"The Haunting of Hill House" är skräck att sträcktitta på

Precis i tid till Halloween bjuder Netflix in oss till Hill House med orden ”You’re expected.” Med 10 avsnitt som både växlar genre och tidslinje bjuds vi på många timmar sträcktittande fyllda med spöken, sorg och familjedramatik. MovieZine har träffat Michiel Huisman, Kate Siegel, Elizabeth Reiser och Oliver Jackson-Cohen som spelar fyra av de fem syskonen i vuxen ålder, samt Henry Thomas som spelar syskonens pappa i tillbakablickarna för ett snack om serien, Netflix och vad som egentligen hände bakom husets dörrar under inspelningen.

Att Mike Flanagan har siktet inställt på att bli nästa stora skräck-regissör är inte svårt att missa. Med de senaste filmerna ”Gerald’s game”, ”Ouija: Origin of Evil”, ”Before I Wake” och ”Hush” är det verkligen upp till bevis med hans senaste tillskott i Netflix skräckutbud, ”The Haunting of Hill House”.

För skräckfantaster känns namnet igen som en av de största böckerna i genren skriven av Shirley Jackson, en berättelse perfekt för tv-skärmar som tidigare filmatiserats (”The Haunting”, 1963 och 1999). Nu är det dags igen. Är man bekant med boken får man däremot räkna med att bli överraskad.

Michiel Huisman: Jag har läst boken! Men behövde inte läsa den inför rollen, vår tolkning är så löst baserat på boken att den nästan inte ens liknar den. Men vi lutar oss mot den och gör hela tiden nickningar mot den och att kunna plocka upp de referenserna vi gör, är riktigt häftigt. Som ett exempel så startar första avsnittet med att min karaktär, som nu blivit författaren av boken, läser upp de första raderna.

Något som däremot inte kommer som en överraskning är när skådespelarna beskriver Mike Flanagan som den största skräck-nörden som just nu vandrar på jorden.

Kate Siegel: Han är en vandrande encyklopedi när det kommer till skräck! Han kan allt om vem som skrivit om vilka monster och vilka monster som varit med i vilka filmer och inspirationen bakom, verkligen allt! Det är väl också därför han kan återuppfinna genren, för det är då man har kunskapen kring hur man kan skapa något mörkt och otäckt utan att ta till enkla tricks som jump scares för att uppnå effekt.

Henry Thomas: Mike Flanagan har gjort något som i princip inte har gjorts tidigare. Istället för att följa den skräcklinjen som hade varit att en familj flyttar in i ett hus och dåliga saker händer, så fokuserar han på vad som vad som verkligen skulle hända med dem barnen och deras psyken, det finns något riktigt fascinerande i att göra detta.

Oliver Jackson-Cohen: Jag är säker på att många kommer börja titta för att de vill ha de där billiga skräck-effekterna och kommer tänka ”Men, vänta? Vad är det som händer?” när det inte händer. För Mike har fullständigt förändrat vad man kan göra med ett familjedrama inom genren, samtidigt som man håller det skrämmande, rörande och effektivt.

 

 

”The Haunting of Hill House” följer två tidslinjer, ena utspelar sig i början på 80-talet (vilket en snygg "E.T."-referens skvallrar om i första avsnittet) där familjen flyttar in i renoveringsobjektet Hill House med förhoppningen att snygga till stället och sälja det för att äntligen kunna finansiera sitt eget boende. Med ett stressigt projekt och fem små barn börjar mamman Olivia Crain (spelad av Carla Gugino) uppföra sig irrationellt samtidigt som barnen börjar uppleva fler och fler oförklarliga saker.

Henry Thomas som hade rollen som Elliot i "E.T.", spelar Hugh Crain fadern i familjen i den första tidslinjen. Han börjar skratta när "E.T."-referensen nämns.

- Det är väldigt Mike Flanagan! Med tanke på flashbacksen, så passade det ju in ganska perfekt och det är ju alltid kul att få in easter-eggs. Det är en sådan sak som alltid kommer hemsöka mig!

Han fortsätter med att förklara sin roll i serien:

- Han är så förvirrad över varför hans fru börjar agera konstigt och om han inte hade varit så överväldigad av renoveringen hade han säkerligen haft möjlighet att hantera det men han är bara så förvirrad och hoppas att det bara är en fas. En metafor jag tycker är väldigt passade är att Olivia är draken och Hugh är tråden. Han håller kvar henne på jorden, låter henne flyga och bara följer vart vinden än tar dem.

