Idag drar årets hockey-VM igång, vilket innebär att ni som uppskattar sporten redan kommer att ha en full tv-tablå.
Men om ni, liksom jag, inte kan få nog av hockey vill jag tipsa om mer härligt att se på mellan matcherna eller när turneringen är över. Här kommer nämligen mina favoritspelfilmer på temat.
De 10 bästa filmerna om hockey, rankade.
Men om ni, liksom jag, inte kan få nog av hockey vill jag tipsa om mer härligt att se på mellan matcherna eller när turneringen är över. Här kommer nämligen mina favoritspelfilmer på temat.
De 10 bästa filmerna om hockey, rankade.
10. Goon (2011)
”Goon” är inte den enda hockeyfilmen som inte bara är våldsam, utan dessutom låter själva handlingen kretsa kring våld. (Det kommer märkas på den här listan.) Begreppet ”goon” är inom hockeyn ett annat ord för ”enforcer”, alltså en tuffing vars främsta uppgift på isen är att slåss.
Dramakomedin berättar om den korkade Doug Glatt, spelad av Sean William Scott, som knappt kan åka skridskor, men som är desto bättre på att använda nävarna. Hans uppdrag är att skydda de mer talangfulla spelarna i sitt semi-pro-lag.
Våldet skildras snyggt och kul – som hockeyscenerna i övrigt. Jag tänker främst på scenen i vilken Liev Schreibers karaktär i slow motion spottar ut en tand till toner ur Puccinis ”Turandot”.
Överdriften och glorifierandet av våldet känns dock lite problematiskt i en tid då hockeyn försöker rensa sig själv från den här sortens kultur.
Än mer problematiskt känns det så kallade locker room-snacket. Jargongen i ”Goon” – rik på bögskämt – är inte bara grabbig och vulgär, den är föråldrad och finesslöst tråkig.
I denna miljö lyckas Doug ändå framstå som ganska likeable, och förvånansvärt mångbottnad, vilket till viss del räddar filmen.
Dramakomedin berättar om den korkade Doug Glatt, spelad av Sean William Scott, som knappt kan åka skridskor, men som är desto bättre på att använda nävarna. Hans uppdrag är att skydda de mer talangfulla spelarna i sitt semi-pro-lag.
Våldet skildras snyggt och kul – som hockeyscenerna i övrigt. Jag tänker främst på scenen i vilken Liev Schreibers karaktär i slow motion spottar ut en tand till toner ur Puccinis ”Turandot”.
Överdriften och glorifierandet av våldet känns dock lite problematiskt i en tid då hockeyn försöker rensa sig själv från den här sortens kultur.
Än mer problematiskt känns det så kallade locker room-snacket. Jargongen i ”Goon” – rik på bögskämt – är inte bara grabbig och vulgär, den är föråldrad och finesslöst tråkig.
I denna miljö lyckas Doug ändå framstå som ganska likeable, och förvånansvärt mångbottnad, vilket till viss del räddar filmen.
9. Youngblood (1986)
Här kommer en riktig killfavorit, ett slags hockeyfilmens ”Top Gun” – som kom samma år. Vi snackar kraftigt 80-talsosande machofeminitet med välschamponerade hårsvall som här sitter på Rob Lowe och Patrick Swayze istället för på Tom Cruise. Om filmen har ett träningsmontage med syntmusik, en boxningssäck i en lada och tröjlösa tyngdlyft? Vad tror du?
Också i ”Youngblood” står våldet i fokus. Inte lika explicit skildrat som i ”Goon”, men kanske än mer upphöjt. (Även om filmen, liksom ”Goon”, i viss mån och utan särskild framgång påstår sig vilja ifrågasätta det.)
Men med tanke på eran filmen kommer ifrån har vi såklart också att göra med romantik. Huvudkaraktären, den 17-åriga Dean Youngblood, har en crush på coachens söta och intetsägande dotter.
Han är en amerikansk lantis som har flyttat till Kanada för hockeyns skull och där måste lära sig nyttja nävarna ”the Canuck way”.
Precis som det låter är ”Youngblood” mestadels urlöjlig, men den har sitt underhållningsvärde. Och Patrick Swayze!
