Slafs, säger det när jag klyver zombiens utsträckta armar med min uppgraderade yxa. Det är ett makabert tillfredsställande ljud, men se på fan: zombien kommer fortfarande emot mig! Jag använder benen och sparkar den armlöse odödingen så att han spetsas på en spikmatta i skinande metall. XXL-spikarna tar död på det stönande monstret en gång för alla och jag känner mig mer levande än någonsin, men inte för att jag äntligen lyckats få stopp på zombien...
Bakom mig kommer nämligen en hel hord av ännu fler vandrande lik, allihop på jakt efter att käka upp mig.
I ”Dying Light” finns inte många andningspauser, men vad som däremot finns är världens skönaste spelmekanik: parkouren. Det kanske låter ologiskt att hoppa med R1-knappen, men det dröjer inte många minuter innan jag inser hur klockren styrningen i spelet är. När zombierna blir för många (hela tiden!) kan jag glatt lägga benen på ryggen och fly upp för närmsta husvägg, söka skydd uppe på ett tak.
Se upp i Sherwoodskogen!
Jag har aldrig spelat en förstapersonsskjutare där huvudpersonen känts lika smidig att styra som Kyle Crane, den olycksdrabbade hjälten i ”Dying Light” som hamnar mitt i zombiesmeten. Crane kan hoppa och klättra bättre än självaste Tom Cruise, och Harran – den fiktiva staden som spelet äger rum i – är verkligen en dröm att parkour:a omkring i. Det går att klättra nästan överallt och ju mer färdigheter jag låser upp, desto smidigare blir huvudpersonen.
Extra kul blir det när jag hittar en pilbåge och med smyg i benen börjar avliva zombierna på håll, bara för att efter en rejäl slakt hoppa ner på marken och plocka på mig godsaker från alla stackars lik. Jag känner mig som en slags pervers, gravplundrande Robin Hood när jag roffar åt mig pengar och annat värdefullt från de stilla kropparna: ”Ta från de döda och ge till mig själv!”
Eller ge till oss. I ”Dying Light” går det nämligen alldeles utmärkt att lattja runt i zombiesandlådan tillsammans med upp till tre vänner, köra story-uppdrag ihop eller bara springa omkring och hugga/skjuta ihjäl döingarna på alla möjliga sätt.
Delad gore är dubbel gore, som det heter. Om du någonsin har lekt med tanken ”om jag och mina vänner vore överlevare i en zombieapokalyps skulle vi minsann…”, så kan jag glatt meddela att ”Dying Light” i co-op är det närmaste du kan komma att göra verklighet av de morbida fantasierna.
En expansion för bonnlurkar och biltjuvar
Men hur skoj jag och mina parkour-kumpaner än har i storstaden Harran, är jag faktiskt en slags bonnpojke i grund och botten, som alltid har trivts bäst i lantliga miljöer där luften är frisk och åkermarkerna fyllda av nyodlade grödor. Eller nyodlade zombier, som är fallet i ”Dying Light: The Following”. I denna expansion byts Harran ut mot ett liv på vischan, och jag älskar det dels tack vare den uppfriskande miljön, men också för att Kyle Crane får hoppa in bakom ratten på en vrålande buggy.
Glöm pilbågen och yxan, det mest effektiva (och roliga) sättet att ha ihjäl vandrande kadaver på är genom gammal hederlig påkörning.
Smitningsolyckorna är otaliga när jag kör ”The Following” och att den dödsbringande buggyn dessutom går att uppgradera för bättre fart, tålighet och skada gör den bara ännu mer älskvärd. Efter några timmar har jag både elektricitet och eldkastare monterad i framgaffeln, och de hungriga zombierna har inte en chans - trots att de är flera hundra. Flera hundra zombier kan ju inte mäta sig med buggyns flera hundra volt!
”Dying Light” är slafsigt, äckligt och sjukt - ett klockrent exempel på alla föräldrars största fasa: videospelsvåld. Med andra ord är spelet rena drömmen för oss inbitna zombieälskare. ”Resident Evil” kanske har tajtare story och ”Dead Space” må vara läskigare, men det massiva ”Dying Light” och dess lika innehållsrika expansion ”The Following” är i mina ögon roligast, och då särskilt i co-op.
Nämnde jag förresten gripklon som går att låsa upp? Med den blir Kyle Crane till slut rena Spider-Man, vilket är precis så skoj som det låter.
Tidigare delar i denna artikelserie:
Spelen jag aldrig tröttnar på: "Grand Theft Auto: Vice City"
