Lagom till alla hjärtans dag fyller kultförklarade ”Titanic” (1995) 25 år och för att fira födelsedagen skickar man ännu en gång upp den kolossala hjärtekrossaren på storduken, uppiffad och i 3D.
Som ett hängivet ”Titanic”-fan begav jag mig givetvis till biografen på premiären och snappade då upp några saker jag inte lagt märke till tidigare.
Här kommer 12 tankar jag fick när jag såg om ”Titanic” på bio.
1. 3D:n fungerar
Många ställer sig säkert skeptiska, precis som jag själv gjorde, till försök att förena denna kulturpärla med det föraktade 3D-formatet.
Men restaurerade ”Titanic” lämpar sig faktiskt bra i 3D format, eller acceptabelt bra i alla fall. Färgen urvattnas inte allt för mycket och få gånger påminns jag om att jag har ett par glasögon på huvudet; inga lustiga dubbeleffekter eller over-the-top-effekter. 3D:n är absolut inget märkvärdigt, men den fungerar.
Så låt inte 3D:n avskräcka dig från att återuppleva ”Titanic” på bio!
2. Filmens mest sagda ord måste vara ”Rose” och ”Jack”
Jag fattar att Jack är kär i Rose och tvärt om. Men det är ändå helt makalöst hur ofta de säger varandras namn. Vare sig Jack vill förklara något, visa vägen, om Rose vill snacka känslor eller skämta så efterföljs meningarna med ”Rose” respektive ”Jack”.
Det är sällan vi i vardagligt tal springer runt och säger varandras namn efter var och varannan mening. I filmens värld är det betydligt vanligare, men i ”Titanic” blir det nästan för mycket.
3. Filmen får sin tyngd av de små karaktärerna
Den icke engelsktalande familjen som står och översätter skyltar samtidigt som vattnet forsar i korridorerna, den panikslagna pappan som rusar mot en säker död med sitt barn i famnen, besättningsmannen som tar sitt liv efter att ha råkat skjuta en passagerare vid livbåtarna och den ångestfyllde prästen som står och predikar när skeppet sjunker är alla karaktärer som, förutom att vara oerhört välspelade, skapar en oerhörd känsla av realism. Det är de små sidonarrativen som ger berättelsen sin tyngd.
4. Skräckslagna barn
I ”Titanic” ser vi massvis med gråtande och skräckslagna barn. Det sjuka är att alla barnen, vare sig de är 2 eller 7 år, är otroliga skådespelare. Antingen har Cameron och kompani gjort ett minst sagt gediget casting-arbete, eller så är barnen livrädda på riktigt? Jag menar, hur får man ett litet barn att gallskrika i en korridor med forsande vatten?
Läs också: 25 saker du inte visste om "Titanic"
5. Det är synd om Fabrizio
Inte bara för att han blir krossad under en gigantisk skorsten, också för att Jack fullständigt skiter i honom från typ minut 20.
Det framgår inte hur länge Jack och Fabrizio (Danny Nucci) känt varandra, men när de vinner biljetterna till Titanic i början av filmen får vi intrycket av att de är bästa vänner. Men så fort Jack stöter på Rose trillar stackars Fabrizio ur bilden. Visst, berättelsen hade inte fungerat lika bra om den goa italienaren hängde efter Jack och Rose som ett tredje hjul, men lite oschysst av Jack ändå, eller?
6. Cal Hockley är ett större as än jag minns
Okej, att Rose fästman, den sviniga superaristokraten Cal Hockley (Billy Zane), är ett svin tar det inte många minuter innan vi begriper. Men när jag återigen får stifta bekantskap med honom, denna gång på bio, slås jag av vilket superas han faktiskt är.
Cal behandlar Rose som sin ägodel; hon är blott en statussymbol för hans egna anseende. Han är helt obrydd inför hennes åsikter och intressen. Jag tror inte han skulle kunna nämna hennes födelsedagsdatum eller favoritfärg om han försökte. Han är aggressiv, manipulativ och kan inte stava till empati. Det enda som är starkare än hans ego är hans avundsjuka; trots att skeppet sjunker är hans högsta prioritet att straffa Rose och Jack.
Han kvalar helt klart in på topp-10-listan över filmhistoriens sämsta pojkvänner.
