10 filmer som visade oss Nicolas Cages enorma talang

Säga vad man vill om Nicolas Cage, men han är aldrig inaktuell. Från sin tid som ett hett affischnamn på 90-talet via ett stabilt 2000-tal och mängder av produktioner av låg kvalitet de senaste åren, till en comeback som konstnärligt respekterad skådespelare nu, så har han alltid varit i rampljuset.

 

Det är tydligt att Cage de senaste tio åren har blivit bedömd utifrån de sämre filmer som han varit med i nu, istället för de bästa från hans storhetstid, trots att de bästa från då är klassiker eller ofta snudd på sådana. Samtidigt märks det att han har mängder av beundrare för sin säregna spelstil och får respekt för att han går sin egen väg. Att han nu kan locka publik med att spela sig själv i sin kommande film "The Unbearable Weight of Massive Talent" är ett tydligt tecken på popularitet.

 

Vad man än tycker om Cage så är det ändå omöjligt att ifrågasätta att han är en av de mest mångsidiga skådespelarna i modern tid. Det märks tydligt på valen av roller som han gjort att han är en skådespelare som ständigt vill utmana sig själv. Här kommer min personliga topplista över de bästa filmerna med Nicolas Cage.

 

 

 

Cage tar sig här an två rolltolkningar i samma film. Han gör det med briljans. Regissören John Woos intelligenta och framför allt bländande snygga actionfilm handlar om en agent som byter ansikte med en skurk för att få fram information var en bomb är gömd. Cage och John Travolta byter roller och imiterar varandras manér snyggt. Det är dock Cage som stjäl showen. Scenen när han i rollen som skurken Castor Troy röjer loss med kyrkokören är godis för skådespelarens fans med smak för hans medvetet teatrala överspel. Coolare än såhär blir det inte från Nicolas. (Streama på Disney+)

 

 

 

Cage själv har jämfört den här filmen med "The Wolf of Wall Street". Jag håller med om att Scorseses senare film har uppenbara likheter med "Lord of War". Berättarrösten och en karaktär i fokus som vi borde ogilla, men som tillåts vara cool, är de tydligaste likheterna. Nic är för honom ovanligt iskall i rollen som på ytan samvetslös illegal vapenhandlare. Han spelar ändå rollen som en trovärdig människa. När den sida av karaktären som har ett samvete skiner igenom visar Cage upp stort spel. Det här är dessutom en kolsvart satir över världens tillstånd som i nuläget känns brännande aktuell. 

 

 

 

Actiongenren har oftast bara erbjudit roller som coola killar med lika coola repliker. Regissören Michael Bays karaktärsdrivna film ger Cage chansen att spela en riktig roll bland all action. Han tar vara på den och är trovärdig som en vanlig kille som hamnar i något han har svårt att hantera, men som kämpar med att få grepp om under filmens gång. Han porträtterar rädsla perfekt samtidigt som han lyckas fånga humorn i dialogen med glimten i ögat. Även dramat sitter där det ska och det är hans spel när karaktären reagerar på det som händer i den kända duschrumsscenen som gör den så emotionellt stark. (Streama på Disney+)

 

 

 

Regissören Martin Scorsese återförenades med manusförfattaren Paul Schrader, vilkas mest kända samarbete är "Taxi Driver" från 1976. Duon tog med publiken på ännu en helvetestur genom Hell's Kitchen, New York. Cage spelar en sönderstressad ambulansförare som hemsöks av själarna hos de som han misslyckats att rädda. Han försöker fly från sina demoner genom att dricka hela tiden. Scenariot blir alltmer surrealistiskt, men mitt i galenskapen finns en människa som vi bryr oss om. Cage spelar alla emotionella nyanser av rollen perfekt. Den här filmen är en av Nics tre personliga favoriter bland de filmer han själv varit med i. (Streama på Disney+)

 

 

 

Cage verkar ha en förkärlek för att spela vanliga balanserade män som får sitt psyke testat i miljöer så mörka att de tappar greppet mentalt. Här är helvetet den sunkiga undergroundvärld där våldsporr görs. Cage spelar en privatdetektiv som ska utreda om en snuffilm är äkta. Det blir både emotionellt och fysiskt brutalt i händerna på manusförfattaren Andrew Kevin Walker som höll i pennan även till manuset till  "Seven". Filmen är oerhört svår att skaka av sig efteråt. Den här filmen kom samma år som "Bringing Out the Dead". 1999 var var ett bra år för fans av den seriösa sidan av Cages skådespel. (Streama på Netflix)

