5 obehagliga filmer för badkrukor

I veckan har den svenska thrillern ”Breaking Surface” premiär. Där får vi följa systrarna Tuva och Ida som varje vinter besöker Nordnorge för att dyka och utforska under vattenytan. Denna gång går någonting dock fruktansvärt fel. Efter ett stenras sitter Tuva fast 30 meter under ytan. Det är upp till hennes syster att rädda henne innan syret tar slut. Men med all deras utrustning begravd i raset blir denna kamp mot klockan svårare än väntad.

”Breaking Surface” och filmer av dess slag beror ämnet vatten nästan fobiskt, och fungerar som bevis att källan till allt liv också kan vara grym och oförlåtlig. Det handlar bara om rätt - fel - omständigheter. Men skam den som inte gör något konstruktivt av sitt obehag!

Därför tänkte jag inför premiären lista fem filmer som kanske kan ge en bättre bild av vad du har att vänta dig. Och skulle jag vara helt ute och cykla - eller simma - så får du dessa fem filmer på köpet ändå. 

 

 

 

I det lilla samhället Amity Island spolas liket av en ung kvinna upp på stranden - resultatet av en hajattack. Det är upp till den nya polismästaren Brody att ta sig an jakten på besten. Till sin hjälp har han marinbiologen Hooper och den råbarkade sjöfararen Quint. 

Steven Spielbergs mästerverk från 1975 (baserad på Peter Benchleys roman) har präglat hela mitt filmintresse. Som förpubertal filmfantast gick pulsen på högvarv bara jag hörde det klassiska signumet - dun-dun, dun-dun, dun-dun-dun.

En avsevärt sliten VHS-kassett senare (för er som är för unga för att veta vad jag - alltså, du får använda google) så insåg jag också i senare tonåren hur förbaskat bra den var. På riktigt. Även fast jag inte hade samma naiva objektivitet som en pojkspoling. 99% av filmerna jag såg var bättre som barn än som vuxen.

Vad är det som gör den bra? Dialogen? Bildspråket? Skådespelarna? Tempot? Replikerna? Atmosfären? Ja. Ja, det är det. Quint (Roberts Shaw), Brody (Roy Scheider) och Hooper (Richard Dreyfuss) utgör också en trio som i cinematiska mått mätt är svårslagen. Kort sagt, en film med en premiss om en människoätande jättehaj borde med all rätt inte vara så här bra.

Skäl till varför badkrukor ska undvika filmen: Vatten. Haj. 

 

 

 

Ett dykarteam får i uppdrag att leta efter en försvunnen ubåt utrustad med kärnvapen. Vad de inte vet är att innan den försvann ner i djupet så kolliderade den nästan med något. Något snabbare än vad människan någonsin konstruerat... I ubåtens fotspår så tar det inte lång tid innan teamet stöter på någonting från en annan värld. 

James Cameron verkar haft dille på djuphavsdyknings-konceptet under en många herrans år. Det enda han har spenderat mer tid på än räkna Avatar-uppföljare är att ta vatten över huvudet - bokstavligen då, inte som filmskapare.

Även om ”Avgrunden” på något sätt inte är en utav filmerna som gjorde att jag deklarerade min kärlek till Cameron, så är det en riktigt gedigen science fiction film - och ett effektivt psykologiskt stresstest för de som lider av klaustrofobi.

Det fantastiska och det sagolika hemsöks av en förskräcklig realism. Ibland kryper man ur skinnet och vill helt enkelt inte vara med längre; men på något konstigt sätt, à la Cameron, tycker man om det! Denna unika form av underbar självbestraffning (nu börjar det låta som något helt annat) kan man förmodligen koppla till den fantastiska rollprestationerna som inte går att vända blicken från - Ed Harris i synnerhet.

Kallsupar galore i denna dunderpsykande undervattensfilm. James Cameron levererar som vanligt.

Skäl till varför badkrukor ska undvika filmen: Drunkningsscenen.

