Streamingtips: "Tillbaka till Hogwarts" firar 20 år med Harry Potter

TV-återföreningar är i ropet just nu. "Vita huset" och "Sagan om ringen" gjorde det via Zoom, "Vänner" samlades under lite mer uppstyrda former i en studio. Nu är det dags för Harry Potter-stjärnorna att hoppa på tåget (från station 9¾ såklart).

20 år efter premiären av "Harry Potter och de vises sten", och 10 år efter det sista kampen mot ondskan i "Harry Potter och dödsrelikerna del 2", möts Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint på nytt för ett specialprogram fyllt av känslor, glädje, tårar och gamla kära minnen.

HBO Max bjuder på nostalgiska nyårskarameller för alla fans som växte upp med de sju böckerna, och framför allt de åtta filmerna, om unga trollkarlar och häxor på en hemlig magiskola fylld av faror, vänskap och brittiska skådisveteraner.

 

 

 

Ett 20-tal stjärnor har återvänt till Hogwarts, eller rättare sagt Warner Bros-studion i Leavesden där inspelningsplatserna numera är en populär turistattraktion (eftersom, spoiler alert: Hogwarts finns inte på riktigt). Där, framför brasan i Gryffindors samlingsrum och i andra kända miljöer, möter vi många av de välkända ansikten och regissörer som skapat magi på bioduken.

Ralph Fiennes berättar om hur han formade Voldemort, Gary Oldman har ljuva minnen av Sirius Black och Helena Bonham Carters glädje går inte att ta miste på - hon älskade verkligen att spela galna Bellatrix. Hon har till och med sparat löständerna som en kär klenod. Kollegorna som inte längre finns i livet, som Richard Harris (Dumbledore) och Alan Rickman (Snape) får en fin hyllning i ett eget In Memoriam-segment.

"Hon som inte får nämnas vid namn" - J.K. Rowling - finns också med på ett hörn, via intervjuer inspelade för ett par år sedan (det stormar en del kring Potter-författaren nuförtiden, så många antog att hon inte var bjuden till kalaset - det är snarare så att Rowling tackade nej till att medverka).

Det största nöjet är dock att se Harry, Ron och Hermione mötas på nytt, och minnas tillbaka på de där mycket speciella uppväxtåren i rampljuset. "Harry Potter 20-årsjubileum: Tillbaka till Hogwarts" kommer få dig att le stort, kanske fälla en tår, och med stor sannolikhet planera för nästa filmmaraton med 2000-talets mest ikoniska filmserie.

 

Här är våra 5 favoritbitar ur Harry Potters 20-årsjubileum:

 

 

 

"Vi blev som en stor familj under inspelningen" är en gammal klyscha som många skådisar har yttrat genom åren, men i det här fallet känner man verkligen att det är sant. Daniel, Emma och Rupert känns som sammanväxta syskon. De vuxna skådespelarna och regissörerna blev både förebilder och föräldrafigurer för de unga nykomlingarna på inspelningen.

Och inte minst är det fint att se Weasleys samlas igen i familjens förtrollande charmiga näste.

- Att vara en Weasley var det bästa med att vara en del av "Harry Potter". Vi hade vår Hogwarts-familj men det kändes speciellt att ha en faktisk andra familj, säger Bonnie Wright som spelade Ginny.

 

 

 

Jag är svag för bakom kulisserna-dokumentärer, främst för att höra om filmskaparnas visioner. Här har hela kvartetten fått komma tillbaka, och vi har lyxen att höra från alla fyra Harry Potter-regissörer om hur de formade sina respektive filmer.

Familjefilms-veteranen Chris Columbus ("Ensam hemma") fick inleda den magiska sagan med de två första filmerna. Mexikanske visionären Alfonso Cuarón togs in för att hantera coming-of-age-dramat och den något mer hotfulla tonen i "Fången från Azkaban". En skojfrisk Mike Newell fick balansera både tonårshormoner och en dödlig twist i "Den flammande bägaren" - filmen med både den vackra julbalen men också en mörk vändpunkt för filmserien när Cedric (Robert Pattinson) dödas.

- Plötsligt händer något helt oväntat och allvarligt. Och där inser man att den här filmen inte handlar om livet utan om döden, säger Newell. Det är ögonblicket då barnen lämnar sin barndom och måste möta vuxenlivets faror.

Därefter var det upp till David Yates att sköta regin för de fyra sista filmerna, mer dramatiska och seriösa än tidigare.

 

 

 

Det här är visserligen välkänt för alla som är någorlunda insatta i Harry Potter-trivia: någonstans halvvägs genom filmserien började Emma Watson fundera på att lämna rollen som Hermione bakom sig. I dokumentären får vi höra henne och motspelarna berätta om hur tankarna gick när pressen och hajpen började bli för stor.

- Jag kan se att jag var ensam ibland, berättar Watson. Jag var nog rädd. Det kändes som att "det här är för alltid nu". Berömmelsen hade slagit på stort.

Även Rupert Grint brottades med liknande tankar:

- Jag kände ungefär som Emma. Jag funderade på hur mitt liv skulle se ut om jag slutade. Men vi pratade aldrig om det. Vi insåg inte att vi kände likadant.

 

 

 

Ring Daily Prophet! För här kommer lite mer lättsamt bakom kulisserna-skvaller: Emma Watson blev kär i Tom Felton. Någonstans under arbetet med "Harry Potter och den flammande bägaren" blev hon svag för Slytherins egna Draco Malfoy. Det upptäckte hon under en privatlektion mellan inspelningarna.

- Vi fick i uppgift att rita hur vi tänkte oss att Gud såg ut. Tom hade ritat en tjej med en baklängeskeps på en skateboard. Jag vet inte hur jag ska säga det, men jag blev kär i honom! Sen dess tittade jag efter hans namn i produktionsschemat varje dag, och om han stod med så var det en extra rolig dag. Tom var ofta den jag kunde vara sårbar med, minns Emma.

Felton, som var tre år äldre, verkade dock nöjd med att bara vara vänner.

- Jag blev beskyddande mot henne. Det har alltid funnits en sorts släktskap mellan oss, kommenterar han.

 

 

 

Vad är egentligen orsaken till att Harry Potter har blivit ett sådant fenomen? Är det Rowlings fantasifulla världar som förflyttar oss till en magisk plats? Är det de skickliga skådespelarna, regissörerna och filmteamet som får denna värld att kännas verklig?

I "Tillbaka till Hogwarts" ger Evanna Lynch (skådespelaren bakom knasiga Luna Lovegood) sin syn på saken, och det är något jag inte har tänkt på förrän nu. Berättelserna om Harry Potter handlar om outsiders, och via dem får unga läsare och tittare, som brottas med sina egna osäkerheter och rädslor, kanske känna sig lite mindre ensamma.

- Det är en udda värld av misfits, konstiga och missanpassade människor som har en märklig kraft men som ändå har mänsklighet, sårbarhet och djup. Filmerna ger folk tillåtelse att acceptera dessa sidor hos sig själva. Det är befriande att se sina udda sidor bli en superkraft på bioduken, konstaterar Evanna Lynch.