I sommar firar MovieZine tio år och därför kommer vi att lyfta fram flera av de största, viktigaste eller märkligaste intervjuer som vi gjort genom åren.
Flickan som lekte med elden har på väldigt kort tid blivit starkt förknippad med svensk film, och skandinavisk crime. Man undrar om Stieg Larssons trilogi verkligen hade blivit samma sak utan Noomi Rapace i huvudrollen som den hårda men sårbara Lisbeth Salander. Vi träffade henne kort innan uppföljaren till megasuccén "Män som hatar kvinnor" skulle ha biopremiär.
Ur intervjun med Noomi Rapace (september 2009):
Vilken utmaning. Hur förbereder man sig för en sådan roll?
- Jag var tvungen att försöka befria mig från alla andras bild av henne. Det är svårt att försöka ge liv åt någon som många har en stark uppfattning om. Jag försökte att hitta min sanning. Jag höll på i ett halvår att träna kampsport, gick på en viss diet, jag piercade mig - jag var tvungen att pierca mig med en månads mellanrum, man får inte ta för många hål samtidigt. Vi höll på i säkert ett halvår med förberedelserna. Sakta tog hon form.
Var det läskigt, med tanke på att det var en sådan succé redan innan?
- Det är klart. Men när man väl kommer bort från den pressen, att böckerna är lästa av så många, så är det egentligen som vilket arbete som helst. Långa dagar, kallt, blodigt och väldigt oglamoröst, men... Jag försöker tänka bort att publiken ska se den och kritiker ska kritisera den. Allt det där kommer sen.
Två omtalade scener har varit våldtäktsscenen som är rätt grov, och en intim scen mellan dig och din flickvän. Tänker du bort publiken där också?
- Ja, det går inte att göra dem annars! Jag skulle nog bli totalt låst och implodera. Men jag vill alltid att det ska bli så realistiskt som det går, då måste man bortse från sina egna komplex. Jag vill inte göra skillnad på en sexscen mellan en kvinna och en kvinna, eller mellan en man och en kvinna. När kvinnor har sex på film blir det så otroligt oskyldigt och sensuellt. Men jag tror om man knullar med en tjej eller kille, det är egentligen precis på samma sätt. För Lisbeth är det ett sätt att komma nära någon, hon har ju annars svårt att prata, så det var en viktig scen.
Från statist som barn i "Korpens skugga" till röda mattan på Cannes filmfestival. Trodde du någonsin att du skulle hamna här?
- Jag har inte tänkt på det så mycket. Man kan hamna var som helst, om man vill det. Jag tror inte något är omöjligt. Jag tänkte nog inte så när jag var liten överhuvudtaget. Jag blev lite besatt av den här fiktiva världen man fick kliva in i. Men jag visste inte ens att röda mattan fanns, förrän rätt så sent i livet, haha.
Se hela intervjun nedan:
