Läs också Katarina Emgårds spoilerfria recension: "Våldsamt rättegångsdrama lämnar mig härligt tillfredsställd"
Åsikterna var delade om Todd Phillips ”Joker” (2019) men ingen kunde förneka att Joaquin Phoenix Oscarsbelönade insats i titelrollen var hänförande och det tidigare outforskade perspektivet mental ohälsa var åtminstone en originell vinkel när det kommer till den populära Batman-skurken.
Det är därför ingen större överraskning att Phillips vill fortsätta mjölka kassakon - utan att egentligen ha något nytt, spännande eller intressant att berätta. Här blir det mer uppenbart att regissörens meriter innan del ett var lättsamma komedier som ”Baksmällan”-filmerna. Han är duktig att spendera pengar på läckra bilder och miljöer men försöket att djupdyka i Jokerns snurriga psyke blir som bäst en tunn amatöranalys här.
Efter händelserna i första filmen - där den clownsminkade Arthur Fleck (Phoenix) begick flera mord - sitter han nu och deppar i fängelset/mentalsjukhuset. Vakter (inklusive alltid utmärkt Brendan Gleeson) och andra fångar hånar honom, utanför vill åklagaren Harvey Dent (för att påminna oss om att vi är i Gotham, här spelad av Harry Lawtey) se honom avrättad medan andra hyllar honom som antihjälte.
Media har gjort honom till megakändis och rättegången blir mer show och spektakel än något anständigt försök att avgöra Arthurs faktiska sinnestillstånd. Allt detta är klyschor vi sett i bättre filmer som ”Serial Mom” och ”Natural Born Killers”. Oavsett så är det synd om stackars Arthur som är så ensam, så ensam.
Musikalnumren med Lady Gaga tillför inte mycket
Men så dyker Lady Gaga upp i rollen som Harley Quinn... ursäkta, ”Harleen Quinzel”, för att i denna så kallade realistiska Gotham får vi minsann inga ikoniska karaktärsdrag från serien Jokern faktiskt härstammar från. Harleen - eller Lee som hon kallas - är en annan fånge som verkar lika skruvad som Arthur. Ljuv musik uppstår.
Stryk det. Musik uppstår. För här ska klämmas in musikalnummer som egentligen inte är musikalnummer utan Phoenix och Gaga som lite slentrianmässigt nynnar på diverse kända sånger. Gagas talang passar ju perfekt för sammanhanget men dessvärre kan inte samma sägas om Phoenix som sjunger hellre än bra. Även om det kanske är poängen - att den bångstyrige Joker sjunger lite falskt som en vanlig person gör - så blir det tröttsamt när han för femtielfte gången tar ton i en musikalisk sekvens som egentligen inte tillför så mycket.
Vilket i ärlighetens namn gäller mestadels av filmen. Inledningsvis känns filmen som en tickande bomb där den mobbade och trakasserade Arthur ska explodera i finalen. Men det är en lång, långsam tickande bomb vars sluteffekt liknar mer en kinapuff än någon riktig smäll.
En uppföljare kantad av besvikelser
Arthur är ledsen, trött och grinig. Lee visar sig ha ljugit och är egentligen en helt vanlig överklassbrud med fetisch för psykotiska mördare på psyket. Lite av en besvikelse för Arthur. Han spexar runt i rättegången och hånar de flesta, inklusive de buffliga vakterna som belönar beteendet med en våldtäkt i duschen (nämnde jag klyschor från fängelsefilmer också?).
Under rättegången ska det tjatas om alla Jokerns mordoffer medan stackars advokaten (alltid sevärda Catherine Keener) försöker påminna folk om att Arthur blev uppfostrad av en elak mamma och misshandlad av hennes pojkvänner. Är Jokern Arthurs andra, psykotiska personlighet eller är det hela ett skådespel av en djupt störd person?
Efter mycket om och men kommer Arthur i en gråtmild monolog fram till att ”det inte finns någon Joker” och både fans och Lee lämnar besvikna rättegången. Känslan av en matta som rycks under fötterna infinner sig när den spännande personlighetsutvecklingen i ”Joker” lite lösryckt elimineras framför våra ögon.
Vi hoppar sedan till juryns dom - inte oväntat döms han som skyldig, men det dröjer inte länge förrän det sker en bokstavlig explosion. Någon (vi får aldrig veta vem) spränger väggen till domstolen och Arthur ger sig ut på fri fot.
Är det nu han ska löpa amok och skapa kaos igen? Nä, så kul ska vi inte ha det.
Är det nu han ska löpa amok och skapa kaos igen? Nä, så kul ska vi inte ha det.
Dags att begrava Jokern nu?
Han får skjuts av några clownmaskerade fans till den berömda trappan - ni minns dansen från första filmen - där han möter en mindre imponerad Lee. Likt en sur tonåring gör hon slut med Arthur för att han aldrig egentligen var den där sexigt mordiska psykopaten som blivit så känd att de gjort en TV-film om honom.
Arthur grips efter några minuter i frihet och med en mediakåt flickvän mindre är han snart tillbaka på sjukan. Innan besvikelsen över denna tämligen meningslösa film hinner lägga sig så kommer ett sådant där provocerande chockslut där Arthur konfronteras av en skogstokig medfånge (löst skymtad i bakgrunden i några tidigare scener) som brutalt hugger ner Arthur, som snabbt förblöder. Motiveringen är något om angriparen är besviken på Jokern.
Ironin är slående då man som publik lätt finner sig besviken över en långsam, intetsägande uppföljare till en av 2019 års mest minnesvärda filmer. Där Phoenix prestation lyfte den filmen så blir det här mer av en visserligen kompetent upprepning. Men filmen i sig har inte mycket att nytt att komma med och resultatet är en tam fängelse/rättegångsfilm med några lättglömda ”musikalnummer”.
Det positiva är att vi kanske kan begrava Jokern en gång för alla nu vid det här laget.
Det positiva är att vi kanske kan begrava Jokern en gång för alla nu vid det här laget.
