Slagkraftig kuriosa i inspirerande "Rocky"-dokumentär

Efter dokumentären “John G. Avildsen: King of the Underdogs” (2017), var det dags för regissören Derek Wayne Johnson att fokusera på Avildsens största kommersiella framgång som regissör, “Rocky” (1976).

Med Sylvester Stallone som ensam berättarröst, är kortdokumentären “40 Years of Rocky: The Birth of a Classic” en trevlig halvtimme för filmälskare. Inte minst för att den består av aldrig förut visade Super 8-videos och bakom kulisserna-klipp, förklarade av Stallone som verkar stortrivas med att berätta om inspelningarna.

En av de mest givna anekdoterna, är hur Stallone skrev manuset till “Rocky” på bara några dagar och kaxigt nog krävde att få spela huvudrollen, trots att han var ett oprövat kort. Risken lönade sig. Historien om underdog-boxaren i Philadelphia blev en klassisk framgångssaga och vann Oscars för bästa film, regi och klippning, samt håvade in hela sju Oscarsnomineringar för bästa manus, manliga och kvinnliga skådespelare, biroll (gånger två!), ljudmix och originallåt. Med tanke på filmens avtryck i historien, finns det gott om kuriosa att frossa i.

 

 

 

När Sylvester Stallone vandrar i minnenas allé, inser man hur mycket i “Rocky” som blev det lyckliga resultatet av oväntade omständigheter. På grund av en stram budget, fick man improvisera för att lösa en rad logistiska utmaningar. Exempelvis släckte man stora delar av boxningshallen, för att dölja bristen på statister att agera publik. När Rocky och Adrian (Talia Shire) går på dejt, får de umgås i en folktom ishall, även det av budgetskäl. Scenen blev därför mer intim och effektiv.

 

Det ömsinta samspelet med Talia Shire betonade kärnan i berättelsen – Stallone vill inte ens kalla den för en “boxningsfilm” – som handlar lika mycket om relationsdrama och personlig utveckling, som själva sporten. Kanske är det dock just det som utgör en bra sportfilm.

 

 

 

“Rocky” var en av de första filmerna att använda sig av Steadicam, som uppfanns av Garrett Brown 1975. Den praktiska upphängningen för filmkameror gjorde att det gick att filma utan att bilden hoppar och skakar i onödan.

 

Precis som i “Marathon Man”, även den från 1976, fyllde Steadicam sin funktion i fartfyllda sekvenser, som när Stallones hårt motiverade fajter joggar utomhus. Idag kan det tyckas självklart, men då var det revolutionerande att så följsamt kunna filma skådisar i rörelse. Brown skötte själv kameran, vilket han även gjorde i “Bound for Glory” (1976).

 

I Stanley Kubricks “The Shining” (1980) kom Steadicam-tekniken att förfinas, men innan dess bidrog “Rocky” till dess filmtekniska genomslag.

 

 

 

Innan Survivor stod för en av 80-talets fläskigaste kamplåtar, “Eye of the Tiger” i “Rocky III”, var det kompositören Bill Conti som satte tonen för Rockys inre strider.

 

Den totala filmbudgeten var knappt en miljon dollar och för musiken gick det att avvara (i sammanhanget blygsamma) 25 000 dollar. Praktiska moment som att projicera filmen samtidigt som orkestern spelades in, var inte att tänka på. Musiken visade sig ändå fungera ypperligt.

 

Pricken över i:et blev ledtemat “Gonna Fly Now”, som inleds med vad som påminner om en militär fanfar, för att sedan övergå till ett omisskännligt 70-talsgroove. Förutom en Oscarsnominering, blev låten Billboard-etta och Bill Conti fick en välbehövd skjuts i karriären.

 

 

 

Det har aldrig varit någon hemlighet att mötet mellan Rocky Balboa och Apollo Creed är inspirerat av verkliga boxare, som matchen mellan Muhammad Ali och Chuck Wepner 1975. Sylvester Stallone förnekar inte att han lånade friskt från sina förebilder, som han uttrycker i dokumentären: “Allt du har sett i Rocky har utförts av andra.”

 

Man skulle kunna tro att det stannade där, i en värld där det mesta inom konsten förr eller senare återanvänds. Wepner ansåg sig dock vara förfördelad och stämde Stallone för att ha använt honom som förlaga (2006 nåddes en uppgörelse utanför rätten). Även boxningslegenden Joe Frazier ska ha uttryckt besvikelse för Stallones oblyga lån. Nu som då kan det vara en hårfin gräns mellan att hylla och profitera på andra.

 

 

 

Sylvester Stallone, som blivit kritiserad av sina inspirationskällor, är i sin tur bitter på (enligt honom) gnidiga filmbolag och producenter. Detta enligt en intervju med Variety förra året, där han säger sig ha “noll ägandeandel i Rocky”.

 

Nog för att han fortfarande gör pengar på franchisen, som hittills inkluderar åtta filmer, men det är förståeligt att Stallone vill bevaka sina rättigheter. Som ung och grön skrev han på avtal i god tro, och som grånad herre konstaterar han krasst: “Det sägs att själva definitionen av Hollywood är någon som hugger dig i bröstet, utan att ens försöka dölja det.”

 

Pengabråk till trots, talar mycket för att vi kommer att få se mer av Rocky framöver. Finns det hjärta, finns det driv.