På TV:n åker Valter Skarsgård förbi kameran i vit Jofa-hjälm. Han stannar till vid sargen och jublar efter sitt första mål i Matojärvi ishall och Valter är bra som Börje Salming i "Börje - The journey of a Legend". Det kan han få men han är inte Börje. Han är inte ett slagskott i hjärtat. Det är förstås inte rättvist att ens försöka dra någon parallell mellan de båda för vem kan vara som Börje? Ingen, är svaret på den retoriska frågan. Jag vet för jag ville vara som Börje Salming när jag var liten. Då, för ett halvt liv sedan, innan verkligheten hunnit i kapp, när man trodde att allt var möjligt och världen var ett ostron drömde jag om att spela i NHL och vara reslig back precis som Börje.
Jag ville vara kompromisslös och tandlös. Jag ville vara fåordig, stark i kroppen och sätta in tacklingar som fick motståndare att bokstavligen tugga sarg. Jag skulle glida ut på hemmaisen i Toronto och ta emot publikens jubel som aldrig ville ta slut. Forwards skulle darra som just asplöv när de såg mitt namn i laguppställningen och så fort jag fick syn på en liten ettrig gynnare som försökte ta sig över mittcirkeln så skulle jag sätta in en bröstvärmare som fick revbenen att rassla i kroppen hos min motståndare och sedan spela sarg ut. Alltid sarg ut.
Det fanns bara ett problem. Eller, nej det fanns såklart hur många problem som helst med facit i hand men det mest uppenbara var ändå att jag var byggd som spaghetti carbonara. Smal och flötig på samma gång. Sladdrig och fadd. Jag var också halvblind i en tid där vare sig kontaktlinser eller laseroperationer var aktuellt för oss dödliga. Sedan fanns förstås också dilemmat att jag inte kunde stå på ett par skridskor. Alls. Jag provade och provade, med Bauer och CCM.
En spottloska i ansiktet och en svada från den som skulle ta mig till framgång. En annan tid, ett annat liv men jag behövde ingen intalade jag mig själv. Jag kommer att klara detta. Jag är bara lite av en late bloomer. A diamond in the rough. En puppa som snart skall förvandlas till en vacker fjäril med hockeyfrilla och 270 stygn i ansiktet. Mentaliteten var, kunde en bastant karl som Börje så kan väl jag. Tyvärr skulle det snart visa sig att Bambi var mer pålitlig på isen än undertecknad.
Drömmen var krossad. Den sprack likt isen på Siljan i mitten av april och jag hytte med näven åt mitt förbannade släktträd. Det var bara att inse att jag aldrig skulle bli som Börje. Så om man inte kan spela som Börje, vad skall man då göra? Svaret stavades Moviebox och jag såg Slagskott åtminstone ett par gånger i månaden. Paul Newman var inte Börje men han var… någonting?
Åren gick och Moviebox blev till VHS. Jag plöjde igenom "Youngblood", "The Mighty Ducks" och jag rev till och med av "Sudden Death" med Jean-Claude van Damme av bara farten men här fanns ingen katharsis att finna. Om något gjorde det snarare min krossade dröm ännu mer smärtsam. Jag kunde inte bara sitta still och se på. Börje hade aldrig hamnat på sofflocket som åskådare.
Jag plockade upp spillrorna av den jag en gång varit och var redo att glömma hockey, glömma Börje och i stället låta livet gå sin gilla gång. Det gick väl ganska bra. Jag menar jag växte upp, jag klippte mig och skaffade ett jobb. Ibland tänkte jag på vad Börje skulle ha gjort i svåra situationer i livet men å andra sidan, vem gjorde inte det? Sedan hände det som inte fick hända. Börje var borta. Dock utan att försvinna. Folk som Börje försvinner inte. Han lever kvar i människor. I människor som jag. Han finns alltid där. Drömmen finns alltid där.
Slår på Viaplay och "Börje -The Journey of a Legend" På skärmen ser jag Valter sätta in en tackling på en kanadick så att tänderna byter plats med varandra och jag tänker att du, du fick ändå bli som Börje du. Om än bara för en stund. Jävla mocklis.
Måns Lindman
