26 april är ett heligt datum för sci-fi-fantaster, idag firas nämligen ”Alien-dagen” över hela världen. Medan många passar på att damma av sina samlingsboxar med den klassiska ”kvadrologin”, vill vi uppmärksamma en mindre känd men sevärd film: nämligen ”Memory: The Origins of Alien”.
Dokumentären som släpptes i höstas tar en närmare titt på hur den ikoniska skräckfilmen från 1979 blev till. Allt börjar hemma hos manusförfattaren Dan O’Bannon, som inspirerades av gamla serietidningar och 50-talets sci-fi-rullar, och skrev några egna versioner av monsterrysare i rymden.
Dokumentären som släpptes i höstas tar en närmare titt på hur den ikoniska skräckfilmen från 1979 blev till. Allt börjar hemma hos manusförfattaren Dan O’Bannon, som inspirerades av gamla serietidningar och 50-talets sci-fi-rullar, och skrev några egna versioner av monsterrysare i rymden.
O’Bannons manus hamnade bland annat i händerna på b-filmskungen Roger Corman, men denne skickade iväg det igen. Corman insåg att det behövdes en större budget för att göra filmen rättvisa.
I kombination med H.R. Gigers otäcka monsterdesign och Ridley Scotts vassa regissörsvision skapades så småningom en av skräckgenrens mest ikoniska filmer. Med dna från H.P. Lovecrafts mardrömshistorier såväl som mytologiska influenser blev ”Alien” verklighet, och gav den sci-fi-sugna publiken raka motsatsen till optimistiska rymdäventyret ”Star Wars”.
I kombination med H.R. Gigers otäcka monsterdesign och Ridley Scotts vassa regissörsvision skapades så småningom en av skräckgenrens mest ikoniska filmer. Med dna från H.P. Lovecrafts mardrömshistorier såväl som mytologiska influenser blev ”Alien” verklighet, och gav den sci-fi-sugna publiken raka motsatsen till optimistiska rymdäventyret ”Star Wars”.
Skådespelare, experter och filmkritiker intervjuas för att tillsammans skapa en bild av hur en filmklassiker blev till.
Vissa av dem letar sexuella symboler och feministiska teman, andra vill gotta sig i den grisiga ”chestburster”-scenen. Dokumentären ”Memory: The Origins of Alien” kommer kanske inte med några stora överraskningar för fansen, men är trots det ett mysigt kärleksbrev till ett filmiskt monster som överlevt och skrämt sin publik i fyra årtionden.