Sju år och tolv filmer har passerat sedan Iron Man kickade igång Marvels ambitiösa megaprojekt. Ett dussin filmer som har fått folket i stugorna att vallfärda till biograferna (om man bortser från Ed Nortons kalkonrulle The Incredible Hulk). Tonvis med popcorn har poppats och dispenserläsken har flödat som vin på världens biografer, samtidigt som miljonerna har rullat in på Kevin Feiges bankkonto.
Men framgångssagan har som bekant bara börjat. Sommarens succé "Ant-Man" markerade slutet för studions andra fas. Under hösten presenterad Mavel sina framtida planer. Redan nästa år drar hela maskineriet igång igen med "Captain America: Civil War" och fortsätter sedan med nya titlar som sträcker sig ända till 2019.
Marvel är inte ensamma om att driva denna utveckling. Franchisen är här för att stanna. Alla filmbolag jobbar nu häcken av sig för att skapa sin egen kassakoföljetong för att säkra upp framtida finanser. DC:s "Justice League" är ett exempel, Michael Bays "Transformers"-serie är ett annat.
Trots framgångarna på Box Office så lämnar dessa filmer mycket att önska. Viktiga ingredienser lyser med sin frånvaro. Ett kanelbullerecepts narrativa struktur är mer avancerat än valbar Marvelfilms handling och karaktärsfördjupningen är på samma nivå som ett Pingu-avsnitt. SVT-serien Rederiet hade fler minnesvärda och karismatiska skurkar (jaja, Loke är bra men resten). För vem kan ärligt säga att de minns vad Malekith, Aldrich Killian, Ronan eller Ultron ondskefulla planer gick ut på? Eller ens vilken film de var med i?
Jag tror inte att jag är ensam om att ha dessa tankar. Men ändå spelar det ingen någon som helst roll hur platt och endimensionell en skurk är eller hur enkelspårig handlingen är. Biobesökarna kommer ändå bänka sig i salongen med sina 3D-glasögon för att bevittna hur jorden ännu en gång räddas från massförstörelse, jag själv inkluderad.
Nu låter det som jag hatar superhjältefilmer. Så är inte fallet. Men vad är det då som lockar med dagens actionorienterade jippofilmer? Varför accepterar vi åskådare att narrativet ständigt åtsidosätt för det spektakulära? Hur har det gått så långt att det nästan är omöjligt att kombinera action med bra historieberättande?
För att hitta svaret måste vi backa bandet till filmens begynnelse. Detta för att undersöka ett bortglömt litet filmfenomen. Nämligen attraktionsfilmen.
Industrialiseringen i västvärlden på 1800-talet innebar stora förändringar i människans levnadssätt och världssyn. Moderniseringen av infrastruktur och introduktionen av tåget möjliggjorde resor till fjärran belägna platser. Från hemstaden via land och rike vidare ut till kontinenten. Helt plötsligt blev människan blev en internationell varelse. Svårt att tänka sig nu men på den tiden var det vanligt att man spenderade hela sitt liv på en och samma plats. Men det var inte bara människans världsåskådning som förändrades. Förmågan att ta in och bearbetar information genom synen förändrades också. Utanför tågkupéns fönster panorerade landskapet förbi och fungerade som en väldigt, väldigt gammal och primitiv teve.
Att gemene man hade fått träning att bearbeta intryck visuellt genom tågresande underlättade för det nya mediet filmen och hur den blev mottagen. Så när de franska bröderna Lumière genomförde historiens första offentliga filmvisning i Paris med sin kinematograf den 28 december 1895 var publiken beredd. Trots ”träningen” blev folket chockerade av de rörliga bilderna på den vita duken. Skrönor säger att publiken slängde sig ner på marken om något kom mot dem på skärmen. Upplevelsen att gå på bio räckte långt. Att se ett tåg som anländer till en perrong eller se vågor slå mot en strand räckte för att publiken skulle imponeras och haja till i sina stolar.
I filmens födelse var det visuella helt och hållet centralt för åskådarupplevelsen. Inget berättande var nödvändigt. Denna typ av filmupplevelse kom att kallas för attraktionsfilm. Filmforskaren Tom Gunning myntade uttrycket i en vetenskaplig artikel på 1980-talet och har blivit fundamentala i forskningen kring tidig film och dess åskådare. Tom Gunning menade att det visuellt spektakulära dominerar narrativet vilket sätter chock och överraskning i förarsätet istället för utvecklingen av ett narrativ. Ordet attraktion lånade Gunning från boken ”Montage of Attractions” av Sergei Eisenstein. Den gamle ryske räven, som är mest känd för klassikern Pansarkryssaren Potemkin, har i sin tur har tagit termen från cirkus- och tivolisfären. Grundidén är att film likställs med nöjet av att åka en berg-och-dalbana.
Det är där vi befinner oss just nu. Tillbaks på ruta ett. Attraktionsfilm 2.0. Filmens utveckling har gått så mycket framåt att den tillslut har tagit ett kliv bakåt. Hundra år bakåt. CGI (Computer-generated imagery) har möjliggjort det omöjliga för dagens filmskapare. Meningen ”nej det går inte” finns inte längre i deras vokabulär. Men oändliga möjligheter är inte alltid av godo. Begränsningar och hinder som uppstår i en kreativ process leder ofta till listiga lösningar.
Marvel, DC och Transformers som leder denna utveckling (tillbaka) mot attraktionsfilmen har inte så många likheter med 1900-talets dito när det kommer till stil och form. Dagens filmer har faktiskt har en narrativstruktur, om än en begränsad sådan. Men relationen med publiken är densamma. Den bygger på fascinationen av att som publik vilja bli visuellt hänförd och att som film vilja hänföra visuellt. Dagens publik har i samma takt blivit mer mottaglig för visuellt spektakel. Men samtidigt har vi blivit avdomnad inför samma företeelse. Det som en gång imponerade är nu standard. Utvecklingen har gått från berättelse till upplevelse.
Detta har i sin tur fått omständigheter för de estetiska normerna. De estetiska värderingarna i Hollywood har förändrats genom digitala effekter, där realism inte längre värderas särskilt högt. Istället för att på trovärdigt sätt övertyga åskådren med verkliga, materiella ting som kulisser, smink och rekvisita genereras allt i en dator till en artificiell åktur, en digital attraktion.
Genom historien har filmskapare har haft som mål att lura sin publik att tro att något som inte existerar faktiskt gör det. Dagens attraktionsfilm syfte är inte att lura publiken att händelserna på vita duken sker på riktigt. Deras syfte är att genom (mer eller mindre realistiska, ofta mindre) digitala effekter chockera och förvåna publiken. Publiken är medveten om att det är digitala effekter som bevittnas, något som filmskaparna inte försöker dölja, därmed blir användningen av dagens specialeffekter självreflexiva och någonslags teknisk uppvisning. Tidigare användes effekter för att höja filmupplevesen och som ett hjälpmedel att föra handlingen framåt. Nu används själva filmen som ett medel för att kunna visa upp de tekniska framsteg som har gjorts.
Vad som skedde för hundra år sedan var att publiken tröttnade på att gå till biografen för att kolla på tåg som anlände till en perrong eller arbetare som lämnade en fabrik. Om det var spektakel och nöjesattraktioner de var ute efter så kunde de gå på tivoli. De ville ha något mer. De ville ha en bra historia.
2019 är Marvels ”Magnum Opus” komplett. Innan dess återstår det att se om filmindustrin fortsätter på den inslagna vägen där specialeffekterna dominera eller om man lyckas kombinera dessa med ett raffinerat historieberättande. Jag hoppas på det senare.
Olov Östlund
