Trots att spelindustrin är ett väldigt teknikfokuserat medium och att spelbranschen konstant hajpar Nästa Stora Grej så finns det också utrymme för gott om nostalgi hos spelarna. Många av oss växte upp med spel under 80- och 90-talet och blir fortfarande alldeles varma i själen av nya titlar i klassiska serier som “The Legend of Zelda”, “Final Fantasy” och allt vad det nu kan vara. Men retronostalgin är knappast någon ny företeelse. På senare år har indie-utvecklare haft enorma framgångar med mer småskaliga produktioner i klassisk 8- och 16-bitarsstil.
Men vad händer när etablerade spelstudios ska göra uppföljare till klassiska spel de egentligen inte har någon anknytning till? Är det fortfarande charmigt, eller blir det mer av fan-fiction-varning – om än med en officiell licens?
Ta det kommande rollspelsäventyret “Baldur’s Gate III” som exempel.
Men vad händer när etablerade spelstudios ska göra uppföljare till klassiska spel de egentligen inte har någon anknytning till? Är det fortfarande charmigt, eller blir det mer av fan-fiction-varning – om än med en officiell licens?
Ta det kommande rollspelsäventyret “Baldur’s Gate III” som exempel.
Baldur's Gate III
Att säga att det är efterlängtat bland den mer tomtar och troll-vänliga delen av pc-spelspubliken är minst sagt en underdrift. När spelet först utannonserades gick jag som på moln… Äntligen! Baldur’s Gate I och II tillhör några av mina absolut härligaste spelupplevelser. Originalspelet var min inkörsport till hela geek-världen med papper-och-penna-rollspel, drakar och demoner och “Sagan om Ringen”-böckerna (långt innan filmerna gjorde Tolkiens universum till något coolt). Uppföljaren, “Baldur’s Gate II”, bara cementerade den där livslånga kärleken till Forgotten Realms, trähattar och magiska rymdhamstrar.
Men sedan “Baldur’s Gate III”-avslöjandet har mitt sug efter spelet sakta, sakta avtagit. Varje ny trailer eller gameplay-demo har lett mig till slutsatsen att jag förmodligen inte ens kommer spela det alls.
Varför?
Jo, för det här är helt enkelt inte “Baldur’s Gate III”, hur mycket jag än önskar det. Märk väl, jag tvivlar inte på att det inte lär bli ett bra spel – men det är knappast den uppföljaren jag visualiserat innanför pannloben de senaste 20 åren eller så. Det här är utvecklarna Larian Studios tolkning av “Baldur’s Gate”-serien, varken mer eller mindre. Studion har haft stora och välförtjänta framgångar med “Divinity: Original Sin”-spelen, men kruxet är att de har ett helt annat tänk och sätt att göra spel på jämfört med de ursprungliga utvecklarna Bioware.
Baldur's Gate: Enhanced Edition
Titta på gameplay från de gamla spelen och jämför det med del tre. Finns inte många likheter. Slå sen en kik på de otroligt välgjorda Divinity-spelen och jämför dem med “Baldur’s Gate III”. Whoops! Även om “Baldur’s Gate III” lär bli grymt, är det i stort sett en omklädd variant av Divinity-serien fast med nytt namn.
Visst, man kan argumentera för att eftersom det gått så lång tid sedan “Baldur’s Gate II” så skulle även ett helt nytt spel av exakt samma utvecklare ändå se annorlunda ut, med tanke på modern grafik, nya gränssnitt och så vidare. Även vi som publik har så klart förändrats vad gäller spelsmak och vilken typ av speldesign vi förväntar oss i våra rollspel. Men med ursprungsutvecklarna bakom rodret hade det åtminstone känts som en mer äkta uppföljare, istället för poser-varianten av “Baldur’s Gate III” som Larian kokar ihop åt oss.
Det finns så klart alltid ett gott skäl till att göra numrerade uppföljare och det skälet stavas pengar. Genom att sätta en trea i speltiteln spelar man på fansens förväntningar och på en omåttlig hajp som bara byggts på under 20 års tid. Hade ärlighet varit viktigare än bokslutet hade spelet nog hetat “Baldur’s Gate: A New Beginning”, eller något sådant istället. För som läget är är “Baldur’s Gate III” en titel som helt enkelt inte håller vad den lovar… Man cashar in på att sälja drömmen om “Baldur’s Gate III”.
Solasta: Crown of the Magister
Som tur är finns det mindre spelhus som fortfarande levererar rollspel med den stil och känsla som ursprungliga “Baldur’s Gate”-spelen stöptes i. För den som är sugen på en mer andlig uppföljare kan jag varmt rekommendera “Solasta: Crown of the Magister”, som fångar den klassiska formulan perfekt och uppdaterar den med det senaste D&D-regelverket. Solasta är mitt “Baldur’s Gate III”.
Vilka uppföljare till klassiska spel har inte hållit vad de lovat, tycker du? Dela med dig i kommentarsfältet nedan!