Philips slimmade 65-tummare lyser upp rummet

När streamingutbudet växer lavinartat och tv-spelen bara blir större och snyggt ”filmiska”, vill allt fler investera i en riktigt bra tv. En större skärm med grym bild och ljud till ett förmånligt pris, går det att hitta? Jag har testat en av Philips senaste modeller - 8102, en lövtunn LED-tv med 4K Ultra och Ambilight.

 

 

Det är en ruggigt sexig tv, och framför allt blir jag direkt förälskad i storleken. Mitt vardagsrum, av normal rumsyta, har fått klara sig på en 50-tums-tv i flera år. Skillnaden är enorm. När jag nu testat 65 tum för första gången, vill jag aldrig mer gå tillbaka till något mindre. Det är förvånansvärt hur snabbt man vänjer sig, och en sådan bjässe på tv-bänken blir en självklar del av inredningen.

 

 

Philips är extra stolta över sin P5-bildmotor. Fem processorer i en ska se till att extra fin färg, skärpa och kontrast, bland annat. Jag har aldrig varit ett teknikfreak som nördar in sig på såna detaljer. Säljargument som ”4 biljoner färgers färgbehandling” biter helt enkelt inte på mig. 4K Ultra HD känns också lite bortkastat om du inte har filmer i 4K Ultra HD, eller en bluray-spelare som kan spela upp dem.

Jag får nöja mig med att konstatera att bildkvaliteten är fantastiskt fin. Äntligen kommer HD-kanalerna till sin rätt, och de mest episka filmerna i min samling är snyggare och låter bättre än någonsin. Något mindre väntar man sig inte av en modern smart-tv. Men Philips största fördel kommer vi till nu...

 

 

TV-apparater är oftast ganska lika varann oavsett tillverkare, och är man inte lojal till ett visst märke, så kommer det ner till detaljer när man ska hitta sin nästa tv. Philips unika fördel är Ambilight-funktionen: små led-lampor på baksidan lyser upp väggen bakom tv:n, i samma färger som visas i rutan. Bilden blir på sätt och vis "bredare" och tv-tittandet betydligt mer behagligt, iallafall i ett mörkt rum.

Jag testar att para ihop tv:ns Ambilight med mina Philips Hue-lampor, men det visar sig inte lika kul som det låter. Tanken var god, men vill man undvika disco i vardagsrummet så fort kameran byter vinkel, ska man nog låta bli.

 

 

Medan tv:n är designad för att vara slimmad och snygg, är fjärrkontrollen är den tyngsta jag någonsin haft. Den känns klumpig som en tegelsten. Tangentbordet på baksidan - en praktisk detalj visserligen - är tvådelat och lite svårt att vänja sig vid.

 

 

Tråkigt nog har min testperiod med Philips kantats av tekniska problem. Under några veckor har jag tappat kanalerna flera gånger. TV:n kan få för sig att bråka med ljudsystemet eller inte hitta spelkonsolen. Den kräver omstarter och nyinstallationer lite för ofta. Detta är såklart bara min personliga erfarenhet, kanske har jag fått hem ett måndagsexemplar som verkligen inte tycker om mig? Tv:n i övrigt fungerar felfritt, men så fort något ska kopplas in - en usb-sticka eller extern maskin - är det ren chansning om det ska funka som man hoppas.

 

Då är man iallafall glad för att snabb-knappen till Netflix aldrig sviker.

 

 

Alla som gått över till smart-tv vet antagligen att de gamla hederliga tv-kanalerna bara är en bi-funktion nuförtiden. Idag är det lika troligt att tittaren vill knäppa på Youtube eller streama en serie, som slötitta på TV3:s såpor - om inte mer. Hjärtat i Philips smart-tv är menyn som radar upp populära appar.

Det går fort för Philips att lära sig vad jag gillar för filmer på Google Play, klipp på Youtube eller musik på Spotify, och min meny visar alltid nya och färska förslag. Väldigt smidigt för den som inte orkar bläddra och leta efter något att strötitta på, och bara vill skämmas bort med skräddarsydda tips.

 

 

 

Philips har gjort en grymt snygg och prisvärd tv som håller vad den lovar. Bild- och ljudkvaliteten är på topp, och Ambilight är en extra liten ljuspunkt som jag redan älskar. Mindre förtjust är jag i de tekniska problem som återkommer, och tegelstenen till fjärrkontroll.

Philips 65PUS8102 går att köpa på bland annat Netonnet för 14990 kr.