Också i ”Youngblood” står våldet i fokus. Inte lika explicit skildrat som i ”Goon”, men kanske än mer upphöjt. (Även om filmen, liksom ”Goon”, i viss mån och utan särskild framgång påstår sig vilja ifrågasätta det.)
Men med tanke på eran filmen kommer ifrån har vi såklart också att göra med romantik. Huvudkaraktären, den 17-åriga Dean Youngblood, har en crush på coachens söta och intetsägande dotter.
Han är en amerikansk lantis som har flyttat till Kanada för hockeyns skull och där måste lära sig nyttja nävarna ”the Canuck way”.
Precis som det låter är ”Youngblood” mestadels urlöjlig, men den har sitt underhållningsvärde. Och Patrick Swayze!
8. Les Boys (1997)
Grabbigheten fortsätter, som namnet antyder.
Den här hockeykomedin är nog okänd för de flesta svenskar, men i fransktalande Kanada är den en supersuccé som har fått flera uppföljare och en spinoff-tv-serie.
Filmen handlar om ett resursfattigt småstadsamatörlag fullt av åldrade original och kärlek till sporten. Den är dialogdriven och de bästa scenerna utspelar sig inte på isen utan i omklädningsrummet.
”Les Boys” har gott om humor och charm och kvickhet. Som ”Goon” kan den också vara sexistisk och vulgär, men filmmakaren Louis Saia har åtminstone någon ambition att sätta jargongen i en kontext. Filmen rör vid ämnen som klass, utan att bli politisk eller allt för djup. I grund och botten är det lättsam underhållning vi har att göra med, men den har ändå på något vis lyckats träffa själen hos hockeykulturen i Quebec. Många hängivna fans säger att de har känt igen sig själva i karaktärerna.
Den här hockeykomedin är nog okänd för de flesta svenskar, men i fransktalande Kanada är den en supersuccé som har fått flera uppföljare och en spinoff-tv-serie.
Filmen handlar om ett resursfattigt småstadsamatörlag fullt av åldrade original och kärlek till sporten. Den är dialogdriven och de bästa scenerna utspelar sig inte på isen utan i omklädningsrummet.
”Les Boys” har gott om humor och charm och kvickhet. Som ”Goon” kan den också vara sexistisk och vulgär, men filmmakaren Louis Saia har åtminstone någon ambition att sätta jargongen i en kontext. Filmen rör vid ämnen som klass, utan att bli politisk eller allt för djup. I grund och botten är det lättsam underhållning vi har att göra med, men den har ändå på något vis lyckats träffa själen hos hockeykulturen i Quebec. Många hängivna fans säger att de har känt igen sig själva i karaktärerna.
7. Slagskott (1977)
Döda mig inte nu, men ja: ”Slagskott” – på engelska ”Slap Shot” – kommer redan här.
Som alla andra hockeyälskare, och som film buff, uppskattar jag denna ikoniska kultklassikers plats i den populärkulturella historien. Jag kan se hur figurer och repliker blivit favoriter hos mängder med fans. MEN: ärligt talat, ”Slagskott” är inte rolig 2019. Som många andra komedier har den inte åldrats väl. Den håller inte.
Visst, några fniss lockar den ännu fram. Och visst, några av de originella karaktärerna har ännu kvar sin charm. Men denna, den andliga föregångaren till ”Goon”, är så indränkt i sexism att det knappt går att andas på grund av kåtångorna. (Detta trots att den har skrivits av en kvinna, Nancy Dowd.)
De skämt som inte är kvinnofientliga eller homofoba är helt enkelt – de flesta av dem, som sagt – inte kul längre. De har förlorat sin fräschhet och fräckhet.
Trots det är ”Slagskott” en film man som hockeyfan måste se. Referenser kommer att flyga över huvudet på en annars. Dessutom har dess handling vissa poänger – bland annat då kring hockeyns blodtörst, som är filmens stora tema – som fortfarande är intressanta.
Som alla andra hockeyälskare, och som film buff, uppskattar jag denna ikoniska kultklassikers plats i den populärkulturella historien. Jag kan se hur figurer och repliker blivit favoriter hos mängder med fans. MEN: ärligt talat, ”Slagskott” är inte rolig 2019. Som många andra komedier har den inte åldrats väl. Den håller inte.
