Varför behöver man plastskedar för att se ”The Room”?

”The Room” kom ut 2003, och är sedan dess mest känd som tidernas sämsta film Den är så dålig att den blir bra, tycker många, och ”The Room” har mycket riktigt hittat en lojal anhängarskara som gett den kultstatus på midnattsvisningarna i New York och Los Angeles.

”The Rooms” mytiske regissör, skådespelare, producent och finansiär Tommy Wiseau är ofta på plats för att introducera filmen, men vägrar svara på frågor om hur gammal han är, vart han är född och hur han tjänat sina pengar. (Han påstår att han är jämngammal med sin bästa vän Greg Sestero, fast han ser ut att ha levt ett par, tre decennier längre, och att han är från New Orleans, fast han har en kraftig östeuropeisk dialekt. Sina pengar vill han inte prata om alls.) 

 

På inspelningen av kultfilmen "The Room".

 

 

Turligt nog är Wiseaus sidekick Sestero, författaren bakom bokversionen av ”The Disaster Artist” som kom ut 2013, mer generös med information. Jag hade turen att få lyssna på honom under ett Q&A tillsammans med filmen ”The Disaster Artists” manusförfattare Scott Neustadter och Michael H. Weber på Palm Springs filmfestival tidigare i år.

Eftersom ”The Disaster Artist” porträtterar honom som en ganska motvillig medverkande till "The Room”, undrar vi hur han ser på originalfilmen nu?

- När den först kom ut blev jag skräckslagen, men vid det här laget har jag förlikat mig med den, för en film som gått i 15 år måste ha fått till något rätt. Det är inte lätt att göra filmer och få ut dem på biograferna.

Men manusförfattarna varnar för att se den ”fel”, för Scott gjorde misstaget att se "The Room" ensam, och det ska man absolut inte göra!

- Titta inte ensam - du behöver en grupp människor så att du kan vända dig till någon och fråga "Är det här på riktigt? Jag är förvirrad och skakad och vad är det som händer egentligen?" [Skratt...] Man behöver någon som har sett den förut, som kan ta med en på resan, och trösta en med att allt kommer bli bra.

 

 

Men jag har läst på, tänker jag belåtet! Efter att ha grävt runt på nätet har jag mycket riktigt hittat tips för ”rätt” sätt att se ”The Room”, så får jag chansen att se den är jag redo! Jag har även läst boken, och vet att fascinationen över skedarna, till exempel, kommer från ett gäng fotografiramar som inköptes för att dekorera hemmet i ”The Room”. Man brydde sig dock inte om att ta bort exempelmotiven i ramarna, som råkade vara – just det – skedar! Så när dessa syns, skriker USA-publiken ”Spoon!” och kastar plastskedar.

Sesteros karaktär i filmen säger om och om igen att Wiseaus karaktär är hans bästa vän, och publiken brukar roa sig med att räkna gångerna. Man kan också skrika ”Focus” och ”Unfocus” alla de gånger filmfotot blir suddigt och sen skarpt igen, förutom under sexscenerna. Då skriker man ”Oh God. Unfocus!” när kameran visar för mycket. Särskilt nu i #metoo-tider kanske man ska förvarnas om att ”The Room” är rätt så misogynistisk, så i samtliga scener när en kvinna dyker upp, hör det till att skrika ”Cause you're a woman”. Är det någon som fortfarande vågar sig på ett biobesök för att se ”The Room”?

 

Men tillbaka till Palm Springs Q&A – hur var Wiseaus reaktion över hur Sestero beskrev honom i boken?

- Han blev arg, och sa "För din information [härmar dialekten], jag färgade INTE mitt hår när vi spelade in ”The Room.” Och jag tänkte, är det bara det du klagar på?" [Skratt ...] I slutändan sa han att han gillar boken till 40%, och jag tror att den delen han tycker om är om vår relation. Han vet att jag värderar vår vänskap och har fina minnen, så han älskade den biten, men han tycker fortfarande att "The Room" är den bästa film som någonsin gjorts.

Manusförfattarna har liknande erfarenheter av hans åsikter om filmen:

- Han blev arg på mig för några veckor sedan, när vi skulle kommentera en DVD-visning. Jag frågade Greg "Så när Tommy först gav dig manuset, vad tyckte du då? Tänkte du att det var en dålig film, eller en bra film..." men jag fick inte ens avsluta frågan, för Tommy avbröt med "Varför säger du dålig film? Se, du är problemet Mister Nosy Hollywood Guy." Så det är en känslig punkt för honom, om man antyder att ”The Room” är något mindre än ett mästerverk.

 

 

Någon i publiken blir nyfiken på vad Sesteros mamma, som porträtteras som måttligt förtjust i Wiseau i filmen, tycker om honom nu?

- Det är beviset för att föräldrarna inte alltid vet bäst! Eftersom min mamma inte tyckte om Tommy i början, och faktiskt gick så långt att hon sa till honom "Inget sex" [skratt], var hon orolig över att jag umgicks med honom, men nu är hon en stort fan! Hon tycker att Tommy är toppen, hon tycker att han har en gyllene kvalitet, nu säger hon till och med att jag borde vara mer som Tommy. Så jag måste nog säga att jag tror att hon är ganska nöjd.

