Smygtitt: helvetet är långt ifrån över i säsong två av Netflixs mästerliga "Bloodline"

"Jag betvivlar att något i film- eller tv-väg kommer att kunna klå det här i år", det skrev jag i min 5/5-recension av den makalöst vassa Netflix-serien "Bloodline" förra året. Den fick några riktigt tunga utmanare i form av exempelvis "The Leftovers" och "The Knick" de kommande månaderna, men trots det höll den sig kvar på toppen. Den komplexa och snåriga familjekrönikan om den "oklanderliga" klanen Rayburn i Florida Keys tog mig kort sagt med storm på alla sätt och vis. Med nästan överväldigande emotionell tematik, återhållsamt berättande och majestätiska prestationer från hela casten når den en nivå som väldigt få filmer och serier lyckas nå.

När Netflix släppte nyheten om att det kommer en andra säsong hade jag först väldigt kluvna känslor. På många sätt kändes "Bloodline" som en serie som likt "True Detective" skulle må bra av att ha ett definitivt avslut efter 13 i princip perfekta timmar, hur skulle man kunna toppa det framöver? Svaret på den frågan tycks än mer oklart när man återigen slås av faktumet att seriens absolut starkaste komponent, Danny Rayburn (Ben Mendelsohn), är död. Men samtidigt bygger storyn väldigt tydligt mot en eventuell fortsättning och i sista avsnittet finns det en hel del lösa trådar som man gärna skulle vilja spinna vidare kring.

Då jag har fått möjlighet att kolla in de fem första avsnitten i den nya säsongen har jag nu ett bra grepp om hur den fortsättningen artade sig, hur "Bloodline"-världen har expanderat och hur skaparna Todd A. Kessler, Glenn Kessler och Daniel Zelman har tacklat utmaningarna de stod inför.

Linda Cardellini som Meg Rayburn. 

Det var tveklöst det största frågetecknet inför den nya säsongen och det är skönt att nu inse att den faktiskt klarar sig bra. För det första är Danny med långt mycket mer än jag trodde än han skulle vara, och den redan smått legendariska Ben Mendelsohn har spelat in rejäla mängder nytt material till de här avsnitten. Som nämnt ovan så har han inte lämnat Rayburn-gängets tillvaro och dyker upp som en hämndlysten vålnad i deras liv, särskilt Johns (Kyle Chandler) av förklarliga skäl. Med sin magiskt rostiga röst, den iskalla blicken och en ständig cigarett i mungipan kommenterar han drygt läget när John befinner sig i de mest kniviga av situationer, precis när vi i publiken saknar honom som mest. 

Dessutom får vi se tillbakablickar från tidigare skeden i hans liv då han gjorde de ödesdigra val som ledde till den prekära situationen han befann sig i när vi först fick bekanta oss med honom. En redan mångfacetterad karaktär får nu alltså ännu mer kött på benen och befäster sin plats bland de mest fascinerande och engagerande tv-karaktärerna genom tiderna. Trots detta så har han onekligen märkbart mindre speltid än han har i första säsongen och om det inte hade funnits intressanta bitar att fylla ut med hade det kunnat resultera i ett fatalt hål i berättelsen, men Zelman och bröderna Kessler styr självsäkert bort från det scenariot. 

Den speltid som Danny lämnar bakom sig fylls upp med nya karaktärer från hans förflutna. Redan i slutet på säsong ett mötte vi hans son Nolan som skådespelaren Owen Teague talangfullt lyfter till något mer än bara en ung Danny-kopia. Han vandrar tragiskt nog i sin fars fotspår när det gäller hur hans liv artar sig, men det känns ändå som att det finns en glöd i honom som gör att han kan bryta sig loss från fördärvet. Nolans mamma Evangeline dyker också upp och med tanke på hur mycket jag gillar skådespelerskan Andrea Riseborough hoppas jag verkligen att hon får mer att göra längre fram i säsongen. Dessutom får vi se John Leguizamo i rollen som Ozzy, en "loose cannon"-osande kollega till Danny med omvälvande intentioner. Efter flera roller i animerade filmer och komedier är det trevligt att se Leguizamo ta sig an något riktigt köttigt igen, och han gör det med två dragna pistoler. 

Originalgänget fortsätter att leverera på lika hög nivå som förra året och nu när Mendelsohn är med lite mindre känns det som att särskilt Kyle Chandler rör sig mot högre höjder än någonsin tidigare. Det finns ingen tvekan om att han är den i ensemblen som är mest subtil och återhållsam i sitt skådespel och för vissa kan han säkert hamna lite i skymundan bakom de mer "eldiga" prestationerna. Visst, John Rayburn får också sin beskärda del utbrott och liknande, men i majoriteten av seriens scener är han den som måste behålla lugnet i en kaotisk värld som rämnar mer och mer. Chandler skildrar det på mästerligt vis, den där brinnande desperationen under ytan och den förkrossande vikten av att vara den som förväntas hålla ihop det ohållbara.

Den andra säsongen av Netflixs hittills bästa serie får med andra ord en grymt stark och värdig start och väntan på de resterande fem avsnitten (den här säsongen är något kortare än den förra) kommer inte bli lätt. Hur som helst, de som gillade det komplexa, dialogdrivna och emotionella berättandet i säsong ett lika mycket som jag gjorde lär nog inte bli besvikna på det här heller. Mörkret bortom Florida Keys klarblåa vatten och kritvita stränder fortsätter att fascinera och samtidigt krypa under skinnet på en. De tio nya avsnitten har verkligen alla förutsättningar för att nå samma helhetskvalitet som de föregående 13, men vare sig de faktiskt gör det eller inte återstår att se.