Innan jag fick min egen konsol som barn var det hos mina vänner som passionen till TV-spel vaknade till liv. Hos vissa fanns det Nintendo Entertainment System med "Mega Man 2", hos andra Super Nintendo med "Super Mario World". Men kompisen jag spenderade mest tid hos under mina första år i de Norrländska skogarna var kompisen med ett Sega Mega Drive.
90-talet var dominerat av ett konsolkrig mellan Nintendo och Sega. Super Mario var en klassisk karaktär som varje barnfamilj i byn hade en relation till, medan Sonic var den nya, coola utmanaren som snabbt fick ett starkt fotfäste. Till skillnad från Super Mario hade han attityd, coola skor och en enorm hastighet.
Jag har länge, på grund av min uppväxt, hävdat att de klassiska Sonic-spelen är bättre än de klassiska Mariospelen. För det är så jag minns dem. Fartfyllda banor, häftig musik och möjlighet för två personer att spela samtidigt gjorde den blå igelkotten till vinnaren i min bok. Men Sonic har på många sätt inte hanterat övergången till 3D lika bra som den italienske rörmockaren.
Det blir en tidsresa att nu starta upp "Sonic Mania", då mitt 6 åriga jag i en 26 år gammal kropp plockar upp kontrollen.
"Sonic Mania" är ett spel utvecklat av Sonic-fans, för Sonic-fans. Klassiska områden i remixad tappning, så väl som helt nya zoner med nya teman, pumpar förbi i blixtrande fart då jag rusar förbi bana efter bana. Du har möjlighet att spela som antingen Sonic, hans rävkompis Tails eller den röda chinchillan Knuckles. Nivåerna i spelet är nya och enorma, men känns samtidigt bekanta. Det finns nästan alltid fler än en väg framåt i den ändå enkelt upplagda "spring från vänster till höger" som vi alla är så bekanta med.
En bana kan, beroende på om du håller dig på hög höjd eller längs med botten, ha helt separata teman och hinder. Att spela samma bana flera gånger kan vara helt olika upplevelser. Dock så är det idag, som det var för 20 år sedan, ett problem med Sonics hastighet. Det ser coolt ut, men då en inte hinner få särskilt mycket förvarning om hinder som kommer så känns det aldrig riktigt som att du har kontroll över karaktärerna.
Det kan vara en positiv sak, om du gillar att spela om ett spel flera gånger för att lära dig dess upplägg i huvudet. Men för mig som helst springer igenom en bana och känner att mina färdigheter räcker, snarare än mina erfarenheter, så faller det tyvärr lite platt.
Någonting som dock fungerar jättebra är de bosstrider som förekommer i slutet av varje bana. Med hjälp av färger, ljud och genom att uppmärksamma mönster lär du dig hur varje boss skall besegras. De känns inspirerade och varierade, och är den stora höjdpunkten med spelet.
Överlag så känns "Sonic Mania" väldigt kompetent. Det går tillbaka till sina rötter, och lyckas ignorera de 3D-spel som inte lyckats leva upp till seriens arv. Men samtidigt krossas här någonstans min barndoms uppfattning om att Sonic skulle vara bättre än Super Mario. Förvarning av hinder vinner helt enkelt över att mekaniskt lära sig varje bana.
På tal om gamla spel, läste du att Blizzard jobbar med uppdateringar till det 15 år gamla "Warcraft III"?
"Sonic Mania" finns ute nu till Playstation 4, Xbox One och Nintendo Switch. Den 29:e Augusti släpps det även till PC.
