Runt millennieskiftet bodde min familj nära Bogarts Videobutik som jag passerade varje dag på vägen till och från skolan. Även om butiken var stängd på väg till skolan var den i allra högsta grad öppen på vägen hem. Att göra ett obligatoriskt stopp för att spana in filmerna och eventuellt köpa med något billigt godis hem var ljuspunkten innan läxorna som väntade hemma. Onsdagar var särskilt roliga för då kom veckans nya filmer in.
Utöver att spana in de nya höjdpunkterna på VHS och DVD-hyllorna med stjärnor som Tom Cruise, Will Smith, och Brad Pitt så tog jag mig alltid även ett stopp på B- filmshyllan. Här kunde jag både förundras men ibland också skratta åt Steven Seagal, Chuck Norris, Jean-Claude Van Damme och vår svenske Dolph Lundgren.
Dessa herrar var minst lika välkända som de förstnämnda gubbarna men deras filmer fick alltid förpassas till videohyllorna, utan att deras releaser fick biografvisningar. Under 90- och 00-talet var de okrönta kungar av B-filmsaction. Deras filmer från denna tid har snittbetyg på Imdb på mellan 3.0 och 5.0. Alla som hyrde eller köpte deras filmer visste precis vad de fick.
Åren gick, vi flyttade till en annan adress och jag slutade gå förbi videobutiken. Några år senare skulle även många av dessa videobutiker antingen få stänga permanent eller övergå till att bli den välkända kedjan Hemmakväll. Videouthyrning av fysisk film var ett minne blott - numera hittar vi våra filmer hemma i soffan en knapptryckning bort. Någonstans då försvann också B-filmen med alla sina stjärnor. Så vad hände?
Chuck Norris kom tillbaka efter hela 10 år borta från duken i actionrullen "Agent Recon"
Jag har tidigare i mina krönikor här på MovieZine argumenterat för att filmstjärnan som koncept sedan länge är död och har ersatts av superhjälten. Idag går folk och ser franchiser och det är snarare karaktären som skådespelaren spelar, snarare än skådespelaren själv, som drar folk.
Förr såg det annorlunda ut. Då kunde de stora studiorna i Hollywood pryda en filmaffisch eller ett omslag med en närbild på Sylvester Stallones eller Will Smiths ansikte och det sålde filmen. Folk gick till biograferna även om de inte visste något om själva filmen. Det räckte att deras idol hade huvudrollen.
På samma sätt gjordes B-filmerna med Van Damme och Seagal och gänget specifikt för ”straight to video”-marknaden. Det här var en medveten affärsstrategi från många av de stora filmbolagen som Universal, Sony och Paramount, som startade upp och ägde mindre studior vars specifika syfte var att skapa eller distribuera billiga skitproduktioner
Dolph Lundgren blev Dolfan med folket efter rollen som käftsmällande Sovjetjätten Ivan Drago
Dessa filmer riktade sig specifikt till män ur arbetarklassen i åldern 35 – 55 år som hade Lundgren och Norris som sina idoler. Även om det var en väldigt liten målgrupp så genererade dessa män tillräckligt med vinst i förhållande till den skitsumma det kostade att producera filmerna för att det skulle vara en lukrativ affär.
Men när filmerna började streamas från diverse plattformar under början av 2010-talet förändrades filmlandskapet och tittarvanorna. De stora streamingjättarna konkurrerade allt kraftigare med varandra om tittarna genom egenproducerade originalproduktioner som kostade som ett mindre lands BNP. Deras produktioner hade som mål att rikta in sig till allt och alla och vips så var det inte längre lika lukrativt att producera billiga B-filmproduktioner. Särskilt inte om de bara riktade in sig till en liten del av arbetarklassens medelåldersmän.
Från tuff hjälte till parodiskt meme - Steven Seagals karriär har sett bättre dagar
Seagals sista B-action släpptes 2019 (han verkar ha gett upp efter detta). Det ligger något i årtalet. Året efter drabbades världen av Coronapandemin, vilket blev den sista nådastöten för B-filmen. Under följande två år trampade de stora studiorna vatten för att överleva och det man hade dumpades på streaming i hopp om att dra in några slantar. Att då lägga pengar på Seagal och Van Damme, med den lilla publik de har, hade varit lika smart som att pissa i motvind och undra varför man blev blöt.
Sen bör det så klart också nämnas att dessa herrar är mellan 60 och 80 år gamla idag. Deras tid hade varit förbi oavsett. Men att det inte kommit en ny generation B-filmsstjärnor som fått ta över genren har väldigt mycket att göra med redan nämnda rådande filmlandskap och tittarvanor.
Likt videobutiken jag gick förbi varje dag som barn är B-filmen och dess stjärnor idag ett minne blott. Det betyder dock inte att man inte kan blicka tillbaka och fälla en och annan nostalgisk tår över fenomenet.
Men också gå in på YouTube och leta upp några extremt dåliga scener och skratta åt dem.
Vilken B-actionstjärna får dig att längta tillbaka - och vilken film minns du med mest glädje?
