Nya säsongen av "The Handmaid's Tale" är en emotionell berg-och-dalbana

Det har varit en lång, ganska påfrestande, men så här i efterhand ändå välbehövlig väntan. ”The Handmaid's Tale”, baserad på Margarets Atwoods litterära dystopi med samma namn, är en av de absolut mest välgjorda och engagerande serierna på senare tid. Produktionen är visuellt otroligt tilltalande, skådespelarna oklanderliga i sitt uttryck och musiken tralligt peppande. Manuset är välskrivet och den suggestivt otäcka och grymt spännande historien känns fortfarande (tyvärr) väldigt angelägen.

När vi nu är i startgroparna av fjärde säsongen, är det ett tag sen vi lämnade bokförlagan bakom oss. Nya intriger har tillkommit och de gamla har tätnat och broderats ut. Dock är huvudkaraktärerna de samma, och grundpremissen likaså. ”The Handmaids Tale” är en skräckfylld dramaserie om misogyn extremism och kampen för liv, frihet och lika värde.

Serien har ett ovanligt direkt tilltal, och den adresserar obekväma ämnen såsom rituella våldtäkter och andra övergrepp utan pardon. Det tilltalet kräver dock en framtida upprättelse, något som åtminstone jag inför denna fjärde säsong längtat mig fördärvad efter. Kommer jag få den? Ja. Det återstår att se.

 

 

 

Nedan följer ett subjektivt, men ändå hyfsat spoilerfritt, sammandrag över de tre första avsnitten av den nya säsongen av ”The Handmaid's Tale”.

June (Elisabeth Moss) lyckas i slutet av tredje säsongen smuggla ut över 80 barn från Gilead. Själv blir hon svårt skadad i stridigheterna som följer. Paret Waterford är sedan en tid fängslade i Kanada, och skyller på varandra, medan de kvarvarande kommendörerna i Gilead börjat rusta för krig.

Första avsnittet i fjärde säsongen tar vid där det förra slutade. De rödklädda tjänarinnorna tar den skadade June till en gård där de blivit lovade fristad av Mrs. Keyes, en 14-årig flicka som gifts bort till en halvsenil gårdsherre. Avsnittet är på sina håll som en välbehövlig andningspaus, mitt i all tidigare intensitet, men känns också som en upptakt till den annalkande upprättelsen. Styrkan, som kvinnorna kollektivt besitter, hyllas som något eftertraktansvärt, och det känns som att vi mobiliserar oss inför något stort och viktigt.

 

 

 

Tidigare säsonger har balanserat våld och återhållsamhet väl, men ganska tidigt i denna, står det mig klart att här hålls inget tillbaka. Varken vad gäller känslomässiga käftsmällar eller blodig brutalitet.

Efter första avsnittets inledande hägring av framtida segrar, slås allt hopp ner i det nästa. Jag är inte helt beredd att kliva på den emotionella berg- och dalbanan, som jag plötsligt tvingas in i. Det blir helt enkelt för mycket, för snabbt. Om det är, för att det faktiskt är för mycket? Eller för att jag vaggades in i en tro på något annat, och sedan fick lida i sviterna av att ha tappat den tron? Jag vet inte helt säkert. Men det jag vet, är att jag i andra avsnittet ibland vill äta upp mina egna ögon för att slippa se mer av det jobbiga. Det eskalerade våldet mot kvinnor får mig att undra om det är helt nödvändigt. Är detta brutalitet med budskap? Är det jag ser kritik mot våldet, eller är det ett glorifierande av det? 

Min slutsats blev, efter en kort stunds fundering, att då våld gör ont, ska det också göra ont att se det utspelas. Det är när vi blir blasé inför skildrade övergrepp, som vi ska se upp. Våldet här river upp mitt inre, och värker hela vägen in till mitt skelett. Och det har då, enligt mig, ett syfte i det större sammanhanget.

 

 

 

När jag, fortfarande hålögd och uppskärrad, går in i tredje avsnittet, mående som en micrad katt, tänker jag ändå med nyfunnen gnista, ja men hur mår June då? Hon har i flera säsonger slitits mellan hopp om frihet och avgrundsdjup förtvivlan, mellan sin tro på godhet och den våldsamma vreden intill. Hon, som karaktär, har med tiden fullständigt exploderat i komplexitet, och även om hon tvivlat på sig själv, har jag aldrig tvivlat på henne. Eller på hennes motiv. Och jag gör det inte nu heller. Jag borstar av mig det deppiga dammet när jag i fina bilder påminns om det villkorslösa systerskapet i centrum för allt. Berg- och dalbanan är åter i rörelse och jag väljer själv, denna gång, att också åka med.

 

Det fruktansvärt starka, hemska och sorgliga slutet i tredje avsnittet, är motsägelsefullt nog också det mest hoppingivande hittills. Inte bara för motståndet i Gilead, utan även för seriens relevans. För detta är, utan tvekan, fortfarande väldigt relevant. Det är våldsamt, ja, skitigt, absolut, och det gör stundvis ont att titta på. Men bakom smärtan finns det där löftet om befrielse, och om hämnd. Det vi så länge väntat på.

 

När kameran zoomar ut över förödelsen som brer ut sig framför mina ögon gråter jag, men känner samtidigt hur små korn av förväntan börjar sippra in i mig. Och jag känner att detta, mina vänner, det kommer bli så himla bra!