Så var Sundance, indiefestivalernas okrönta drottning, över för den här gången!
Vi som bevakade festivalen online hade bara de fem sista dagarna på oss att komma ikapp, utan tillgång till storfilmerna med A-listskådisar som Benedict Cumberbatch (“The Thing With Feathers”), Olivia Colman (“Jimpa”), Dev Patel (“Rabbit Trap”) och Jennifer Lopez (“Kiss of the Spider Woman”).
Vi som bevakade festivalen online hade bara de fem sista dagarna på oss att komma ikapp, utan tillgång till storfilmerna med A-listskådisar som Benedict Cumberbatch (“The Thing With Feathers”), Olivia Colman (“Jimpa”), Dev Patel (“Rabbit Trap”) och Jennifer Lopez (“Kiss of the Spider Woman”).
Men även för att säkra pressbiljetter online gällde det att ligga i. Jag missade exempelvis årets snackis, den Berry Jenkins-producerade “Sorry, Baby” av och med Eva Victor, vars digitala biljetter tog slut på bara några få minuter. Filmen var en av de få bolagen slogs om (A24 vann budgivningen) i vad journalisterna på plats beskriver som en annars ganska så lugn och lågmäld festival.
Men kommersen var inte helt död. Neon nöp “Together”, skräckisen med Alison Brie och Dave Franco, medan Netflix säkrade kostymdramat “Train Dreams”. Magnolia slog till på “One to One: John and Yoko”, dokumentären om parets år på 70-talet i Greenish Village som redan visats i Venedig och Telluride, och har IMAX premiärdatum i april följt av Max senare i år.
Andra hajpade filmer kom med distributionen klappad och klar, som A24:s “If I Had Legs I’d Kick You” med Rose Byrne, A$AP Rocky, och Conan O’Brian, marionettdocksfilmen “The Legend of Ochi” med Emily Watson och Willem Dafoe, samt skräckfilmen “Opus” med John Malkovich och Juliette Lewis.
MUBI stod bakom Amalia Ulmans satir “Magic Farm” med Chloe Sevigny, medan Bleeker Street visade “The Wedding Banquet” av “Fire Island”-regissören Andrew Ahn om ett grönkortsgiftemål som blir till ett gigantiskt Koreanskt bröllop med Bowen Yang och Lily Gladstone i rollerna.
Årets fokus - krig, död, orättvisor, och LTGBQ
Jag såg inte någon av ovanstående filmer, utan fick nöja mig med det mer strömlinjeformade online-utbudet vars fokus låg på krig, död, och HBTQ-berättelser. Här är ett axplock av filmer som eventuellt kan få svenska premiärdatum framöver:
1. “Atropia” - krigssatir med Alia Shawkat, Callum Turner, och Channing Tatum i rollerna
Filmen utspelar sig i låtsasbyn Atropia, en Mellanösternkopia uppbyggd i Kalifornien där amerikanska soldater tränar innan de skickas iväg till Irak (tidpunkten är någon gång efter 11:e september). Indieälsklingen Shawkat spelar en ambitiös irakisk-amerikansk skådespelerska med Hollywooddrömmar, som tar sina rolluppdrag som olika bybor i Atropia på stort allvar med noggrant förberedda bakgrundshistorier och äkta känslor.
Hailey Gates långfilmsdebut lutar mer åt sketchhållet än att gå in närmare på varför soldaterna tränas för att invadera ett land som inte attackerat dem, och offra sina liv för något de inte förstår. Svajigt men underhållande. Vann stora jurypriset för bästa amerikanska drama.
2. “André is an Idiot” - cancersjuka André skämtar hela vägen mot sin död
Dokumentären vann publikpriset för bästa amerikanska dokumentär, och det är inte så konstigt med Andrés smittande personlighet. Han är prototypen för indiefilmshjälten - en okonventionell bohem, ständigt redo med skämt, en person som inte tar livet på så stort allvar. Vilket leder till en dödsdom då han struntat i koloskopibesök hos läkaren - när filmen väl börjar är det för sent.
I stället får vi följa hans tankar och funderingar under de sista åren, men med hans positiva personlighet känns inte ens resan mot döden sorgsen. Man skulle kunna säga att filmen tjänar som en lång och lättsam reklamkampanj för koloskopi.
3. “Brides” - unga tjejers utanförskap i England driver dem till extremistgrupp i Syrien
Nadia Falls “Brides” följer muslimska Doe (Ebada Hassan) och hennes bästa vän, den tuffa Muna (Safiyya Ingar) när de reser från Storbritannien till Syrien via Turkiet för att gå med i en extremistgrupp. Återblickar visar hur tjejerna, som har somalisk respektive pakistansk härkomst, utsätts för både rasism i skolan och våld i hemmen.
De tror att extremistgruppen kommer erbjuda den gemenskap och tillhörighet de törstar efter, men filmens intro och avslutande ljudeffekter visar på något helt annat. “Brides” är inspirerad av verkliga händelser.
