Stumfilm, något som idag tillhör det förgångna och filmhistorien. Men av någon märklig anledning har det blivit hetare än någonsin, självklart tack vare franska filmen "The Artist". Filmen premiärvisades i Cannes 2011 och visst fick den uppmärksamhet, men få tog den på något större allvar. Snackisarna i Cannes var framför allt "Vi måste prata om Kevin" och "The Tree of Life", men trots det låg stumfilmen i bakhuvudet på folk och ju mer tiden fortlöpte desto mer växte frågan: "Varför i h-vete göra en stumfilm 2011"?
Vi går tillbaka till stumfilmseran, också känd som "Age of the Silver Screen" (Den vita dukens epok). Året människorna fick se den första filmen var redan 28 december 1895 när bröderna Lumière hade sin första publikvisning i Paris. Jajamen, fransmännen var faktiskt först! Eftersom det var stumfilm insåg man ganska omgående att musiken var oerhört viktig för att bidra med atmosfär och för att framkalla känslor.
Om man ska nämna de filmstjärnor man gärna associerar till stumfilmseran nämner man gärna Buster Keaton och Charlie Chaplin, men förvånande nog glömmer man gärna stumfilmskungen Harold Lloyd. Mannen med de runda glasögonen och platta stråhatten blev känd för sina halsbrytande fasadklättringar. Lloyd fick sin första huvudroll 1915 som luffaren Lonesome Duke, inspirerad av Charlie Chaplin dock utan Chaplins välkända elegans. Allting förändrades när Lloyd gestaltade en glad och blyg yngling med hornbågade glasögon. Hans popularitet steg snabbt och blev snart lika berömd som Keaton och Chaplin.
Lloyd gjorde stor succé med långfilmerna "Upp genom luften" (1923), "Blixt och dunder" (1923), "Akta er för flickor" (1924), "The Freshman" (1925), "For Heaven's Sake" (1926) och "Speedy" (1928).
De filmer man lätt förknippar med Lloyd är de där han klättrar på husväggarna eller på stålbalkar. Dock är hans absolut mest kända scen från filmen "Upp genom luften" där han hänger i visarna på en klocka. Känns det bekant? Ja, den scenen har blivit plagierad några gånger i filmhistorien. Nu senast i "Hugo Cabret", men även i filmerna "Tillbaka till framtiden" och i "Jönssonligan får guldfeber".
Kolla in den välkända scenen med Harold Lloyd här nedan.
Precis som vi får se i "The Artist" var det ingen lätt uppgift för varken Harold Lloyd eller de övriga stumfilmsstjärnorna att hitta sin plats i ljudfilmens värld. Harold Lloyd lyckades dock hyfsat med övergången till ljudfilmen där hans bästa ljudfilmer är "Feet First" (1930) och "Filmflugan" (1932). Som en kul anekdot och även ett märkligt sammanträffande inföll den stora depressionen samtidigt som ljudfilmen gjorde entré, då med filmen "Jazzsångaren" 1927.
Det var få i branschen som trodde att någon överhuvudtaget var intresserade av att få höra skådespelarna prata. Den dåvarande chefen på Warner Brothers, H.M. Warner sade något han troligtvis hade önskat att han aldrig hade sagt: "Vem fan vill höra skådespelarna tala?"
Nu är det precis tvärtom, då många ställer sig frågan: "Vem vill inte höra skådespelarna prata?"
Det är därför det har blivit så mycket rabalder och uppmärksamhet med en film som tar oss tillbaka till stumfilmseran på 1920-talet. Är det nödvändigt och varför gör man en stumfilm? Varför gå tillbaka till den epok som har sin trivsamma plats i historieböckerna? Enligt "The Artist"-regissören Michel Hazanavicius så är filmen resultatet av många år av drömmar och fantiserande om att göra en stumfilm. Mycket på grund av de filmmakare han beundrar var verksamma i stumfilmseran. Men hans önskan att göra en stumfilm togs inledningsvis inte på allvar, men när hans agentfilmer om "Agent 117" som utspelar sig på 50-talet blev en succé, började producenterna visa stort intresse. Resten är som vi vet historia, ja, filmhistoria.
