Jag föddes på 90-talet och spelade mina första riktigt våldsamma tevespel i början av 00-talet, där det neondränkta "Grand Theft Auto: Vice City" tog mig hela vägen tillbaka till 80-talet.
Vissa säger ”The Legend of Zelda”, andra säger ”Metal Gear Solid”, men i mina öron är det faktiskt ”Grand Theft Auto: Vice City” som har det absolut bästa spel-soundtracket, tack vare de fullkomligt odödliga 80-talsdängorna som förgyller varenda åktur. Eller biljakt, snarare. Inte sällan har jag ett halvdussin polisbilar som gasar efter mig längs Ocean Beach, snutar som gör allt de kan för att skjuta eller krocka ihjäl mig, och det enda jag bryr mig om är musiken.
Flash FM. Emotion 98,3. V-Rock. Har du någon gång lirat Rockstars ”Scarface”-inspirerade tolkning av Miami kan du omöjligt ha missat dessa underbara radiokanaler. Michael Jacksons fotstampande "Billie Jean" varvas med Quiet Riots blytunga "Cum on feel the noise", alltihop i en perfekt mix som gör varje litet vespa-åk minnesvärt.
Fun fact: så fort jag hör en av spelets låtar i verkligheten, dyker Tommy Vercettis turkosa Hawaii-skjorta upp i mina tankar. Så starkt förknippade är låtarna med det här spelet!
Priset i kategorin ”bästa färg” går till...
Det är dock inte bara radiokanalerna som gör den gamla gangstersandlådan ”Grand Theft Auto: Vice City” så fantastiskt, utan framför allt är det den barnsliga spelglädjen som får mig att fortsätta lira detta mästerverk än idag – 23 år efter att det släpptes! ”Vice City” är ett spel som känns speligt, på bästa möjliga sätt. Medan Rockstars senare verk har blivit mer och mer strikta i sin regi, där man knappt får röra sig tio meter i sidled utan att ”Mission Failed” knackar på dörren, kan man i ”Vice City” lösa uppdragen på de sätt man själv vill. Det är en väldigt ”tv-spelig” frihet, som på gott och ont har gått förlorad i studions nyare titlar.
Medan ”Grand Theft Auto”-spelen har blivit alltmer realistiska under senare delar, där både ”GTA IV” och ”GTA V” bjuder på mer verklighetstrogen story och grafik, omfamnar ”Vice City” det överdrivna. Här ska gallerior sprängas och maffiabossar störtas! Spelet tillåter mig också att klara uppdragen på uppfinningsrika sätt, där ingen idé är för dum. Jag kan glatt ställa mig på 100 meters avstånd med ett snipergevär och pricka måltavlan, när spelets skapare kanske egentligen tänkt sig att det ska utföras på annat vis.
På tal om 100: Ännu mer speligt blir det tack vare livplupparna (och polisstjärnorna som trollar bort ens efterlysning!) som finns utspridda på kartan, där en skadad Tommy Vercetti hurtigt kan springa över ett snurrande hjärta på marken och återfå sina 100 skrikrosa livpoäng. Ja, det står verkligen 100! I världens bästa färg skrikrosa!
Denna till synes obetydliga detalj är en uppfriskande stark kontrast mot dagens förutsägbara speldesign där så gott som alla moderna spel envisas med att ge oss blodröda, fantasilösa streck som livmätare. Att herr Vercetti istället har en skrikrosa 100-poängare till liv är inte bara ett originellt designval, utan det bidrar även till den ljuva 80-talskänslan som genomsyrar hela spelet.
Flyger högt, drunknar med ett skratt
Livpoäng och uppdragsfrihet i all ära, men mer än allt annat älskar jag helikoptrarna. Det är något verkligt befriande med att sno en Maverick och flyga ut över Vice Citys stora gator, långa stränder och hisnande höghus. Att utan bekymmer sväva fram över havet från den ena ön till den andra, lyssnande till rotorbladens surrande som blandas med radions tidlösa hits.
Rockstar satte verkligen flygkänslan på första försöket, eftersom alla efterföljande ”GTA”-spel har haft samma helikopterstyrning: R1 och L1 för att svänga med stjärtrotorn (kul ord!), vänster styrspak för att tilta helikoptern bakåt, framåt och åt sidorna. Flygmekaniken känns lika självklar idag som år 2002, och helikoptern är sannerligen ett av mina största nöjen när jag får feeling att starta upp detta gamla mästerverk.
Det kommande ”Grand Theft Auto VI” ska återigen äga rum i Miami-klonen Vice City. Det kommer säkert ha en mycket bättre story, en större värld och långt mer imponerande grafik än den uråldriga föregångaren ”Grand Theft Auto: Vice City”, men kommer sexan vara lika roligt att spela?
Jag tvivlar på det. Inget kan ju bli riktigt lika kul som att - iklädd fladdrig Hawaii-skjorta - utföra galna stunthopp med en blixtsnabb PCJ-600-motorcykel. Stunt som ofta slutar med att Tommy kraschlandar i vattnet och hans 100 skrikrosa poäng snabbt sjunker ner till noll; simkunskaperna är ju som vi alla vet obefintliga i detta legendariska spel.
Jag bara skrattar, snor en ny hoj och försöker på nytt.
