Det är slut.
Det finns inga fler avsnitt.
Du sitter kvar med tom blick. Serien är slut och det för alltid. Du visste att dagen skulle komma, du har förberett dig och varit välmedveten på ett slut men när du väl sitter i soffan och trycker på play för sista gången så är det något som inte känns riktigt bra. Du vill inte. Du är inte redo. Inte än. Du önskar att det fanns ett avsnitt till, bara ett.
Snälla, inte än.
Men det är ingen som lyssnar. Det här är sista gången du får träffa dina vänner och vissa ovänner, efter det här kommer ni att gå skilda vägar. Leva era liv på olika håll och aldrig mer ses. Aldrig igen.
Det tar slut på riktigt och tomhetskänsla fyller din kropp. Du intalar dig att det var ett helt okej slut, det var bra, det var ett värdigt slut. Du torkar en ensam tår som fastnat i ögonvrån Livet går vidare. Problemet är bara att de påhittade karaktärerna och deras liv har påverkat dig på en högre nivå som infinner sig utanför tv-rutans inramade liv.
Tiden går.
Omedvetet kommer du på dig själv att tänka på dem en tisdagskväll när du står och rör om i köttfärssåsen – du ler. Du undrar hur de mår och hur de lever sina liv. Undran växer sig till en saknad.
Du kommer på sig själv att sitta och bildgoogla din favorit-karaktärer- du ler. Någon har skapat ett fan Instagram-konto som du börjar följa. På krogen säger någon något roligt som får dig att tänka på din favorit-karaktär i den där serien, du ska precis säga något om serien, men hejdar dig för att inte framstå som galen - du ler för dig själv. Du hör en låt som påminner dig om specifik scen i serien- du blundar, minns och ler.
På något vis vill du hålla de vid liv. De har varit en del av ditt liv, ibland under flera år. Och du har varit en del av deras, följt deras utveckling under flera år. Säsong in och säsong ut. Sett karaktärer växa upp från barn till vuxen.
Till slut vill du tillbaka, du försöker ersätta serien med någon annan serie som någon lovordat, du finner det underhållande, visst. Men det är inte samma sak. Det blir aldrig samma sak. Du ser din favorit-karaktär i en annan roll och tänker, fan.
En serie som jag verkligen kan sakna och som jag kan få med jämna mellanrum ett starkt begär efter att se om är den svenska serien ”Spung ” från tidigt 2000-tal. Serien handlar om ett kompisgäng och komplexiteten i livet som ung vuxen. Första säsongen går kompisgänget sista året på gymnasiet och i andra säsongen har de flyttat hemifrån. Kanske sitter den här serien så hårt fast i mig för att jag var i samma ålder som de befann sig i, i serien. Vi pratade samma språk, jag ville att de skulle komma ur tv-rutan och hänga med mig, jag tyckte så mycket om dem. Jag ser om serien då och då för att den gör mig varm och glad. Jag blir glad att återuppleva karaktärerna igen, det är som att säga hej till en gammal kompis man inte sett på länge, som ser precis likadan ut och har inte ändrat sig ett dugg under åren.
Jag är medveten att det här kanske låter överdrivet. Eller?
Jag hade även ångest när jag behövde lämna Jax. Jesse och Walter. Vince och gänget. Carrie. McNulty. Hank Moody.
Det är tufft, men du överlever. Du är stark.
Åsa Eriksson
