Vanligtvis innebär ett känt namn på film att vi vet ungefär vad vi får. Tunga Oscarsvinnare brukar leverera prickfritt medan mer kommersiella blockbyster-namn gör vad de ska utan att lämna något större intryck. Men ibland händer det, man överraskas. Skådespelaren som livnärt sig på dåliga romcoms gör en trovärdig, osminkad skådespelarprestation medan en tidigare gravallvarlig indieskådis dyker upp i en Judd Apatow-komedi. För att inte nämna de mindre kända nykomlingarna som tog oss med storm. Sedan finns besvikelserna, de vi väntade oss mer av… 

Här skådespelarna som överraskade oss mest under 2015.

Efter genombrottet med ”Vänner” på 90-talet har seriens mest framgångsrika stjärna med få undantag baserat karriären på hopplöst snabbglömda romcoms. Därför var den mer jordnära rollen som en kvinna med kronisk smärta i ”Cake” mer än välkommen där hennes underskattade talang gav henne en välförtjänt Golden Globe-nominering. Hon påminde oss också om hennes vassa komiska begåvning som knäpp terapeut i ”She’s Funny that Way”.

TV-hunken mest känd från ”White Collar” och att han enligt rykten nobbades för ”Man of Steel” på grund av att han är gay fick äntligen visa vad han gick för. Och nej, inte i ”Magic Mike XXL”. I Ryan Murphys TV-film ”The Normal Heart” övertygade han som AIDS-offer under 80-talet så väl (han gick bland annat ner flera kilon för rollen) att han belönades med Golden Globe. Han gjorde sedan en helomvändning som knarkande vampyr i Murphys ”American Horror Story” - hans gruppsex med Lady Gaga är redan en TV-klassiker.

Vem? Om namnet låter bekant så är det den numer uppväxta pojken som såg döda människor i ”Sjätte sinnet”. Även om de stora rollerna och mer sevärda rullarna lyser med sin frånvaro så har ändå Osment bevisat att talangen inte förlorats med åren. I den i övrigt meningslösa ”Entourage”-filmen stal han showen från Ari Gold & co som sliskig miljardärsson och även i Kevin Smiths rysare ”Tusk” fick han skina som Justin Longs bästis.

Reynolds har visserligen varit i okej i några få indiefilmer men hans som bäst vedervärdiga mainstreamfilmer och träbockspersona har placerat honom högt på Värsta-listorna. Men i år bevisade han att han kan leverera med rätt material. I charmiga ”The Voices” var han otippat klockren som välmenande psykopatnörd och i dramat ”Kvinnan i guld” var han förvånansvärt sårbar som advokat med familjehemligheter. Det finns hopp för Gröna Lyktan!

Barnskådisen vars rykte slaktades helt av den där nedrans vampyrserien vi ogärna talar om. Lyckligtvis är eländet över och Stewart kan fokusera sig på mer djupodlade roller, som i ”Still Alice” och ”American Ultra”. Hon gjorde dock en av sina bästa prestationer hittills som soldat vars samvete får sig en törn under ett uppdrag på Guantanamo Bay i ”Camp X-Ray”.

Ingen skulle någonsin tvivla på Swinton som skådespelerska. Men som komedien har vi inte sett henne och hon känns kanske inte som ett självklart val för den typen av genre. Som tur är finns Judd Apatow och Amy Schumer som släppte loss henne som absurt skrupelfri tidningsredaktör i ”Trainwreck”. Ljuvlig casting som vi gärna ser mer av. Extra roligt att tidningspraktikanten spelas av Ezra Miller, Swintons onda son i ”Vi måste prata om Kevin”.

I den oftast trötta skräckgenren lyckades Jennifer Kent skrämma slag på oss med den ruggiga ”The Babadook”. På tok för anonyma Davis (som vi sett i ”Matrix”-filmerna) gav ett obehagligt trovärdigt porträtt av en ensamstående mamma på väg mot bristningsgränsen. En magnifik aktris som förtjänar en klart större stjärnstatus.

Kändisbarnet bevisade en gång för alla att hon kan stå på egna ben och ryggar inte för tyngre roller, som mentalt instabila Madde i thrillern ”Från djupet av mitt hjärta” och titelrollen i tonårsdramat ”Unga Sophie Bell”. Med en lång, lovande karriär framför sig så imponerande hon senast i psykologiska rysaren ”Alena” som en lesbisk, rebellisk elev på en internatskola.

Den 23-åriga brittiskan ägde filmduken vid sidan om Kristen Wiig och Alexander Skarsgård i ”Diary of a Teenage Girl”. Som Minnie, en tonåring i 70-talets San Francisco med tecknardrömmar, anammade hon prickfritt den pubertala längtan efter att förlora oskulden, utveckla sin sexualitet och hitta sig själv.

I en av årets mest intressanta debuter, Justin Simiens ”Dear White People”, kändes gamla barnskådisen Williams som ett självklart huvudrollsval. I en värld där rasism och fördomar frodas på amerikanska universitet, båda bland vita och svarta, hamnar Williams homosexuella journaliststudent Lionel i kläm i sitt frustrerade identitetssökande.

Okej, det var mer manuset än Howards insats som var problemet med ”Jurassic World”. Men när talangen från ”Manderlay” och ”Niceville” bokstavligen kavlar upp ärmarna och springer ifrån en T-Rex i högklackat så kräver ni nästan att hon byter agent.

Hugh Jackman

Vi hajar. Du har spelat Wolverine i femtioelva filmer och vill göra något nytt och annorlunda, kanske vara lite elak för omväxlings skull. Men att iklädd Buttericks-kläder ogenerat spela över som Svartskägg i ”Pan” är inte rätt riktning att gå.

Rockwell är en riktig rockstjärna till skådespelare. Han är alltid cool och stjäl vilken filmen som helst. Förutom i år. Vad han ens gjorde i (dess sämsta bemärkelse) tjejfilmen ”Laggies” eller den förutsebart bleka ”Poltergeist”-remaken kan nog inte ens han själv svara på.

Streep kan spela en blomkruka och nomineras till Oscar. Men att resten av ensemblen (inklusive Anna Kendrick, Emily Blunt, Chris Pine och Johnny Depp) inte lyckades blåsa liv i den här sega sagomusikalen är en besvikelse.