"The Walking Dead" är en serie lika älskad som hatad. Vissa tycker det har rullat på för länge, blivit för blodigt, men också tråkigt. Andra säger att det är samma sak hela tiden, och trista karaktärer. Hade man frågat vad jag tyckte för ett par månader sedan, hade jag gått ner spagat i pur iver och joddlat fram en kärlekssång med den djupaste barytonstämman på den här sidan av Bottenviken. För åh, som jag har älskat detta!
Allt tar slut
Vi har under framförallt det senaste året, sakta men hyfsat säkert, gått mot det oundvikliga slutet. Slutet har förvisso närmat sig rent känslomässigt ett antal gånger redan innan. Inte minst när flera av alla de älskade favoritkaraktärerna fått sina huvuden sönderslagna, halsar avhuggna och lemmar mumsade på. Ändå har jag bänkat mig vid tv:n varje säsong, under varje avsnitt, och där har jag suttit, förfärats och förfasats över de illvilliga monstren som skördat mark och mosat sönder mina vänner. Jag pratar såklart om människorna. De levande. För de döda vandrarna är ingenting mot dem som fortfarande faktiskt har synapser i sina hjärnor.
Det är också det som har varit både det bästa, men också mest otäcka med serien. Hotet från de döda har ju såklart alltid varit konstant. Men de som utgör den verkliga faran, är hela tiden andra människor, och hur hiskeligt jäkla obehagligt är inte det?
Det är väldigt skrämmande. Riktigt rysligt faktiskt! Och när nu serien har gått mot sitt slut och faktiskt också nått det, har det ännu en gång bevisats att den tänkande individen med pulserande hjärta egentligen är rent skräp. Ja, kanske inte alla, och inte alltid, men ändå alldeles för ofta. I kris och kaos visas våra verkliga ansikten, och de är allt annat än vackra.
Läs vidare på egen risk, spoilers på ingång
Sista avsnittet har visats, ”The Walking Dead” har därmed tagit slut, och jag har hunnit pusta ut. Frågorna som vi alla ställer oss, och som jag såklart ställer mig själv är: Hur var det? Slutade det bra? Kan vi släppa det nu och gå vidare? Eller vad fan hände?
Nja. Jo. Ja, kanske. Eller nej, jag vet inte vad som hände. Och jag är kluven.
Så här. Det slutade. På sätt och vis. Men samtidigt var slutet en illa dold början på något annat. Inte egentligen helt nytt, utan snarare en fortsättning. Eller ja, faktiskt flera fortsättningar. Och då var det ju inte riktigt ett slut. Eller?
Sista varningen. DON’T OPEN SPOILERS AHEAD!
Detta var det så kallade slutet. MEN det kommer mera. För redan till nästa år planeras ett antal spinoff-serier till ”The Walking Dead”.
Vi kommer se Rick och Michonne kämpa vidare i en, vi får följa Daryl och Carol i en annan, medan Maggie och Negan inte verkar få nog av varandra i en tredje. Med allt detta i pipen känns det därför inte som att den här serien alls nått sin ände. Och visst, för egen del kommer det vara helt ok. (Ni minns spagaten och min joddlande stämma?)
För helt ärligt lär jag nog aldrig bli helt mätt på detta. Ändå känner jag mig så här efteråt snuvad på konfekten. Jag är grinig och svär rent av.
För vad fan hände?
Vad var det då som gick fel? Jo, det största felet är den enkla aspekten att vi blev lovade ett slut som aldrig kom. Och även om det inte varit uttalat, så har allting tytt på att vi i det slutet skulle få återse Michonne och Rick. Inget annat alternativ har eller hade varit acceptabelt. Deras närvaro har gäckat oss sedan deras frånfälle och de behövde komma tillbaka för att dramaturgin skulle gå i lås. Nu gjorde de inte det, och därför hamnar allt på sniskan.
Likt ett barn som tappat klubban i sanden och därefter blivit erbjuden ett tuggummi istället, skakar jag tjurigt på huvet. NEJ. De hade behövt komma tillbaka i DENNA serie. JAG VILL HA KLUBBAN! Istället får jag ett tuggummi uppkört i käften och bjuds på en hägring om vad som väntar.
I de sista sekvenserna av det avslutande avsnittet får ser vi ett poetiskt potpurri om det som varit och det som skall bli. Flera sammanflätade historier med parallella scenarion, i olika tider med olika personer möts i dessa disiga bilder. Vi får se Rick och Michonne leta efter varandra (liksom andra fortsatt letar efter dem). De minns alla som dött, som lever och vad allt kostat.
Det är känslomässigt, starkt och mina ögon vattnas och jag känner en kort stund en fladdrande förväntan slå rot i myllan som är jag. Sen skakar jag åter på huvudet och skriker: MEN JAG VILL JU HA KLUBBAN!
Jag fattar att det är svårt!
Det är såklart allt annat än lätt att avsluta evighetsserier, men ibland måste man bara dra ut proppen. Annars riskerar man att tomgångskörningen sabbar även det som tidigare faktiskt rullat på bra.
Jag har i elva säsonger, och nästan ännu fler år, engagerat mig. Och tyvärr måste jag erkänna att det just nu ljuder en aning falskt i mitt tidigare så optimistiska joddlande. För vad fan. Det tog slut, men jag var liksom inte bjuden. Jag vill ha slutet vi blivit lovade (jo vi blev lovade det!) måste jag nu alltså se på ett antal ytterligare serier.
Det i sig, alltså att jag behöver se alla de kommande avsnitten under olika titlar, gör väl förvisso inte jättemycket i sig. Jag hade ändå storögt bänkat mig vid burken. Dock tycker jag fortsatt att det är fel att haussa upp, och närmast hota med ett definitivt slut, och sen ändå liksom vilja fortsätta knulla. Nej det känns faktiskt ovärdigt.
Jag hade varit okej med att hänga och ligga litegrann i en säsong till, bara man fixat de vilt dinglande lösa trådarna (Rick och Michonne). Men så här? Nej, jag har faktiskt också känslor.
Och slutklämmen är?
Med tanke på hur många som faktiskt dött på vägen, så är det med enormt mycket sorg i bröstet, som man följt med i denna historia. Därför hade jag behövt, men också hoppats på ett avslut, en begravning. På hela serien. RIP liksom. RIP TWD, och lite bedjande händer på det.
Istället måste jag nu springa runt på minnesstunder i ett massa antal timmar till innan jag på riktigt kan säga hejdå till Lori, Hershell, Beth, Glenn, Sasha, Abraham, Carl, Tara, Henry, Enid, Jesus, Rosita med flera.
Samtidigt blir det utan tvekan kul att ha mer zombiekryddat sociodrama att se fram emot. Men just nu är jag sur. Och lite ledsen. För det känns som att jorden ur vilken de kommande historierna förväntas gro ifrån, har gödslats med stoftet från de redan saknade.
Det kanske blir bra, och jag kanske blir nöjd. Eller jo, jag blir antagligen det. Dock behöver jag bara få vara lite bitter och besviken först.
