I dagarna har det varit premiär av nya ”Sex and the City”, åter i serieformat. Varje torsdag i ett antal veckor kommer vi på HBO Max kunna njuta av överklasskvinnor beväpnade höga klackar, ta itu med diverse bekymmer på Manhattan. De största skillnaderna är att avsnitten numera är runt 40 minuter långa, att berättarrösten slopats och att Kim Cattralls Samantha saknas.
Sarah Jessica Parkers Carrie, Cynthia Nixons Miranda och Kristin Davis Charlotte har således lite av en uppförsbacke från start. De tre gör dock sitt bästa för att täppa igen det påtagliga hålet som Samanthas bortavaro innebär.
Frågan är om de lyckas.
Efter att jag sett två avsnitt är svaret som sagt mer än väl tvetydigt. 30 minuter in i första avsnittet ropar jag ett rungande "NEJ!" Men jag måste ändå såhär efter andra tillstå, att det ju faktiskt kan bli rätt okej ändå. Fast bara om skaparna lyckas förvalta förtroendet jag tack vare vissa turer, väljer att ge dem till låns.
Saknaden efter Samantha är enorm
Jag ska vara ärlig. Saknaden efter Samantha är inledningsvis enorm. Det är som att sexet i titeln ramlat bort och kvar finns bara "…and the city". Och jargongen känns ett tag ungefär lika upphetsande som vilken stad som helst. Typ Borås. Manusförfattarna har försökt tillföra energi genom roliga repliker, kvick dialog och dråpliga händelser. Händelser som tyvärr ofta är krystade och i vissa fall närmast provocerat löjliga. Tilläggas bör att det är gräsligt stereotypt och jag ibland måste parkera mig bakom skämskudden för att palla genomlida mer.
Den ursprungliga kvartetten är som sagt en trio numera, och samtliga lever i stabila tvåsamma relationer. En hel del av humorn går ut på att göra sig lustig över att åldrandet, och jag förstår inte riktigt hur det är kul i sammanhanget. Hade skaran hamnat i en slags kryosömn i början av 2000-talet (helst ännu tidigare) och blivit väckta 2021, ja då hade det möjligen skämt om påhittet Instagram varit skoj. Nu blir det mest bara konstigt att de numera mogna medelålders kvinnorna (runt 55 år) inte alls skulle ha hängt med. Och jag köper inte att de i denna nya era av inkludering och strävan efter mångfald skulle vara så tafatta i sina försök att vara woke. Vissa mer korkade än andra.
Det finns absolut humor att krama ur strävan efter politisk korrekthet, framförallt i mötet mellan överklass och den moderna pöbeln. Men skämten landar här snett och jag vet ibland inte om det är de äldre kvinnorna som man gör sig lustig över, eller det inkluderande samhället. Jag känner ett tag att jag inte riktigt känner igen mina ”kompisar”. Att de med åldern skulle tappat sin sans och på kuppen gått och blivit pryda (Samantha - kom tillbaka!) är inte riktigt vad jag som själv medelålders boomer behöver se. Det finns så mycket att berätta om kvinnor som är 55+ och det känns trist att inte göra det när tillfälle ges.
Det som framförallt, likt en taggig stringtrosa, skaver inledningsvis, är att de forna väninnorna raljerar kring anledningen till varför Samantha är frånvarande. Och det är inte ok i en serie som bygger på kvinnlig gemenskap, tänker jag tyst och fnyser högt.
Mångfald för mångaldens skull?
"Sex and the City" har genom åren fått mycket rättmätig kritik om hur allt kretsar kring vita heteronormativa privilegier. Förutom ett par extremt karikatyriska gaymän som krydda, har få andra karaktärer bjudits in i värmen. I denna fortsatta tappning, är ambitionen att visa upp viss mångfald tydlig. Risken med mångfald för mångfaldens skull är dock att det inte blir särskilt inkluderande i slutändan. Det finns en iver att peka på alla ”olika” som nu faktiskt får vara med, vilket mest känns ansträngt.
Inkludering och representation handlar om att erbjuda även andra, än den vita cis-klicken, viss identifikation. Inte om att ge de normativa ett antal alibin, så de kan fortsätta få vara inskränkta och bakåtsträvande. Jag uppskattar ändå att det finns en vilja till något annat och nytt, även om den viljan ännu inte helt har övertygat mig.
Men nog om de 30 första minuterna.
När det inledande, rätt hetsiga avsnittet går mot sitt slut, händer något. Tonen ändras, tempot blir lugnare. För mig som verkligen älskat förlagan, blir det lite som att plötsligt få en hägring om att jag nu ska få komma hem igen. Jag påminns på ett ögonblick om varför serien i omgångar betytt så mycket för mig, och jag känner äntligen igen mig. Och jag känner igen karaktärerna. Den stillsamma känslan av nostalgi låter mig både minnas det som var, men också acceptera det som blivit och välkomna det nya, som kan komma att bli.
Sen blir det riktigt känslosamt
Avsnittet som följer, tar vid där det första slutar, och det är ordentligt omtumlande, riktigt känslosamt. Det planteras frön till flera potentiella framtida händelseförlopp, som jag innerligt önskar kommer få tid att utvecklas värdigt. Även Samantha får en välkommen upprättelse och trots att saknaden efter henne aldrig helt kommer sina, kan jag härmed acceptera att hon inte längre är med.
Nu återstår att se vart detta bär vägen. Jag hoppas innerligt att den första halvtimmen var ett bakismisstag. Att skaparna i vilsen entusiasm över att väcka liv i ett lik, likt Frankenstein ropade ”it's alive” innan pulsen faktiskt slog. Jag hoppas att de sen sansade sig och insåg att det gamla är bättre begravet och att det nya, bör faktiskt vara nytt.
Jag sätter verkligen min tillit till att de framöver vågar vila i det faktum att dessa kvinnor har ett värde i sig själva och att de kan bära sina berättelser, utan krystad komik. Jag hoppas också att seriens nya karaktärer får ta plats på egna villkor. Att de behandlas som ett välbehövligt komplement till historien, och INTE som en krycka åt de redan privvade. Och jag önskar så att sexet återvänder!
I övrigt kommer jag vara rätt lycklig om humorn lämnas därhän och att viktigare, och ibland mörkare ämnen, får slå rot intill de polerade satinpumpsen. Såklart ändå hela tiden med glimten i ögat. Jag hoppas så att detta ska få vara en fortsättning värd namnet. För det är Carrie, Miranda, Charlotte, Samantha och jag värda.
Andra avsnittet ger mig vaga löften om allt detta, vilket gör att jag med viss försiktighet ändå längtar efter nästa.