Den andra tidslinjen förflyttar oss till nutid. Där den yngsta dottern Nell (spelad av Victoria Pedretti), återvänder till huset en regnig natt. Därefter kastas vi fram och tillbaka mellan flera tidslinjer. Att hålla koll på vem som är vem tar lite tid, med 5 syskon och 10 olika skådespelare. Man har dock löst det snyggt genom att ge varje syskon lite extra fokus i varsitt av de första avsnitten. Samt att de unga skådespelarna och de äldre som delat karaktärer arbetat på att göra karaktären trovärdig som samma individ.

Henry Thomas: Jag och Timothy Hutton jobbade ganska hårt med just detta innan vi började filma. Att reda ut tillsammans vem Hugh var och hur han reagerar, så att det inte skulle vara några lösa trådar eller överraskningar om vem han var för någon av skådespelarna. Men vi ville försäkra oss om att Hugh, Olivia och familjen var en bra och stark familj, en nära familj i sina tidiga dagar så att man verkligen skulle känna hur fragilt och fullt med spänning det var mellan dem senare i livet.

Michiel Huisman: Det mesta var ju gjort i förarbetet och i manuset. Det andra, som att jag kunde titta på scener där mitt yngre jag kramade ett av syskonen för att sedan försöka efterlikna det när samma situation dök upp igen i vuxen ålder, var mer en kul grej.

 

Henry Thomas och barnen i "The Haunting of Hill House".

 

I rollerna som syskonen när de är unga hittar vi: Mckenna Grace (Theo), Violet McGraw (Nell), Lulu Wilson (Shirley), Julian Hilliard (Luke) och Paxton Singleton (Steven). Även om rollerna i denna serien är flera av barnens första större roll är de övertygande om att det inte är deras sista.

Kate Siegel: Jag vet att McKenna har ett mycket starkare CV än mig! Och Lulu har ju jobbat med Henry innan.

Henry Thomas: Det var fantastiskt att få jobba med dem, de är väldigt professionella, nästan för professionella. Det var nästan lite skrämmande, de har definitivt bättre arbetsetik än jag hade när jag arbetade som ung. Dessa barn kom till inspelningsplatsen och var förberedda, de kunde sina dialoger och gjorde aldrig fel. De blev aldrig ens rädda?!

Serien är filmad i Atlanta och huset som bär huvudrollen byggdes upp i full skala inför inspelningarna.

Henry Thomas: Båda våningarna i huset byggdes upp, så husets interiör fanns på riktigt, med en trappa upp till sovrummen och tillbaka ner till köket. Vilket var väldigt tacksamt och exteriören var filmad på ett hus ute i ödemarken i Georgia. Det var viktigt för mig att det fanns fullt uppbyggt för det gjorde hela upplevelsen mycket mer verklig.

Med ett fullt uppbyggt hemsökt hus går det inte att undgå att tänka på ifall det hände något övernaturligt, oförklarligt eller skrämmande under inspelningarna.

Henry Thomas: Att filma är som att titta på färg som torkar.

Kate Siegel: Det är nästan mest skrämmande hur lång tid det tog!

Michiel Huisman: Min rädsla var mest att detta kanske inte kommer fungera? Kan man göra en serie som både är skräck och ett familjedrama, kommer det fortfarande vara spännande för de som bara vill se skräck och tvärtom? Jag hoppas att det fungerar, att det går fram och tillbaka. Att alla känner att de får ut sin del.

Henry Thomas: Saken är den att vårt tv-tittande har förändrats och filmindustrin håller fortfarande på att uppdateras och omvandlas till vad det nu än är och det är intressant för många saker är uppe i luften och Netflix är villiga att säga ”Ja! Vi chansar, vem vet publiken kanske kommer älska det!”

Oliver Jackson-Cohen: När vi gjorde avsnitt 6 kom vi till en punkt där jag insåg att det här faktiskt kan bli någonting riktigt speciellt och jag tror att alla som arbetade med serien kände att vi gjorde något, även om det har filmats på det här viset innan, så har det inte gjorts i det här formatet och speciellt på Netflix. Att man i mitten av säsongen helt ändrar riktning, det kommer bli en riktig tittarupplevelse!

 

 

För att inte avslöja för mycket är det ett avsnitt som är en riktig belöning för att man tagit sig halvvägs in i historien. Där den första halvan handlar om att lära känna karaktärerna och den sista där alla pusselbitar hamnar på plats och skräcken kickar in på riktigt även om den alltid lurar i husets mörka vråer.

