Den första, ”Hamlet”, gjordes redan 1900 och sedan dess har hans pjäser filmatiseras. Inte sällan i uppdaterade versioner som ”Lejonkungen”, ”West Side Story”, ”Warm Bodies”, ”Tio orsaker att hata dig” och inte minst Akira Kurosawas ”Ran” och ”Throne of Blood”. Men vilka är de bästa, mer trogna filmatiseringarna? MovieZine rankar!
10. Othello (1995)
En Kenneth Branagh-Shakespeare INTE regisserad av Kenneth Branagh! Denna gång är britten enbart framför kameran, fint castad som onde Iago medan Laurence Fishburne är guld i titelrollen. Vissa lär föredra Laurence Oliviers eller Orson Welles versioner men denna ger historien en förskönande modern touch med läckert foto och stilsäkra detaljer.
9. Falstaff (1965)
Orson Welles egen favoritfilm bland sina verk är en hopkok av båda delarna i ”Henry IV” samt andra Shakespeare-pjäser. Efter att först – utan framgång - ha satt upp den på scen så fick Welles kämpa för att filma den och resultatet är en av hans bästa. Trots låg budget så finns det läckra bilder, häftiga stridsscener som tydligt inspirerade ”Braveheart” och en fin, sympatisk insats från Welles själv som den fega titelriddaren.
8. King Lear (1971)
Regissören Paul Brooks baserade sin svartvita, råa filmtragedi på den banbrytande scenversionen han gjorde för Royal Shakespeare Company. Även denna gång med huvudrollsinnehavaren Paul Scofield (Oscarbelönad för ”En man för alla tider”) som injicerar en kusligt träffsäker ton av stillsamhet och djup i den tunga rollen. Akira Kurosawas ”Ran” må vara en mer spännande tolkning av Shakespeares text men Brooks film skulle gjort Shakespeare själv stolt.
7. Much Ado About Nothing (2012)
Vissa skulle kanske välja Kenneth Branaghs pampiga version av ”Mycket väsen för ingenting” från 1993 men Joss Whedons moderniserade version sticker ut mer i positiv benämning. Liksom Baz Luhrmanns ”Romeo & Julia” så behåller den Shakespeares dialog i en modern miljö. Svartvit, filmad i Whedons hem så puttrar den här på perfekt med subtil humor och underhållande rollprestationer av regissörens veteraner.
6. Romeo & Julia (1996)
Baz Luhrmanns Hollywood-debut tog den klassiska, tragiska kärlekshistorien till 1990-talets Verona Beach. Kombinationen av den gammeldags dialogen med gängkrig, fester, våld, MTV-soundtrack och suverän ensemble inklusive superheta duon Leo DiCaprio/Claire Danes i huvudrollerna var en fantastisk om än lite otippad succé. Uppfinningsrikedomen ensam slår ut samtliga andra versioner av sagan.
5. Julius Caesar (1953)
På tiden när Marlon Brando fortfarande var en av de största inom sin kraft så visade han inte bara tvivlarna (rädda att han skulle spela över) att han kunde leverera som Mark Antony. Men även att han som amerikan utan klassisk scenutbildning kan äga en film framför näsan på storheter som James Mason och John Gielgud. En fenomenal utstickare bland de gamla, svartvita klassikerna.
4. Richard III (1995)
Flera år innan han blev Gandalf med hela världen så briljerade Ian McKellen som den tyranniske titelkaraktären i den här stilsäkra filmatiseringen. Handlingen, om den lömska kungens mordiska planer, är försatt till 1930-talets aristokratiska England och filmen skildrar en av Shakespeares mörkaste historier med perfekt svärta och förlösande humor (missa inte inledningstalet). Och Marvel-fans kan få en kick av att se Magneto ha ihjäl självaste Iron Man…
3. Macbeth (1971)
Vem bättre att skildra den tragiska historien kring den skotska titellordens planer att överta kungatronen än mästaren Roman Polanski? Regissören var då fortfarande i sorg efter det tragiska mordet på hustrun Sharon Tate och känslorna har oförnekligen färgat av sig på den mörka, blodiga filmen. Skrämmande likväl fascinerande mix av 70-talets trend av naket och våld, Polanskis fängslande bilder och Shakespeares grymma story. En av filmskaparens mer underskattade klassiker.
2. Henry V (1944)
Få har skildrat historien om den engelske kungen som Shakespeare-mästaren Laurence Olivier (med sin regidebut dessutom). Ett skickligt metaexperiment som växlar mellan scen och ”den verkliga världen” och gjordes i slutet av andra världskriget som patriotisk uppmuntran, och väldigt framgångsrik sådan. En klassiker som satte standarden för Shakespeare-film, där Saint Crispin’s Day-talet är en höjdpunkt.
1. Hamlet (1996)
Tveklöst Shakespeares mest filmade – och citerade – pjäs. Mångas röst skulle troligen gå till Laurence Olivier i filmen från 1948, eller till och med Mel Gibson 1990. Men inga filmversioner har varit så slående vackra, så välspelade av en sådan imponerande ensemble (nio Oscarsvinnare!) och så trogen (ord för ord!) förlagan som Shakespeare-veteranen Kenneth Branaghs filmatisering. Klarar man av den fyra timmar långa speltiden så är det en galant djupdykning i pjäsens politiska såväl som psykologiska aspekter.
Vilka Shakespeare-filmer har ni som favoriter?