Visst, några fniss lockar den ännu fram. Och visst, några av de originella karaktärerna har ännu kvar sin charm. Men denna, den andliga föregångaren till ”Goon”, är så indränkt i sexism att det knappt går att andas på grund av kåtångorna. (Detta trots att den har skrivits av en kvinna, Nancy Dowd.)
De skämt som inte är kvinnofientliga eller homofoba är helt enkelt – de flesta av dem, som sagt – inte kul längre. De har förlorat sin fräschhet och fräckhet.
Trots det är ”Slagskott” en film man som hockeyfan måste se. Referenser kommer att flyga över huvudet på en annars. Dessutom har dess handling vissa poänger – bland annat då kring hockeyns blodtörst, som är filmens stora tema – som fortfarande är intressanta.
6. Mystery, Alaska (1999)
I min värld hamnar hockey på en frusen sjö eller damm högt upp på topplistan över vinterns mysigaste aktiviteter. När jag här ska skriva att ”Mystery, Alaska” handlar om just pondhockey vill jag skriva ett sånt här fånigt hjärta efteråt <3, så mjukt varma är mina känslor inför detta sportkulturella fenomen. Känslor som filmen spelar på och förstärker.
Dramakomedin handlar om ett amatörlag i en fiktiv Alaska-småstad, Mystery, som varje lördag spelar match på en skottad isfläck. (Från den har de en liten isbana till den uppvärmda omklädningsstugan. Hur mysigt?) Efter att ha blivit porträtterade i en stor sporttidning föreslår NHL att New York Rangers ska åka och möta Mystery-laget i en vänskaplig PR-match.
Sådana här utomhusmöten i kalla temperaturer har sedan filmen kom ägt rum också i verkligheten. Mindre än ett decennium efter ”Mystery, Alaska” anordnades de av NHL regelbundet.
I filmen utnyttjar det lokala laget vädrets förutsättningar genom att spela upp en komiskt långsam version av USA:s nationalsång, så att proffslaget från storstaden ska hinna bli stelfrusna innan matchen börjar.
Dramakomedin handlar om ett amatörlag i en fiktiv Alaska-småstad, Mystery, som varje lördag spelar match på en skottad isfläck. (Från den har de en liten isbana till den uppvärmda omklädningsstugan. Hur mysigt?) Efter att ha blivit porträtterade i en stor sporttidning föreslår NHL att New York Rangers ska åka och möta Mystery-laget i en vänskaplig PR-match.
Sådana här utomhusmöten i kalla temperaturer har sedan filmen kom ägt rum också i verkligheten. Mindre än ett decennium efter ”Mystery, Alaska” anordnades de av NHL regelbundet.
I filmen utnyttjar det lokala laget vädrets förutsättningar genom att spela upp en komiskt långsam version av USA:s nationalsång, så att proffslaget från storstaden ska hinna bli stelfrusna innan matchen börjar.
5. Indian Horse (2018)
Richard Wagamese, som har skrivit boken med samma namn som det här dramat är baserat på, ville från början skriva en roman om ungdomshockey, men berättelsen kom under processen allt mer att handla om de nunneskolor som över 150 000 av ursprungsbefolkningens barn i Kanada genom historien har tvångsplacerats i. Wagamese har inte själv bott på en sådan skola, men flera av hans släktingar.
Filmen handlar om pojken Saul Indian Horse som under det sena 50-talet placeras i just en sådan skola, efter att ha förlorat sin familj. Det leder till många traumatiserande upplevelser som Saul bara lyckas undfly på hockeyrinken. Isen blev en besatthet, beskriver den fiktiva karaktären i filmen. ”Spelet min överlevnad.”
Sauls talang tar honom till slut från skolan, men klättrandet mot en proffskarriär innebär att han måste utstå fördomar och påhopp från motspelare, publik och press.
”Indian Horse” är en gripande – om än ofta övertydlig – film som intressant tittar på den vita hockeykulturens trångsynthet och hur den livar med samhällets rasism i övrigt. Jag hade emellertid gärna sett mer hockeyaction i den för en mer effektiv skildring av den där ”känslan” som Saul och hans lagkamrater pratar om.
Filmen handlar om pojken Saul Indian Horse som under det sena 50-talet placeras i just en sådan skola, efter att ha förlorat sin familj. Det leder till många traumatiserande upplevelser som Saul bara lyckas undfly på hockeyrinken. Isen blev en besatthet, beskriver den fiktiva karaktären i filmen. ”Spelet min överlevnad.”