Henry Thomas: Det roligaste var att Netlix sa ”Let’s go ahead!” Plötsligt hade vi alla dessa förutsättningar att kunna skapa exakt vad vi än skulle vilja. Ett bra exempel på det är just avsnitt 6, där vi använder extremt få scener som istället är väldigt långa, vi fick nästan öva på dem som man repeterar teater! Det var också det som var det läskigaste för mig under inspelningen, att under den perioden hinner man verkligen förlora sig själv och det börjar kännas verkligt när man springer igenom det här huset och saker händer överallt.

Inspelningarna startade för lite över ett år sedan och avslutades så sent som i maj. Efter nio månaders filmande berättar samtliga skådespelare att det mot slutet, då serien blev mörkare varit påfrestande, men att det inte varit svårt.

Michiel Huisman: Nej, jag tror att det svåraste med att berätta den här historien är att det är en väldigt lång berättelse. Det är 10 timmar fyllda med flashbacks och att hålla koll på var jag befann mig var inte alltid lätt. Speciellt när man kommer till andra halvan och det blir lite mer mystiskt och tankeväckande med många ”Det tänkte jag inte på”.

Kate Siegel: Jag tror att ”The Haunting of Hill House” gagnas av det specifikt för att man får karaktärsutvecklingen av en hel seriesäsong men du får också skräcken från en vanlig spelfilm. Det är det bästa av båda världar och Netflix är det enda stället som gör detta i dagsläget. Som ger oss tiden att lära känna karaktärerna, vilka de är och deras relation till varandra så när skrämmande saker händer senare i säsongen är du inte bara rädd för att det är otäckt, utan också för att du känner med de här karaktärerna.

”The Haunting of Hill House” är gjord för sträcktittande. Att hålla koll på var i tidslinjen man befinner sig med de ständiga hoppen är inget problem när man följt familjen några timmar.

Elizabeth Reaser: Jag älskar att titta på saker som streamas, att sträcktitta utan hämningar och stoppa hela livet för en helg och bli helt fast i en berättelse.

Oliver Jackson-Cohen: Det är intressant hur det här är en ganska ny grej, att vi sätter våra liv på paus i 48 timmar där vi bara sitter och tittar…det är ganska fantastiskt att det här händer över hela världen.

 

Kate Siegel i "The Haunting of Hill House".

 

Men med en uppsjö av titlar för oss att välja mellan på Netflix, är skådespelarna inte rädda för att serien ska försvinna i mängden.

Michiel Huisman: Jag tror att anledningen till att denna serien, eller skräck i allmänhet är något vi alltid kommer dras till är för att det är otäckt. Vi kan alla föreställa oss och vi har alla mardrömmar. På det viset imiterar konsten verkligheten. Det handlar om eskapism och som med sträck-tittande får man en chans att förlora sig själv.

Oliver Jackson-Cohen: Det som Netflix gör som är väldigt smart är att tittaren har kontrollen. Även om serien släpps en viss dag så kan du titta på den om 15 år om du vill, du behöver inte se den omedelbart. Och även om det finns algoritmer som listar ut exakt hur din hem-vy ska se ut, så tror jag att om en serie är bra och stark så kommer även ”word of mouth” hålla liv i den serien.

Med mysteriet kring vad som finns bakom den röda dörren avslöjat i sista avsnittet, finns det bara en fråga kvar. Finns det en möjlighet för en andra säsong?

Kate Siegel: Jag skulle springa tillbaka till den här familjen! Fast jag hoppas att det nästa gång skulle spöka någonstans tropiskt. The Haunting of Four Seasons Maui! Fast vi skulle kunna göra vad som helst, egentligen.

Oliver Jackson-Cohen: Det finns ju en möjlighet, det finns ju lite dolda easter-eggs man kan roa sig med att leta efter i sista avsnittet. Igen, det är en del av Mike Flanagans genialitet, de är små och de är i bakgrunden, men de finns där! De kan göra vad de vill, vi har ju inget val, vi får ett samtal där det är ”Hej, ditt flyg är bokat, kom till Atlanta”. Det intressanta blir att se vad Netflix och Mike Flanagan bestämmer sig för att göra, det finns miljoner möjligheter. Man kan fortsätta och visa hur det går för familjen om ytterligare 30 år, eller tvärt om, gå tillbaka till husets rötter.

Michiel Huisman: Eller göra serien till en antologi, den idén gillar jag, skriv med det!