7. Det talas en hel del svenska… typ?
När vi svenskar är utomlands snappar vi upp talad svenska på mils avstånd. Så fort vi hör vårt eget språk i främmande kontexter rycker vi till och känner en direkt känsla av gemenskap. Vi har en undermedveten språkradar som alltid är aktiv, även när vi kollar på film.
När jag såg ”Titanic” aktiverades min radar flera gånger. Förutom scenen i början, när Fabrizio och Jack spelar poker mot två svenskar, hör vi svenska talas flera gånger i skeppets korridorer. Tänk på det nästa gång du ser filmen. Men tänk också på hur märklig svenskan låter. Det låter som att man använt icke-svenska skådespelare och typ försökt prata svenska så gott det går eller typ norrmän?
Se James Cameron berätta om svenskarna ombord Titanic i en exklusiv intervju med MovieZine:
8. Jag hade velat åka i tredje klass
Okej, det är kanske inte helt sant. Tredjeklasspassagerarna får genomgå förminskande hälsokontroller, är strikt begränsade till särskilda områden på skeppet och får stå sist i kön när skeppet sjunker. Men… deras fester verkar otroligt roliga.
När Jack visar Rose sin värld, d.v.s. tredjeklassen på nedre däck, får vi delta i en hejdundrande fest; irländsk musik spelas (”An Irish Party in Third Class” heter soundtracket), alla dansar med alla, folk kör armbrytning och ölen fullständigt flödar och flyger i lokalerna.
Festscenen tänjer på smilbanden och är en skön kontrast till förstaklasshänget där kvällens höjdpunkt består av skryt och dyra cigarrer.
9. Kaptenen känns bekant
Jag har alltid tyckt att kaptenen ombord på Titanic känns bekant. Men trots att jag sett filmen fler gånger än jag kan räkna har det aldrig klickat för mig vem han faktiskt är. Fram tills nu.
I scenen när den märkbart skärrade kaptenen kliver in i sin hytt för att gå ner med sitt skepp (en otrolig scen) så kommer upplysningen – det där är ju Theoden, kung av Rohan (Bernard Hill) från ”Sagan om ringen”! Är det jag som är trög eller?
10. Mer slow motion än jag minns
När jag ser om ”Titanic” på bio slår det mig hur många slow motion shots det faktiskt finns i filmen. Dessa är dock genomtänkta och befogade, inte bara en biprodukt av Camerons brinnande teknikintresse.
Favoriten är när Jack och Rose springer i en korridor med en vägg av vatten hack i häl. Episkt!
11. ”I will never let go” är en missförstådd replik
Efter en timmas tumult har ”osänkbara” Titanic gått under ytan och påbörjat sin färd mot nordatlantens botten. Förfrusna människor ligger och flyter i vattnet, ropen på hjälp har tynat bort i mörkret och Rose har kravlat sig upp på en dörr medan Jack förbli frysandes och flytandes vid kanten. Då yttrar Rose det klassiska ”I will never let go, Jack”, varpå hon sekunden efter släpper hans hand.
Scenen är till synes motsägelsefull och har varit en populär filmsnackis de senaste 25 åren. Senast nu när jag såg Titanic på bio hörde jag hur ett par bakom mig fnittrade till och konstaterade att Rose gjorde precis det hon sa att hon inte skulle göra. Men det är för att de inte förstår repliken.
Rose lovade Jack att inte släppa taget om viljan att leva och för att kunna göra det måste hon släppa taget om honom. Det är frågan om urläcker symbolism. Absolut ingen motsägelse.
12. Jack hade INTE fått plats på dörren
Men det finns en ”karaktär” i den här scenen som blivit föremål för mer åsikter och glåpord än någon annan – den ökända dörren. Och nu ska jag förklara varför Jack inte hade fått plats på den, eller snarare varför han valde att stanna i vattnet.
Vi börjar med att konstatera att det rent fysiskt finns plats för båda två. Men det förutsätter att två kraftigt nedkylda, utmattade och traumatiserade individer lyckas kravla sig upp; en logistiskt knepig utmaning som tittaren gärna missar.
Efter att Rose kommit upp på dörren försöker Jack ta sig upp, men då tippar hela dörren och Rose är nära på att åka ner i vattnet igen. Jack bestämmer sig då för att inte försöka igen på grund av två anledningar. För det första slösar de båda värdefull värme och energi på att försöka brottas med dörren, för det andra riskerar han hennes liv om han fortsätter envisas med att ta sig upp. Och som vi vet, är hennes liv det enda han bryr sig om.