Sauls talang tar honom till slut från skolan, men klättrandet mot en proffskarriär innebär att han måste utstå fördomar och påhopp från motspelare, publik och press.
”Indian Horse” är en gripande – om än ofta övertydlig – film som intressant tittar på den vita hockeykulturens trångsynthet och hur den livar med samhällets rasism i övrigt. Jag hade emellertid gärna sett mer hockeyaction i den för en mer effektiv skildring av den där ”känslan” som Saul och hans lagkamrater pratar om.
4. Miracle (2004)
Har man sett spelfilmer om stora idrottsprestationer kan man tidigt räkna ut det här dramats upplägg och upplösning. Den lyckas likväl att drabba och faktiskt ge en gåshud några gånger, med Disney-skimrande knep.
”Miracle” berättar den verkliga historien om hur USA besegrade det fruktade Sovjet i 1980 års olympiska spel.
Kurt Russell gör en stark insats som det amerikanska lagets coach, Herb Brooks. Med sin speciella ledarstil håller han spelarna på tå. I brandtal uppmanar han dem att ”vara ovanliga”. Ironiskt nog blir lagets testande av oortodoxa metoder – Herb avfärdar odds och litar mer till sin magkänsla – till filmiska klichéer.
”Miracle” piskar upp stämningar av sportslig nationalism och triumf. För att vara en verkligt bra film hade den behövt väcka fler känslor än så. Men ändå, filmen lyckas någorlunda att beskriva just den betydelsen som hockeyn har för miljontals människor. Rycks man med blir det starkt.
”Miracle” berättar den verkliga historien om hur USA besegrade det fruktade Sovjet i 1980 års olympiska spel.
Kurt Russell gör en stark insats som det amerikanska lagets coach, Herb Brooks. Med sin speciella ledarstil håller han spelarna på tå. I brandtal uppmanar han dem att ”vara ovanliga”. Ironiskt nog blir lagets testande av oortodoxa metoder – Herb avfärdar odds och litar mer till sin magkänsla – till filmiska klichéer.
”Miracle” piskar upp stämningar av sportslig nationalism och triumf. För att vara en verkligt bra film hade den behövt väcka fler känslor än så. Men ändå, filmen lyckas någorlunda att beskriva just den betydelsen som hockeyn har för miljontals människor. Rycks man med blir det starkt.
3. Net Worth (1995)
Många har missat den här kanadensiska tv-filmen. Det är synd. Den är nämligen både ett stycke gripande drama och ett stycke utbildande hockeyhistoria.
”Net Worth” är baserad på en bok med samma namn av David Cruise och Alison Griffiths och berättar den sanna historien om Detroit Red Wings-spelaren Ted Lindsay som på 1950-talet ledde en liten grupp kollegor som kämpade för spelarnas rättigheter gentemot NHL:s ägare. Framförallt är det konflikten mellan Ted och Detroits manager som står i fokus.
Teds ambitioner resulterade till slut i fackföreningen NHL Players Association, men vägen dit var inte enkel, visar filmen. Mest intressant är att se hur svårt Ted har att få med sig sina lagkamrater i kampen, och då särskilt hur det skär sig mellan honom och den legendariska spelaren Gordie Howe. Den senare var tidens kanske mest välkända spelare i Nordamerika, men valde om och om igen att inte använda sitt inflytande för att förbättra spelarnas villkor. Han får stå som symbol för hur spelarna själva indoktrinerades att tro på myten om en hockeykarriär som ett privilegium – ett hjälteuppdrag – som bara ska avlönas med ära, inte pengar. En myt som ”Net Worth” gör ett bra jobb med att bryta ner.
Såväl spelare som ägare framställs i dålig dager i filmen. Den känns som en ärlig inblick i dåtidens NHL-kultur.
”Net Worth” är baserad på en bok med samma namn av David Cruise och Alison Griffiths och berättar den sanna historien om Detroit Red Wings-spelaren Ted Lindsay som på 1950-talet ledde en liten grupp kollegor som kämpade för spelarnas rättigheter gentemot NHL:s ägare. Framförallt är det konflikten mellan Ted och Detroits manager som står i fokus.