4. “Omaha” - socialrealistiskt drama om att dumpa barn i Nevada
John Magaro spelar den ensamstående pappan till två små barn i Utah. Han har nått botten, är utan pengar, och filmen börjar med att de blir vräkta och ger sig av på en bilresa mot Nevada. Men händelseförloppet visas mestadels ur storasyster Ellas perspektiv (Molly Belle Wright) som varken vet vart de är på väg eller varför.
Filmen har hämtat inspiration från verkligheten för sedan Nevada lagstadgade att barn som överges tas om hand av staten har det blivit en dumpningsplats för barn från hela USA. Ett stycke högst aktuell amerikansk misär; tröstlös, och med ett tårdrypande slut. Fina skådisinsatser.
Filmen har hämtat inspiration från verkligheten för sedan Nevada lagstadgade att barn som överges tas om hand av staten har det blivit en dumpningsplats för barn från hela USA. Ett stycke högst aktuell amerikansk misär; tröstlös, och med ett tårdrypande slut. Fina skådisinsatser.
5. “Sakkwan Island” - Alma Pöysti flyger plan över norska fjordar
Franska Vladimir de Fontenay har gjort en engelskspråkig film satt i den norska vildmarken, som är delvis adapterad ur David Vanns självbiografiska novell. Den lågmält melankoliska berättelsen följer Roy (Woody Norman, pojken från “Cmon Cmon”) och pappa Tom (Swann Arlaud från “Fritt fall”) när de tillbringar tid tillsammans för att återuppbygga sin far-och-son-relation.
De flyttar in i en avlägsen stuga i skogen utan kontakt med omvärlden - förutom med Anna (Pöysti) som flyger dit förnödenheter. Största behållningen är Amine Berradas filmfoto som fångar filmens vackra natur med en nästan utomjordisk färgskala i det nordiska vinterlandskapet.
De flyttar in i en avlägsen stuga i skogen utan kontakt med omvärlden - förutom med Anna (Pöysti) som flyger dit förnödenheter. Största behållningen är Amine Berradas filmfoto som fångar filmens vackra natur med en nästan utomjordisk färgskala i det nordiska vinterlandskapet.
6. “Sauna” - het bastusex bland danska queers, en svensk, och en transperson
Danska Mathias Broes långfilmsdebut är sexuellt explicit men samtidigt berörande genom karaktärernas utsatthet. Johan (Magnus Juhl Andersen) blir kär i transpersonen William (Nina Rask) men hans värld accepterar inte transpersoner och Williams värld är främmande och svår att komma in i. Det är svårt för kärlek att blomstra när hela världen tycks motarbeta den. Svenska Dylan Amin syns i rollistan.
7. “Sally” - National Geographic-producerad dokumentär om austronaten Sally Ride
Traditionellt gjord dokumentär om USA:s första kvinnliga astronaut. Filmen har lika mycket fokus på hennes karriär som att hon var queer, vilket hon valde att hålla hemligt. Ex-flickvännen Tam O'Shaughnessy medverkar och berättar om deras relation, då Sally själv gick bort i cancer endast 61 år gammal. Filmen nöp Alfred P. Sloan-priset för bästa långfilm om forskning och teknologi.
8. “Plainclothes” - starkt drama om att tvingas gömma sin homosexualitet på 90-talet
Tom Blyth spelar Lucas, en polis vars uppdrag är att flirta med homosexuella män på en shoppinggalleria, för att sedan locka in dem på herrtoaletten där de arresteras. Problemet är bara att han själv är gay, så en knivig situation uppstår när han blir förälskad i måltavlan. Filmen vann pris för Bästa ensemble.
Till sist - filmen som höll mig på helspänn:
När Indiewire körde sin årliga kritikerröstning för bästa Sundancefilmerna var vi 176 kritiker som medverkade. Geeta Gandbhirs “The Perfect Neighbor” toppade listan för bästa dokumentär - en fascinerande inblick i USA:s vapenlagar som ger en rätt att skjuta som nödvärn vid intrång.
Filmen är nästan helt sedd igenom polisens kroppskamera, och det är svårt att slita bort blicken. Vad som börjar som små dispyter grannar emellan, lite som “Grannsämjan”, eskalerar till en tragedi som lämnar fler frågor än svar efter sig. Vi lever i en tid av skolskjutningar, tunnelbaneskjutningar, och tonårslägerskjutningar bland många andra våldsdåd. Fastän det alltid finns tecken innan på att någonting inte står rätt till, undrar man varför, varför, och varför det inte går att ingripa innan det är för sent? En socialarbetare som kollar läget, vapenlicens, någon form av mental hälsokoll?
Här har vi en kvinna som nästan kärvänligt tycks hänvisas till som områdets “Karen”. Hon ringer polisen konstant för att klaga på barnen som leker för nära hennes hem. Polisen förklarar tålmodigt om och om igen att det inte finns någon lag mot att leka och vara högljudda mitt på dagen. Barnen berättar att hon skriker rasistiska ord och har en pistol. Är inte det varning nog?
”The Perfect Neighbor” vann kategorin Bästa regi för en amerikansk dokumentärfilm, och snappades raskt upp av Netflix, så den kommer garanterat visas framöver. Missa inte!
