Sverigeaktuella Jane Campion: "Romantisk kärlek är en sjukdom"

Jane Campion är den enda kvinna som har vunnit Guldpalmen i Cannes och en av endast fyra kvinnor hittills som har nominerats till en Oscar för bästa regi men ändå är hon lite av en doldis och gör sällan publika framträdanden. Vem är ”Pianot”-regissören egentligen? I går gästade hon Cinemateket Live i Filmhuset, Stockholm och den fullsatta salongen med cineaster mötte en karismatisk regissör som berättade om kommande säsonger av ”Top of the Lake” och bjöd på anekdoter från sin karriär. 

Många älskar hennes ”Pianot”, andra gillar hela hennes filmografi medan andra har börjat intressera sig för henne först nu efter att ha sett den hyllade kriminalserien ”Top of the Lake”. Oavsett hur länge man har följt Jane Campions karriär och oavsett hur mycket man tycker om hennes filmer drar hon folk. Biograf Victor på Filmhuset var fylld av förväntansfulla åhörare som var där för att möta den prisade, feministiska regissören. 

Cinemateket har under våren satsat på filmer av kvinnliga regissörer och Cinematekets kvinnosatsning visar även flera av Campions filmer – från debuten ”Sweetie” (1989) till den senaste Bright star” (2009). Andra Campion-filmer som har visats och kommer att visas är ”En ängel vid mitt bord”, ”Pianot”, ”Porträtt av en dam”, ”Holy Smoke” och ”In the Cut”. 

Hon bjöd verkligen på sig själv under seminariet och berättade vilken av sina filmer hon inte direkt har som favorit.

– ”Holy Smoke” var hemsk, så aggressiv. 

Familjerelationer, klaustrofobiska och på gränsen till osunda, och kärlekshistorier där parterna slits mellan åtrå och förakt, är teman som alltid har präglat Jane Campions filmer. Hon har alltid en kvinna i huvudrollen och stjärnor som Holly Hunter, Kate Winslet, Nicole Kidman, Meg Ryan och Abbie Cornish har porträtterat de kontroversiella kvinnorna. Hennes kvinnor är inte nödvändigtvis starka utan snarare komplexa; de är både utsatta och hunsade och driftiga med stor integritet. 

I ”Top of the Lake” från förra året spelar Elisabeth Moss huvudrollen, en roll som Campion först gav till Anna Paquin (sin skådespelare i ”Pianot”) men som tackade nej på grund av att hon fick tvillingar i samma veva. Att det var en tv-serie och inte ytterligare en film som hon skulle ta sig an var inte en tillfällighet. 

– Jag har länge tänkt att jag vill jobba med tv eftersom den är i en spännande fas. Inte minst blev jag sugen när jag såg ”Deadwood” som jag fullkomligt älskar och jag ville ha modet att själv våga testa.

 Det märks under samtalet med journalisten Jannike Åhlund och i de efterföljande frågorna från publiken att ”Top of the Lake” är en stor favorit och det jublas rejält när hon berättar att det blir både en andra och en tredje säsong. 

– Jag sitter just nu och skriver på den andra säsongen och kan avslöja att den kommer att utspela sig tre-fyra år efter händelserna i den första och utspela sig i Sydney. Det kommer vara en helt ny kriminalhistoria men Moss spelar fortfarande huvudrollen Robin. 

Campion har regisserat och skrivit manus till långfilmer i över 25 år men trots detta och vinster av världens tyngsta filmpriser är det ingen regissör det snackas särskilt mycket om. Inte så konstigt kanske för hon är inte särskilt produktiv och hennes filmer är allt annat än publikfriare. Hon har en egen stil och det går verkligen att se på en film att den är signerad Campion. Hon är en sann auteur som har gått sin egen väg enda från start. Det är inte alltid hennes filmer tas emot väl och hennes filmografi är något ojämn men hon är alltid intressant och sann mot sig själv. Även om hennes filmer är mörka och djupa innehåller de mycket humor (nåja, ofta ganska tragikomisk sådan) och Campion själv är väldigt pratsam, öppen och har lätt till skratt utan att göra avkall på sin skarphet. Att hon skulle regissera var ingen självklarhet och hon tvivlade som så många andra på sig själv och vad hon skulle göra med sitt liv.

– Jag trodde att min enda chans var att hitta någon att gifta mig med, säger hon skämtsamt men med en allvarlig underton. 

Hon studerade antropologi och konst samtidigt som hon sneglade mot filmen men vågade inte ta klivet ut. När hon väl började regissera märkte hon att hon älskade det och bara blev bättre och bättre. Att hon började som bildkonstnär märks i hennes filmer som alla är fantastiska tavlor, oavsett tidsepok, plats och genre. Precis som Peter Jackson, en annan nyzeeländsk regissör, växlar hon nu mellan att göra film på hemmaplan i Australien och på Nya Zeeland med Hollywood och Europa. 

Efter samtalet visades Liliana Cavanis ”Nattportieren” som Campion själv har valt. Cavanis film om en före detta SS-officer som inleder ett sadomasochistiskt förhållande med en judinna han utnyttjat i ett läger under kriget är inte helt olik Campions egna filmer när det kommer till teman. Filmens huvudrollsinnehavare Charlotte Rampling har genom hela sin karriär sökt sig till kontroversiella roller och har sagt att om hon inte hade fått göra sådana roller hade hon aldrig velat vara en del av filmmediet. Något som likaväl hade kunnat sägas av Campion, ett kompromisslöst geni som numera både förgyller film och tv.

– Alla sa att detta var filmen som jag skulle bli rik på. Och det var ju sant… Jag trodde aldrig den skulle nå ut så brett, jag såg den som en ovanlig konstnärsfilm. 

– Jag förstod aldrig kontroversen, själv älskade jag den. Den öppnade filmfestivalen i Toronto och jag fick snabbt höra av en kvinna att jag skulle vara beredd på att folk verkligen avskydde den. Männen blev hotade av den eftersom den driver med normen om hur kvinnor är och förväntas vara. Meg Ryans karaktär Frannie har sina egna intressen. En film ska vara älskvärd, om den är kontroversiell är det ett problem. Det är inte samma sak med tv. Även om inte kritikerna älskade den vet jag att den är en av mångas favoritfilmer. 

– Mina filmer handlar om intimitet och beroende. Kärlek är alltid närvarande i filmerna men inte den enkla varianten som i romantiska filmer. Romantisk kärlek är en sjukdom. 

– Min mamma är skådespelare och jag har växt upp med en stor respekt för yrket. För mig handlar det om att våga ta en risk (finns inte tid till repetition) och låta de vara fria och se hur långt de kan nå. Att se potentialen. Det underlättar att ha ett bra manus, jag har skrivit en del skit själv… Mitt kriterium är att de inte ska gå på droger (skratt) och att de kommer med något eget och gör saker ärligt och närvarande.