Och lite om slutklippet i ”The Disaster Artist” när de båda Wiseau-versionerna står öga mot öga med varandra – vad hände här egentligen?

- Tommy förhandlade fram sitt eget kontrakt. En av de saker han krävde, var att få spela in en scen mot James Franco, vilket blev komplicerat eftersom vad ska vi göra med två killar som ser ut så där? Men han glömde att förhandla fram att scenen också skulle finnas med i filmen – det enda han förhandlade fram var att vi måste filma den.

 

Som publik tänker jag att det var ett klokt val att stoppa in den som en epilog, tillsammans med klipp ur originalproduktionen, för det ger ökad förståelse för kontexten. Och har man inte fått nog av all hype kring "The Room", överraskar Sestero med att berätta att han gjort en ny film tillsammans med Wiseau:

- Jag trodde aldrig att jag skulle jobba med Tommy någonsin igen. Men när jag såg ett tidig version av ”The Disaster Artist” blev jag rörd, och tro det eller ej - det hjälpte mig att se vår vänskap med nya ögon och att verkligen uppskatta den! Jag insåg att Tommy var väldigt missförstådd och jag hade ju försökt att komma bort ifrån honom... Att vara hans översättare kan vara lite jobbigt ibland. Men jag insåg att allt han någonsin ville, var att bli tagen seriöst som skådespelare, och ingen har någonsin gett honom den chansen. Så här många år senare skulle det bli intressant att faktiskt försöka göra en film där man tar Tommy på allvar, och se hur det går.

 

Tommy Wiseau och Greg Sestero gör en ny film under 2018.

 

Filmen kommer ut senare i år, så alla vi som fortfarande är fascinerade av Wiseaus osannolika Hollywood-resa har någonting att se fram emot efter ”The Disaster Artist” och The Room”. Sestero fortsätter med att berätta om hur han gick tillväga för att försöka komma under huden på Wiseau:

- Det mest värdefulla jag hade från den tiden, var förmodligen ett par kassettband som Tommy hade spelat in. Han förde en ljudjournal när han körde runt i L.A. i början av 90-talet och pratade med sig själv. Jag kom över dessa band eftersom Tommy, mig ovetandes, hade spelat in alla våra telefonsamtalunder hela vår vänskap. [Skratt] Jag hittade en låda med dessa band i hans lägenhet, och de hade etiketter med datum som sa 'Babyface 28:e september 1998', 'Babyface 30:e september 2000' et cetera. De här måste förstöras omedelbart, tänkte jag, för vi hade haft en massa knäppa konversationer om alla sorters olika saker och ting, och jag tänkte att om det här tas ur sitt sammanhang, så...

- Men så hittade jag bandet som var märkt Los Angeles 1994-1995 och lyssnade på det, och det var Tommy som körde runt i Hollywood och pratade om hur missförstådd han kände sig i teaterklasserna, och om att han hade kvaliteter som människor inte såg. Så som han öppnade sig på banden skulle han aldrig göra inför mig. Det var verkligen en insikt, eftersom jag fick lära känna en annan sida av Tommy, och det är dessa band jag använt mig av för att bygga hans karaktär i boken. Det var som att visa upp Tommy inför världen på ett sätt som han aldrig skulle visa upp sig själv.

 

Berodde det på kassettbanden då, eller vad var det som triggade Sestero att skriva en bok om tillblivelsen av ”The Room”?

- Jag bodde i Europa vid den tiden, där jag spelade in reklamfilmer och modellade och så. Jag hade inga tankar på ”The Room” fram till år 2008, då jag fick ett telefonsamtal från en reporter på Entertainment Weekly, som precis sett ”The Room” i L.A. Han berättade att han aldrig kunnat föreställa sig hur roligt det kunde vara att se 30 personer kasta plastskedar på scenen en lördagskväll. Han ville skriva en artikel om det, och berättade att filmen hade kändisfans, och analyserades på universiteten, och jag blev helt ställd. Jag hade inte tänkt på ”The Room” på så många år, och nu helt plötsligt kom allt tillbaka. Mitt kall blev att försöka skriva ner våra upplevelser, och hitta något försonande om ”The Room”.

Till sist frågar en publikmedlem om Wiseaus bilolycka möjligtvis har något att göra med hans udda personlighet, men det trodde inte Sestero.

- Bilolycka? [Skratt] Nja, det är förmodligen många saker som pågår. Folk har sett filmen och hört om bilolyckan, men jag tror inte det är så. Jag tror bara att han är väldigt annorlunda. Och han bejakar sina tendenser att vara annorlunda, personlighetsdrag som har blivit mer och mer utmejslade med tiden. Det vore fascinerande att få veta någon gång exakt vad det är som pågår, men än så länge vet jag ingenting.

Nej, gåtan Tommy Wiseau har vi nog inte blivit så mycket klokare på. Dock har jag har tagit till mig rådet att inte se ”The Room” ensam, och lägger till plastskedar på min mentala kom-ihåg-lista. När det äntligen blir dags att se filmen, ska jag i alla fall se till att se den ”rätt”!