 

 

 

Precis som i "Face/Off" så ger Cage oss här två rolltolkningar i samma film. Det här är en komedi om manusförfattande, ensamhet och orkidéer. Cage spelar dels manusförfattare Charlie Kaufman och dels dennes (i verkligheten icke existerande) tvillingbror Donald. Han ger de båda bröderna helt olika kroppspråk, röst och personlighet så skickligt att det inte känns som samma skådespelare i rollerna. Charlie skriver i filmen på ett manus baserat på en roman utan typisk berättarstruktur. Det speglas av i den här filmens manus som är lika komplicerat som fascinerande med metapetspektiv i fler än en dimension av verklighet och fantasi. Cage får åter igen utforska varenda mänsklig känsla i samma film. (Streama på Viaplay)

 

 

 

Cage spelar väderpresentatören David Spritz vars privatliv är ett kaos. Han får skulden för allt av omgivningen och försöker hantera livets vedermödor utan att få mentalt sammanbrott. Det här är ännu ett lysande exempel på Cages förmåga att trovärdigt spela män på den mentala bristningsgränsen. Den här filmen må ha några stunder som får tittaren att le, men den är inte den komedi som den marknadsfördes som. Den enormt gripande scenen mellan fadern, spelad mycket bra av Michael Caine, och Dave i bilen är Nics finaste stund som skådespelare.

 

 

 

Det är omöjligt att göra en topplista över de bästa filmerna med Cage utan att ha med regissören Mike Figgis starka missbrukardrama. Skådespelaren tar sig an rollen som alkoholisten Ben som bestämt dig för att åka till Las Vegas och supa ihjäl sig. Det är den trasigaste karaktär som han någonsin spelat. Det tog också fram hans bästa skådespel. Den Oscarsstatyett som han kammade hem för prestationen var enormt välförtjänt. Scenen när Ben måste ta sig en sup för att skriva under en bankcheck är outhärdligt hjärtskärande. Det här är en av tre filmer som Cage själv framhöll som de bästa han varit med i.

 

 

 

David Lynch surrealistiska roadmovie är en metaforisk uppgörelse med dagens USA. Nicolas karaktär Sailor Ripley är cool. Han kämpar med att balansera sin rebelliska sida med sin kärlek till flickvännen Lula. Paret är Elvis Presley och Marilyn Monroe på färd genom en sinnessjuk version av landet Oz. Sailor är också galen och ibland brutalt våldsam. Alla sidor av Cages spel kommer till sin rätt i rollen och hans insats skapar en fascinerande karaktär. Cage träffar rätt i varenda ton och hanterar de snabba humörväxlingarna med total fingertoppskänsla.

 

 

 

Det är inte ofta som en film berör mig så starkt som den här filmen gjorde. Cage spelar en man som lämnat världen och lever i skogen med sitt tryffelsvin som enda sällskap. Oväntade omständigheter tvingar honom att lämna sin självvalda exil. Cages nedtonade skådespel är så nyansrikt att det fascinerar varenda sekund. Man känner karaktärens avsky för den värld som han en gång var en del av och hans kärlek till sitt älskade husdjur. Det här är en av de tre favoriter som Cage nämnt bland de filmer som han själv är med i och faktiskt den som han verkar gilla mest. Det är fullt förståeligt för han har aldrig varit bättre än här.

 

 

Med tanke på Cages val av "Pig", "Bringing Out the Dead" och "Farväl Las Vegas" som sina personliga favoriter i sin filmografi känns det spännande att se var han tar vägen nu konstnärligt. En i intervjuer tydligt uttryckt vilja att jobba med mindre indieprojekt lovar gott för fans av kvalitetsskådespelaren Nicolas Cage.

 

Hans kommande film visar att han även har en självdistans som är väldigt svår att motstå. Vi är redo att möta både skådespelaren Cage och den fiktiva varianten av honom den 29:e april då "The Unbearable Weight of Massive Talent" får premiär