"The Last of Us"-läckan – ett problem eller en frälsning?

Okej gamer, vi måste prata.

 

Denna gästkrönika berör läckan från spelet ”The Last of Us Part 2”, en läcka kan twistas som en frälsning eller ett problem. Vill du inte veta mer föreslår jag att du stänger ner fliken, raderar din historik och är lyckligt omedveten. Men är du som mig med dålig impulskontroll och allmänt oberörd av spoilers – läs vidare.

För är alla läckor av ondo? Det är den fråga jag ställer mig.

Men först lite bakgrund. Året var 2013. Jag befann mig i en slags tillvaro där jag pendlade mellan viktiga framtidsval och min trogna Playstation 3. Samtidigt som jag fastnade framför den berömda “du kommer få fyrkantiga ögon”-skärmen, florerade spelmarknaden med titlar som ”GTA V” och ”Assassin’s Creed IV”. Bra spel, absolut, men inget berörde mig på det sättet som ”The Last of Us”. Spelet var emotionellt påfrestande och vred på balansen mellan människans mörka och ljusa sidor. Och ja, jag släppte en och annan tår. Jag var minst sagt fast i denna dystopiska värld och när det planerades en uppföljare var euforin ett faktum.

 

 

Men sen kom 2020. Året som inte bara skulle vända upp och ner på världens ekonomi och människans tillvaro. Tänka sig att den också skulle sabotera mitt återseende med en kär gammal vän.

 

Spelet hade läckt och jag gjorde det enda val jag kunde förmå mig till – jag sökte upp läckan. Kunde jag ha låtit bli? Nej. Jag har som sagt ingen självbehärskning och efter att ha läst den befann jag mig i ett mörkt chocktillstånd. “Är det sant? Hur har de tänkt här?! Men.. Så kan de ju inte få göra? Ah va f**”.

 

Till och med en evig loop av “Rainbow Road” hade gjort mig mindre frustrerad.

 

Läckan innehöll filmiska ögonblick som visar delar av huvudberättelsen. Bland dessa blir huvudkaraktären, Joel, brutalt mördad. Japp, du läste rätt. Det här ska dessutom hända i början av spelet. Efter det har skett förvandlas spelet till en hämndhistoria där vi följer Ellies letande efter mördaren. Hämnden uppfylls inte. Ellie får stryk av personen som mördat Joel och efter detta kommer man som spelare ta över antagonisten i resterande speltid. 

 

 

Här är kärnan av problemet. Jag kan någonstans köpa att man dödar en huvudkaraktär. Som det sägs i “Game of Thrones“: “If you think this has a happy ending, you haven’t been paying attention” och det är okej – i en tv-serie. Men spelkaraktären du kontrollerar är ju någon du ska kunna sympatisera med, känna igen dig i och kanske rentav släppa en tår för. Är det ens möjligt här? Nej, inte ens George R.R. Martin hade kommit på den brutala tanken.

Var det ett problem eller en frälsning att läckan kom ut? Missförstå mig rätt, jag kommer fortfarande köpa spelet, samtidigt är jag glad att jag drog av plåstret snabbt. För kanske var detta lika nödvändigt som de där bråken inför en separation eller ångesten inför ett tentatillfälle – nu slapp jag chocken.

För när allting kommer kring så hävdar jag bestämt att läckor inte är ett problem, i alla fall inte för konsumenten. Läckor visar nämligen vad som döljer innanför den där berömda ”grisen i säcken”. För när vi köper ett spel så vet vi ju faktiskt inte riktigt vad som väntar oss. Visst, vi kan kolla på trailers och skaffa oss en uppfattning. Vi kan även lita på recensioner av både kritiker och användare. Men recensioner är ju inte alltid hjälpsamma, eftersom i slutändan kommer de vara utifrån någon annans ögon och blir därför högst subjektiva. Däremot fungerar läckor som närmast förstahandskällor – de avslöjar något.

 

 

“Förstör man inte spelets handling och själva upplevelsen om man redan vet vad som kommer hända?” Jo, kanske. Men enligt mig så känns det tryggt att veta vad jag som konsument har att vänta mig innan jag spenderar 699 kr på ett spel.

Kanske handlar det inte om balansen mellan misstag och frälsning. Kanske handlar det istället om att välja mellan pest eller kolera? I slutändan handlar det dock om man kan hantera spoilers eller inte.

 

Låt mig därför avsluta denna krönika med en tvetydig fråga: Väljer du pest eller väljer du kolera?