Michel Hazanavicius nya animerade film “The Most Precious of Cargoes” verkar både ha väckt debatt och starka känslor i Cannes. Regissören själv berättar att han inte kunde tänka sig att göra en sådan film på ett annat sätt:
– Det var aldrig ens en fråga ifall jag skulle göra denna animerad. Jag skulle aldrig vilja göra en spelfilm om detta, förklarar han.
Filmen handlar om ett fattigt par som lever som skogshuggare. I vad som en gång var en bra tillvaro i den vackra skogen, har nu krig, fattigdom och hunger tyngt deras liv. Allting förändras dock, när frun hittar en övergiven bebis som slängts av, ett av de förbipasserande tågen i skogen.
Några av Cannes kritiker hävdar att vissa filmscener var för hemska. Tidningen Screen Daily menar att ett av regissörens sämre val för filmen var vissa sekvenser som visar stillastående, stiliserade svartvita bilder av döda Auschwitz-fångar. Dessa sekvenser har beskrivits som grovt tvångsmässiga försök att framkalla en förbluffad skräck. De gör en jämförelse med Jonathan Glazers “The Zone of Interest” (2023), och menar att det finns en konstnärlig kraftfullhet och etisk anständighet i att inte visa. Screen Daily påpekar också att det finns en skillnad mellan grafisk representation av sådant innehåll i en dokumentär och den dekorativa förstärkningen i Hazanavicius nya film.
I en intervju med Screen Daily beskriver regissören sin film:
– Det är inte en film om Förintelsen, men Förintelsen är en del av filmens kontext. Det är ett ämne i filmen, inte det huvudsakliga ämnet. Filmen gjordes inte för att skuldbelägga förövarna eller glorifiera offren. Ämnet är att även i en så fruktansvärd berättelse kan en man och en kvinna visa mänsklighetens skönhet.
Han ger även svar på tal i Cannes mot kritikerna, då han svarade på frågor kring filmen:
– Det är omöjligt att visa vad som faktiskt hände – om du inte visar vad som faktiskt hände så finns det en stor risk att det slutar med att man berättar en lögn. Vi kände att detta var ett lämpligt sätt att (genom animation) skildra ett svårt ämne. Att på detta sätt, med värdighet, kunde hantera representationsproblem.
Filmen är baserad på barndomsvännen Jean-Claude Grumbergs novell med samma namn, som arbetat nära honom under produktionen från bok till stora duken.
– Jag drack hans ord, han var en fantastisk guide och en verklig auktoritet i dessa frågor.
Ännu finns det inget datum för svensk premiär. Du kan se ett första klipp nedan.
Lisa Strand