 

 

 

En blöt familjesaga i skräckens tecken. Frågan hur långt en familj kan tänkas gå för att rädda en av sina egna besvarar Bong Joon Ho ("Parasit") med bravad, känsla och urflipperi, när den lilla flickan Hyun-seo blir bortrövad av ett stort monster. Det är upp till hennes far och hans familj att slå sig samman för att hitta henne innan det är för sent.

Att titta på "The Host" är som att spela roulette med ditt känsloregister; ena stunden får du gråta, i andra stunden skratta, för att sedan också häpnas samt till och från hoppa ur fåtöljen.

Det här är så nära en Sydkoreansk version av ”Hajen” som vi har kommit, och letar sig således självklart in på listan. Och likt ”Hajen” höjer ribban för filmer av dess slag (har ni inte lärt er någonting, ”Deep Blue Sea” och ”The Meg”?), höjer ”The Host” ribban för monsterfilmer.

Skäl till varför badkrukor ska undvika filmen: Jag måste erkänna att filmen utspelar sig på land lika mycket som den gör i vatten. Men jag utmanar dig att hitta en badkruka som inte skulle ha något emot att bli uppäten av ett stort, slemmigt fiskmonster, även om personen i fråga var snustorr. Så, inget regelbrott alltså.

 

 

 

Okej, den här filmen behöver du varken vara badkruka eller klaustrofobisk för att uppleva otäck. Men det hjälper.

Självfallet måste jag ändå ta med en ubåtsfilm i listan. Och mer ubåtig blir inte en ubåtsfilm än "Ubåten" (säg det snabbt tio gånger i rad).

"Das Boot", som den heter på tyska originalspråket (filmen har ingenting med stövlar att göra - eller väldigt lite i alla fall) är en psykologisk mardröm som bevisar att det finns någonting som är värre än att vara instängd i ett flygplan - och det är att vara instängd i en ubåt. Under krigstid, dessutom. 

Den här filmen slår med lätthet sina konkurrenter, och är enligt mig en av de mest realistiska filmerna som berör ämnen som krigsföring, isolering, desperation och en förbaskat massa vatten.

Fantastiska skådespelarinsatser, inte minst av Jürgen Prochnow, gör sitt för att sätta ribban för hur verkligt allt framstår. Det är skitigt, blött och allmänt nedrigt. Låter det inte lockande? Om din första spontana tanke är "nej", bör du fortsättningsvis inte göra saker på impuls. Det här är en fantastisk film.

Skäl till varför badkrukor skall undvika filmen: I en ubåt hjälper inga flytvästar.

 

 

 

Ett gäng legosoldater anlitar en kapten att köra dem till en stillastående lyxkryssare mitt ute i havet, där de har stämt träff med en allmänt smusslande typ. När de anländer upptäcker de dock att fartyget i sin tur redan har objudna gäster - nämligen jättelika havsmonster.

Vad är nu detta? Varför slänger jag helt plötsligt in något av den här kalibern efter fyra stycken riktigt tunga titlar? Ja, det är väl det där underbara självbestraffningen vi nämnde tidigare. Antingen det, eller så känner jag mig manad att inkludera åtminstone någonting som lutar åt b-films-genren.

 

Det finns ju ett gäng i kategorin: "Leviathan", "DeepStar Six", "Piraya", "The Rift", "Humanoids from the Deep", och så vidare - filmer som jag lite skamset uppskattar för vad de är. 

Vad är det då som gör "Deep Rising" så speciell? Lökiga repliker. Barnsliga karaktärer. Dåliga effekter. Onödiga explosioner. Stephen Sommers. Men framförallt så är den växelvis rätt motbjudande och stundtals väldigt underhållande. Och om du lyckas förtära dem två ingredienserna och skita i allt annat så rekommenderar jag varmt "Deep Rising". 

Så, om det inte räcker med en riktigt bra film (som du hittar i föregående placeringar på den här listan) så satsa på en sådär film med gott om bristande detaljer att anmärka på. 

Skäl till varför badkrukor skall undvika filmen: Den är inte jättebra.