Tim Burtons "Pee-Wees stora äventyr" är den första filmen jag såg. Okej, den första filmen jag minns att jag såg. Mycket tack vare Large Marge, som skrämde livet ur mig med det där skräckansiktet i lastbilen - tillräckligt för att traumatisera en tre-fyraåring för livet. (Eller för att få honom att älska film?)
Sådan är han, Burton. Skapar karaktärer och bilder som fastnar på näthinnan för alltid. I över 30 år och med en ännu outtröttlig fantasi. Hans nya film "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" är inget undantag.
Jag fick se runt femton minuter ur filmen under en pressträff i London. Tre scener från olika delar ur filmen.
Visningen inleds med en tillbakablick på en karriär färgad av mörka familjefilmer, spektakulära karaktärer och fantasirika miljöer. Bilder från "Edward Scissorhands" "Beetlejuice" och ”The Nightmare Before Christmas" påminner oss om den visionära stilen som säregne Burton har ensamrätt på. Jag är glad att inse att "Miss Peregrine" går i samma stil, även om teknikens utveckling öppnar upp för mer CGI - kanske på bekostnad av vad som kunde ha blivit skönt kitschiga praktiska effekter?
Första scenen etablerar en viktig del ur Miss Peregrines vardagliga rutiner. För att hålla sitt barnhem säkert vrider hon helt enkelt tillbaka klockan varje kväll, för att leva om samma dag igen. Inte bara praktiskt, också absolut nödvändigt för på kvällen håller barnhemmet på att bombas av tyska plan. Hennes magiska ur spolar tillbaka tiden 24 timmar för ännu ett dygn i trygghet.
Därefter får vi följa med Emma, flickan som är lätt som luft, ner under vatten. (Ni har sett den biten i trailern.) Hon går i blyskor (mycket smart om man inte vill sväva iväg som en ballong) och dras därför ner till botten på ett ögonblick. En orolig Jake hoppar efter men ser att läget är under kontroll. Emma blåser en stor luftbubbla åt hans håll, den omsluter hans huvud så att han kan andas. De simmar in i ett förlist skepp på havets botten. En vacker och kuslig kuliss där människors skelett fortfarande sitter kvar vid middagsborden. I en av salarna blåser Emma bort allt vatten och avslöjar sitt hemliga gömställe för Jake.
I sista scenen som Tim Burton visar oss är vi tillbaka hemma hos Miss Peregrine. Det är scener från filmens klimax, där ett hot - trots alla säkerhetsrutiner - har tagit sig in. Samuel L. Jackson gör entré som Barron. Och vilken entré sen. Om Don King och Ryuk från "Death Note" hade ett kärleksbarn, skulle det vara han. Det vita håret står rakt ut, en uppsättning sylvassa tänder tittar fram. Men värst är ögonen, inte bara kritvita utan nästan så att de lyser i mörkret. Samuel L. Jackson spelar Barron lite väl som en tecknad karikatyr ibland, men med en skrämmande närvaro. Om Large Marge gav mig mardrömmar som liten, så kommer många barn idag att minnas den här gubben med fasa.
Jag gillar Eva Green som Miss Peregrine. Hon är graciös, omtänksam, lekfull, men stark och tar kommandot när det behövs. Asa Butterfield är möjligen det svaga kortet i filmen. Lite väl uttryckslös och blek mot alla udda karaktärer. Han ska å andra sidan vara en huvudperson att identifiera sig med, tittarens väg in i denna förtrollade värld. Jag hoppas att han får mer att göra i den färdiga filmen, än att passivt ta in vad som händer.
Känslan i stort? Det är en film för unga vuxna, en naturlig fortsättning på "Kalle och chokladfabriken" och "Alice i underlandet”. Kanske något mindre polerat, mer vuxet. Definitivt mörk och otäck på sina ställen. Burton är väldigt mycket Burton. Innerst inne alltid ett besynnerligt barn.
Efteråt får jag höra en liten hemlighet. De praktiska effekterna är inte helt borta. En av filmens rekvisita-ansvariga berättar för mig om en scen som hittills hållts hemlig från allt trailer-material. En skön liten sekvens där ett barns hemmasnickrade skräckdockor slåss mot varann i en minutlång motion-capture-sekvens.
Det ger mig ytterligare något att se fram emot när ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” går upp på bio om bara ett par veckor.
