Vad hände, Pixar? Ett retrospektiv mot oändligheten och vidare

Jag är besviken. Jag satte mig i min fåtölj framför TV:n och slog på “Turning Red” (2022). 6 minuter in i filmen pausar jag, springer ut till min kompis och granne, och förklarar att: “jag klarar inte detta”. Så illa tyckte jag att det var. Min väns kommande ord ärrade mig: “det blir värre”...

 

Och hans ord visade sig vara sanning. Jag såg klart hela filmen, men kunde inte hjälpa att i mitt huvud förundras över vad som händer med Pixar. Om det var någon som blev röd så var det jag - i min ilska. Du kanske inte håller med mig om att “Turning Red” var fruktansvärd, men de allra flesta instämmer i att Pixars tidiga filmer var bättre.

 

Eller är det bara nostalgin som talar?

 

 

 

Pixar grundades 1986 efter att ha varit en datorgrafiksavdelning hos Lucasfilm. De började med kortfilmer men släppte 1995 världens första animerade långfilm: "Toy Story". De var pionjärer och företaget har revolutionerat animation gång på gång. Varje film har bidragit till ett steg framåt för industrin som helhet.

 

Den canvas som målades upp genom Pixars tidiga filmer framkallar känslor likt få andra klassiker. Enkla former och färger skapar karaktärer och berättelser som sträcker sig bortom horisonten för att beröra. Nemo, Andy, Boo, och Wall-E är exempel på vackra personifieringar av temata där vi får följa en utveckling av berättelsen. Ofta är filmerna karaktärsdrivna och alla som tillsammans bidrar till produktionen är en del av ett stort världsbygge.

 

Tårar fälls när Michael Giacchinos musikaliska verk “Married Life” spelas och vi får se Carls relation till Ellie i början av “Up” (2009). Nostalgin slår hårt i själen när Andy överlämnar sina leksaker till Bonnie i “Toy Story 3” (2010), och man minns tillbaka till sina egna leksaker som man en gång lämnade bakom sig. Lidelsen Marlin från “Hitta Nemo” (2003) får erfara när hans livs kärlek och fru dör i en barracuda-attack tystar andra tankar inför förnimmelsen att livet någon gång får ett slut.

 

 

 

När gick det snett? Jag skulle säga att “Toy Story 3” (2010) avslutade första eran av Pixar. Den nytänkande, innovativa tidsperiod som utformade företaget och som långt framöver kommer att bestå. Men det värsta har kommit senaste åren.

 

2020-talet har hittills varit en katastrof för Pixar. Deras första film, "Toy Story”, drog in 394.4 miljoner dollar, vilket var över 10 gånger budgeten! Av de sex senaste Pixarfilmerna har fyra haft en lägre inkomst än budgeten, och de andra två skulle också definieras som “box office bombs”. Även om flera av filmerna skickades direkt till Disney+ så är statistiken tydlig: Pixar är på nedgång.

 

Den enda filmen Pixar har producerat på sistone som berörde mig på djupet var “Soul” (2020) som jag ändå vill presentera som undantaget som bekräftar regeln - eller påståendet i detta fall. Man kan diskutera huruvida Corona-pandemin är huvudorsaken till fallet av animationsjätten, men det är ett svagt argument. Kritiken mot kvaliteten, och inte endast de ekonomiska aspekterna, är i sig också sämre än tidigare.

 

Före detta vd:n för Disney (2020-2022), Bob Chapek, har uttryckt att animation inte är för vuxna, och redan där uppstår det problem. När jag läste boken “Creativity Inc.” av Ed Catmull (medgrundare till Pixar 1986 och verksam direktör till 2018), blev det tydligt att kärleken till film var genomgående i företagets början. Alla ville helhjärtat och innerligt skapa verk som berörde människor. I den aspekten blir Pixars nutida ledning likt en konstnär som förlorat sin kreativitet och motivation.

 

Pixar var hjärtat i västerländsk animation och har pumpat ut filmer av hög kvalitet i flera år. Nu är Pixar inte längre hjärtat, utan ännu en betydelselös kroppsdel i det hela kraftverket.

 

Frågan som följer blir då; vem är nu hjärtat? Vilken grupp människor står för bärandet av den del av filmindustrin som påverkar barn och unga likväl som vuxna? Existerar det förstklassigt filmskapande som tilltalar en individ genom alla livsstadier? Jag återkommer till detta.

 

 

 

Så. Vart är Pixar på väg? 10 poäng: Vi rör oss mot onödiga uppföljare och mjölkande av pengar.

 

Vi skippar de andra nivåerna och går direkt till företagets svar; “Toy Story 5” och “Insidan ut 2”. Detta är i min mening inte rätt riktning. Pixar måste skapa originella berättelser och sluta med skamlösa, onödiga uppföljare. Jag kan endast hoppas att den kommande “Elio” är ett steg på vägen. Företaget behöver visa att de fortfarande blomstrar och kan hålla jämna steg med vart industrin är på väg.

