Spännande miniserien "The Capture" är årets "Bodyguard"

Om det är någonting som britter kan, så är det tv-serier. 

 

2018 kom "Bodyguard" med Richard Madden i spetsen och innan det var det serier som "Line of Duty" och "Broadchurch". Nu har britterna gjort ännu en gastkramande thriller-serie som håller tittaren fångad från allra första rutan i en spektakulär "whodunnit"-situation. 

 

 

 

Den brittiske soldaten Shaun Emery har nyligen släppts ut från häktet efter att ha blivit falskt anklagad för krigsbrott. Uppenbart påverkad av så många månader inspärrad och att bli fråntagen sina rättigheter blir Shaun full och upprörd samma kväll som hans vänner firar hans frihet. Men Shauns unga och duktiga försvarsadvokat Hannah Roberts försvinner spårlöst samma kväll. Övervakningskameror visar hur Shaun misshandlar Hannah och sen släpar henne ur bild, men går det alltid att lita på kameror när de alltid är lite vinklade? 

 

Rachel Carey, detektiv, tar sig an fallet och inser snart att hela sanningen inte är ute i ljuset. Men vem kan man lita på? Kan hon ens lita på sina egna kollegor? 

 

 

 

"The Capture" håller tittaren i ett ständigt grepp av förvirring. Min största fråga genom de fyra första avsnitten är konstant "vad är det som händer?". Varje gång som jag tänker "nej, han är skyldig" sker någonting nytt som får mig att pendla tillbaka till oskyldighet. Själva premissen för tv-serien är även den, otroligt smart. Hur mycket kan vi lita på kameror, och bör vi lita på allt en kamera visar? I ett övervakningssamhälle a lá 1984 finns det alltid kryphål, men bör det ens vara möjligt? 

 

Jag såg de fyra första avsnitten i ett sträck och kunde inte för en sekund lämna ifrån mig datorn. "The Capture" är utan tvekan en ny "Bodyguard" och jag skulle nästan kunna sträcka mig så pass långt för att säga att detta är bättre än "Bodyguard". 

 

Allting från klippningen till fotot håller en otroligt hög kvalité, och visar åter igen hur BBC är i en helt annan liga när det gäller skarpa dialoger och välskrivna manus. 

 

 

 

Genomgående för samtliga i ensemblen är att det är alldeles magnifikt skådespel. Ron Perlman gör rollen som obehaglig skurk till en Emmy-värdig insats och Callum Turner i rollen som Shaun Emery, den sorgsna brittiske soldaten, kan vända hela scenen med enbart en blick. 

 

Främst imponerar Holliday Grainger som detektiv Rachel. Holliday Grainger gör hittills sin absolut bästa roll och det osar Emmy-nominering och BAFTA-nominering om hela hennes kroppspråk.  Som tittare är det omöjligt att inte tycka om Rachel, hon strålar av både sorg och ilska, men även en skarp envishet och intelligens.