Teds ambitioner resulterade till slut i fackföreningen NHL Players Association, men vägen dit var inte enkel, visar filmen. Mest intressant är att se hur svårt Ted har att få med sig sina lagkamrater i kampen, och då särskilt hur det skär sig mellan honom och den legendariska spelaren Gordie Howe. Den senare var tidens kanske mest välkända spelare i Nordamerika, men valde om och om igen att inte använda sitt inflytande för att förbättra spelarnas villkor. Han får stå som symbol för hur spelarna själva indoktrinerades att tro på myten om en hockeykarriär som ett privilegium – ett hjälteuppdrag – som bara ska avlönas med ära, inte pengar. En myt som ”Net Worth” gör ett bra jobb med att bryta ner.
Såväl spelare som ägare framställs i dålig dager i filmen. Den känns som en ärlig inblick i dåtidens NHL-kultur.
2. The Rocket – Hockeylegenden (2005)
Även ”The Rocket” handlar till viss del om tidiga hockeyproffs svårigheter att försörja sig.
Arbetarklassgrabben Maurice ”The Rocket” Richard blev en legend för det franska Kanada när han på 40-talet kämpade sig upp mot hockeyns absoluta topp. I filmen kallas han ”the Babe Ruth of hockey”. Det för att han blev en stor stjärna i NHL när ligan verkligen behövde en.
Precis som ”Net Worth” ger ”The Rocket” en intressant och icke-smickrande inblick i NHL:s framväxt. Den skildrar också engagerande spänningarna mellan Quebec och engelska Kanada. Framförallt är den dock ett fint porträtt av ett unikt människoöde.
Dramat fångar spelets stora känslor, men också mänskliga bekymmer – allmängiltiga. Ibland är det lite väl dramatiskt sentimentalt, men jag uppskattar ändå en hockeyfilm som låter en spelare gråta framför lagkamraterna i omklädningsrummet. ”The Rocket” har en ömhet som är en välbehövlig motvikt till listans tidigaste titlar.
Det mesta av handlingen utspelar sig utanför isen, men själva hockeyscenerna är den främsta anledningen till varför filmen placerar sig så här högt upp på listan. De är nämligen supersnygga. Färgskalan och den tidens arenors knappa belysning skapar en särskild stämning som förstärks av att spelarna inte bär hjälm. Det är liksom rått och kyligt och naket, på något vis.
Arbetarklassgrabben Maurice ”The Rocket” Richard blev en legend för det franska Kanada när han på 40-talet kämpade sig upp mot hockeyns absoluta topp. I filmen kallas han ”the Babe Ruth of hockey”. Det för att han blev en stor stjärna i NHL när ligan verkligen behövde en.
Precis som ”Net Worth” ger ”The Rocket” en intressant och icke-smickrande inblick i NHL:s framväxt. Den skildrar också engagerande spänningarna mellan Quebec och engelska Kanada. Framförallt är den dock ett fint porträtt av ett unikt människoöde.
Dramat fångar spelets stora känslor, men också mänskliga bekymmer – allmängiltiga. Ibland är det lite väl dramatiskt sentimentalt, men jag uppskattar ändå en hockeyfilm som låter en spelare gråta framför lagkamraterna i omklädningsrummet. ”The Rocket” har en ömhet som är en välbehövlig motvikt till listans tidigaste titlar.
Det mesta av handlingen utspelar sig utanför isen, men själva hockeyscenerna är den främsta anledningen till varför filmen placerar sig så här högt upp på listan. De är nämligen supersnygga. Färgskalan och den tidens arenors knappa belysning skapar en särskild stämning som förstärks av att spelarna inte bär hjälm. Det är liksom rått och kyligt och naket, på något vis.
1. The Mighty Ducks (1992)
Ja, jag är emotionellt färgad av nostalgi när jag placerar ”The Mighty Ducks” – eller ”Mästarna” som den heter på svenska – som etta, men allt annat hade känts fel.
Jag växte upp med den här filmen, jag är inte den enda ur min generation som kan säga det, och den är på många vis att tacka för varför jag känner så starkt för hockey.
Jag har så kärleksfulla känslor för det där brokiga gänget kids som först, dåligt utrustade, halkar runt på en frusen damm (<3) för att så småningom kvacka sig samman till ett riktigt knattelag.