 

Vad jag kan framlägga som försvar för Pixar och deras progression är nämligen den ökade konkurrensen. Animations-världen utvecklas snabbare än bilarna i Formel 1, och Pixar hamnar på efterkälken likt Doc Hudson själv. Inte minst sedan “Spider-Man: Into the Spider-verse” (2018) revolutionerade stilen som används - något som följts upp av exempelvis Dreamworks fantastiska och nyskapande “Mästerkatten 2” (2022), som släpptes så sent som förra året. Jämförelsevis bleknar Pixars “Turning Red” och deras andra nyare filmer.

 

 

 

Detta för mig till de konstruktiva tankar som jag föreslår till Pixar för att de ska kunna komma ikapp och kanske till och med återta platsen som överhuvud, istället för att endast bli ihågkomna som en relik från en förfluten tid.

 

Först och främst bör de se på sina konkurrenter och ta efter deras goda egenskaper - kanske framförallt deras stilistiskt. De kanske borde testa stop-motion? Detta samtidigt som de finner tillbaka till den klassiska dramaturgin från deras tidiga filmer.

 

Marknadsföringsgruppen behöver också ta sig i kragen och rycka upp sig. Jag känner flera som inte ens visste att “Elementärt” (2023) gick, och fortfarande går, på bio. Och jag kan inte betona detta nog: Pixar! Sluta att bara släppa era filmer på Disney+! Ni sänker er till en låg nivå! Nu när pandemin är över finns ingen ursäkt!

 

Företaget behöver lära sig av sina misstag och inte såsom Doris glömma sin historia. Den innovativa tematik som karaktäriserade de tidigare filmerna har också stagnerat. Filmerna är numera cyniska och forcerade försök till att förmedla en specifik känsla, och detta utan att ta risker.

 

De har gått från “Not everyone can become a great artist, but a great artist can come from anywhere” till “My Panda, My Choice, Mom.”. Detta budskap: “lyssna inte till dina föräldrar och gå din egen väg”, blir problematiskt både i hur temat förmedlas (extremt övertydligt), dess orealistiska nyansering av världen, och i att det är extremt clichéartat. Jag är ledsen, men en trettonåring vet väldigt sällan bättre än sina föräldrar.

 

Pixar måste satsa på en bredare målgrupp just när det kommer till ålder, och inse att många föräldrar gärna sitter med sina barn under filmens gång. De bör inte sakta ner deras utveckling av animationsteknik utan lägga krut på att helhjärtat använda innovativa lösningar. Företaget måste verkligen stanna upp och lyssna på den kritik de har fått och ta till sig den!

 

Lite andra konkreta saker de kan testa är att återförenas med exempelvis Brad Bird ("Superhjältarna") eller Andrew Stanton ("Hitta Nemo"), och inte bara ge dem uppföljare att skapa. De kan bilda en extern kreativ rådgivningsgrupp och använda testpublik för att se kritiken filmen får, även i produktionsstadiet. Skapa utbildningsprogram för de nyanställda så de lär sig från branschens bästa.

 

Ge filmskaparna mycket tid till att utveckla sina projekt så att de inte stressar sig igenom dem, även om detta innebär anställning av flera animatörer. Låt dem också få mer kreativ frihet att testa nytänkande idéer.

 

 

 

Sammanfattningsvis finns det mycket som kan göras för att säkra en vändning av den nedgång Pixar befinner sig i. Personligen vill jag att de hittar tillbaka till deras guldålder som formade min och många andras uppväxt. Att de går till oändligheten och vidare. Arvet som den eran av Pixar har lämnat bakom sig var ett paradigm som formade animation för all framtid, det är säkert. Någonstans måste jag förstå att företaget kanske aldrig kommer tillbaka dit, men att det inte innebär deras förfall. Deras framtid kan fortfarande vara ljus - bara annorlunda.

 

Något nydanande nalkas. På samma sätt som en förändring var oundviklig när Disney köpte upp Pixar 2006 och när Pete Docter tog över John Lasseter som informationschef 2018, sker det en utveckling i denna post-pandemi-tid. Vad som väntar får vi se.

 

Jag tackar Pixar för äventyren och känslorna. För en barndom fylld av bilar, råttor, leksaker och monster. Jag hoppas att de barn som idag växer upp med deras filmer får uppleva samma sinnesstämning och förundran över världen som jag fick. Det viktiga är att de formar en ny generation positivt. Och om filmerna företaget nu skapar tilltalar mig även nu som vuxen står jag i en fröjdefull tacksamhet.

 

Jag väljer att avsluta med ett citat från "Toy Story 2" där jag har bytt ut “Andy” mot “Pixar”;