I listan av klassiska filmer man borde sett finns det vissa som kanske lämnar större luckor än andra. Har man inte sett ”Gudfadern” ännu är det garanterat en större lucka än ”Fredagen den 13:e”, trots hur mycket den sistnämnda har påverkat film. Min absolut största lucka var den enormt inflytelserika Oscarsvinnaren och franchiseskaparen ”Rocky” från 1976.
Jag har en dum förinställd attityd om boxningsfilmer i det att varje gång jag ska se en har jag armarna i kors, ett surt ansiktsuttryck och allt min hjärna kan tänka på är att jag inte bryr mig om boxningsfilmer. Det var aldrig vettigt eftersom jag gillat i stort sett alla jag sett. ”Tjuren från Bronx” är ett mästerverk, ”The Fighter” och ”Warrior” är bra och även hela ”Creed”-trilogin är stark. Ja jag såg spinoff-filmerna innan en enda ”Rocky”-film. Det är inte förrän nu jag beslutade mig att se vart allt började. Armarna i kors.
Men tydligen hade jag redan sett ”Rocky”.
Nja, inte riktigt, men det här är inte bara en klassisk film, det finns många klassiska filmer. Vissa debatteras om de faktiskt borde kvalificeras. Men sen finns det filmer vars ikonografi har bränt sig in i det filmiska språket för alltid. När jag äntligen satt mig ner för att faktiskt se den Stallone-skrivna boxningsfilmen för första gången var det svårt att inte slås av tanken att jag kanske redan har sett den. Men så kan det inte vara - jag håller koll på allt jag ser och har gjort det i många år. Jag har aldrig sett ”Rocky”.
…men ändå har jag sett ”Rocky”. Jag vet hur det här går till, en okänd Philadelphia-boxare får en unik chans att bevisa sig själv med en titelmatch mot världsmästaren Apollo Creed. Den älskvärda men självutnämnda dumskallen Rocky Balboa går avståndet för att göra det bästa av sin sällsynta möjlighet. Han springer upp på Philadelphia konstmuseets trappor och sträcker armarna upp i luften till ett av filmhistoriens kändaste musikstycken. Men i slutändan är sista omgången i ringen nästan en eftertanke då det är Rockys relation med Adrian som får all uppmärksamhet i filmens slutliga ögonblick.
Allt det här och mycket mer visste jag redan om ”Rocky”. Det är en av de definitiva trasor-till-rikedomar filmerna men det har inte mycket att göra med några bokstavliga rikedomar. Mest handlar det om Rocky som en karaktär utan mycket lycka i livet men som har ett smittsamt hjärta av guld och en beslutsamhet att aldrig ge upp. Jag visste redan allt det eftersom karaktären är så in spikad i vår popkultur. Vet du om Rocky Balboa kan du automatiskt majoriteten av händelserna i hans debutfilm.
Det som dock slog mig med den första visningen av filmen är att det tar nästan en hel timme för själva handlingen att ens dra igång. Rocky får inte erbjudan att möta boxaren Apollo Creed förrän halvvägs in i filmen. Första halvan har ett väldigt lugnt och karaktärsfokuserat tempo där vi får lära känna alla personer i Rockys liv och ta del av hans personliga kamp att bevisa sig själv.
Det är praktiskt taget en neorealistisk film som ska kännas istället för en klassisk trasor-till-rikedomar-Hollywoodfilm som ska beskådas.
Inget av det här är negativt. Idag hade Rocky Balboa blivit utmanad minst en halvtimme tidigare och filmen hade varit väldigt strukturerad med alla förutsägbara storybeats i ett vanligt treaktsmanus. Rocky skulle förmodligen även vunnit titelmatchen tillslut. Den versionen av filmen skulle ha begravts tre månader efter premiärdagen och alla spår av dess existens skulle glömmas bort inom ett år. Det är allt man får känna före själva handlingen drar igång som gör ”Rocky” till vad den är.
Att en boxningsfilm ska kännas är väl naturligt. Om vi som publik känner alla slag i ringen har filmskaparna lyckats fånga med oss i upplevelsen. Men vi känner inte riktigt de slagen i ”Rocky”. Såklart kan det nog delvis skyllas på begränsningar med filmskapandet på den tiden. Men på grund av att filmens sista scen väljer att prioritera Rocky och Adrian över resultatet på titelmatchen säger det mig istället att ”Rocky” egentligen inte ens är en boxningsfilm, det är en romans.
Nog är det uppenbart om man bara tittar på affischen och såklart visste jag att Rocky och Adrians relation var en av filmens större aspekter. Men det var inte förrän jag faktiskt såg och kände filmen som jag insåg att allt man känner har mycket mer gemensamt med romanser än boxningsfilmer. Det är en lugn och intim film om ensamma karaktärer som äntligen blir mogna nog att hitta varandra.
Rocky kanske går avståndet i ringen och bevisar sig själv fysiskt, men den tysta och avlägsna Adrian som går avståndet psykiskt slutar upp med en karaktärsresa minst lika stark. Hela världen tittar på titelmatchen i ringen, men det är inte riktigt där filmen har sitt fokus. På många sätt hade jag redan sett ”Rocky”, men det var inte förrän nu som jag förstår hur ”Rocky” känns.