På sätt och vis är ”The Mighty Ducks”, för att vara den här typen av Disney-familjesaga, ganska realistisk. (Coachen döms till samhällstjänst på grund av rattfylla. Det byråkratikrånglas med omritande av distrikt. Laget från den mer välbärgade delen av staden har mer resurser.) Men på andra sätt är den en total fantasi, och en riktigt feel good-härlig sådan.
”The Mighty Ducks” är inbjudande, det är därför så många älskar den. De unga spelarna kommer från olika socioekonomiska bakgrunder och etniciteter. Och hör och häpna: tjejer får vara med och spela! (Och av detta görs ingen särskild grej.)
Filmen är en dröm om vad hockey kan vara – långt bort från rasismen i ”Indian Horse”, girigheten i ”Net Worth”, våldet i ”Goon” och sexismen i ”Slagskott”. Den är rar, men inte mesig. Den har tillräckliga inslag av motgång och konflikt för att triumferna ska flyga – som ett V!
Dess inflytande på såväl populärkulturen som hockeyn går inte att förneka. Hur många barn har inte börjat spela hockey efter att ha sett den? Herregud, Disney startade ju upp ett NHL-lag med samma namn!
Ja, ni hör ju hur jag låter... Det hade inte gått att övertala mig att placera ”Mästarna” någon annanstans på listan.
Uppföljaren, ”D2: Mighty Ducks – Mästarna är tillbaka”, är än mer av en fantasi. (Team USA möter ett lag från Trinidad och Tobago som påhejas av en steelpanspelande klack.) Och inte lika bra som originalet. Även den har emellertid gott om charm och en stark plats i populärkulturen. Var du en hockeyälskande unge på 90-talet så drömde du om att skjuta knuckle pucks och sjunga Queen runt lägerelden, så är det bara.
Trean däremot kan jag ärligt hålla med om att man kan försöka glömma bort.
Jag växte upp med den här filmen, jag är inte den enda ur min generation som kan säga det, och den är på många vis att tacka för varför jag känner så starkt för hockey.
Jag har så kärleksfulla känslor för det där brokiga gänget kids som först, dåligt utrustade, halkar runt på en frusen damm (<3) för att så småningom kvacka sig samman till ett riktigt knattelag.
På sätt och vis är ”The Mighty Ducks”, för att vara den här typen av Disney-familjesaga, ganska realistisk. (Coachen döms till samhällstjänst på grund av rattfylla. Det byråkratikrånglas med omritande av distrikt. Laget från den mer välbärgade delen av staden har mer resurser.) Men på andra sätt är den en total fantasi, och en riktigt feel good-härlig sådan.
”The Mighty Ducks” är inbjudande, det är därför så många älskar den. De unga spelarna kommer från olika socioekonomiska bakgrunder och etniciteter. Och hör och häpna: tjejer får vara med och spela! (Och av detta görs ingen särskild grej.)
Filmen är en dröm om vad hockey kan vara – långt bort från rasismen i ”Indian Horse”, girigheten i ”Net Worth”, våldet i ”Goon” och sexismen i ”Slagskott”. Den är rar, men inte mesig. Den har tillräckliga inslag av motgång och konflikt för att triumferna ska flyga – som ett V!
Dess inflytande på såväl populärkulturen som hockeyn går inte att förneka. Hur många barn har inte börjat spela hockey efter att ha sett den? Herregud, Disney startade ju upp ett NHL-lag med samma namn!
Ja, ni hör ju hur jag låter... Det hade inte gått att övertala mig att placera ”Mästarna” någon annanstans på listan.
Uppföljaren, ”D2: Mighty Ducks – Mästarna är tillbaka”, är än mer av en fantasi. (Team USA möter ett lag från Trinidad och Tobago som påhejas av en steelpanspelande klack.) Och inte lika bra som originalet. Även den har emellertid gott om charm och en stark plats i populärkulturen. Var du en hockeyälskande unge på 90-talet så drömde du om att skjuta knuckle pucks och sjunga Queen runt lägerelden, så är det bara.
Trean däremot kan jag ärligt hålla med om att man kan försöka glömma bort.
Vilka är era hockeyfilmsfavoriter? Kommentera nedan!
