Varför "Ensam hemma" är den ultimata julfilmen

Vi har alla sett den. Och det är få som ogillar den. Men varför är denna julsaga av Chris Columbus så älskad och passar vuxna lika bra som barn? Jag ger er 5 anledningar.

Egentligen är det ju en ganska hemsk historia. Ett barn blir bortglömt uppe på vinden av sina föräldrar, syskon och släktingar och tvingas ta hand om sig själv medan resten av familjen är på andra sidan jordklotet. Inte nog med att han är övergiven, han får dessutom inbrottstjuvar på halsen som vägrar ge upp trots att de förstår att huset är bebott av ett barn. Men trots detta faktum och diverse våldsamma och avancerade fällor som Kevin riggar är det en väldigt oskyldig film. Macaulay Culkin är äppelkindad och hade inte börjat knarka än och det sockersöta slutet gör den till en väldigt snäll och lagom sentimental film. 

Om vi ska vara ärliga är det inte särskilt många av de filmer som vi älskade som barn som håller vid omtitt i vuxen ålder men ”Ensam hemma” är en sådan film. Det är kvalité i alltifrån musik och miljöer till manus, regi och skådespeleri. Som vuxen är det lätt att haka upp sig på alla överdrivna fällor som Kevin företagsamt kommer på samt att han reagerar med glädje och lättnad när han upptäcker att han är kvar ensam hemma men det är ju ändå fiktion (och majoriteten filmer skulle falla på sin icke-realism om man tänkte så). Scener som etsade sig fast som barn känns fortfarande starka, inte minst den fina scenen i kyrkan eller spänningen mot slutet när tjuvarna väl är i huset.

”Ensam hemma” är en perfekt julpyntad komedi (med stråk av mörker). Filmen utspelar sig under vintern i en förort till Chicago och det är mängder av snö vilket skapar en mysig julkänsla med allt vitt på marken, granar och belysning. Det är inte bara miljöerna som skapar en otrolig stämning. Ledmotivet är grymt och förtjänar sin klassiker-stämpel, liksom  hela soundtracket signerat John Williams. Den barnsliga, förväntansfulla, spännande, sorgsna, juliga och hjärtliga musiken ger en magisk inramning. ”Ensam hemma” skapar helt klart bäst och mest julstämning av alla julfilmer.

Som jag är inne på i punkt ett är ”Ensam hemma” trots allt en väldigt varm film. John Hughes kärleksfulla ande genomsyrar varje partikel av filmen. Som vanligt är det hans förståelse för barn (och hantering av barnskådisar) som är hemligheten, och den rädsla som Kevin känner för granngubben Marley är en av filmens bästa sekvenser. Den skäggiga granngubben står för det okända som Kevin har lärt sig att vara rädd för och därför är grannen en större rädsla för honom än att bli lämnad kvar ensam hemma med vetskapen om att inbrottstjuvar vill bryta sig in hos honom. Det är först i scenen i kyrkan som han talar med Marley och inser att det inte finns några som helst belägg för hans rädslor utan att det bara handlar om en helt vanlig ensam man. 

Denna sensmoral funkar lika bra för vuxna i dagens kalla samhälle, ibland räcker det med att prata med den/det som man är rädd för eller har okunskap kring för att märka att det bara handlar om ens egna fördomar. Och vem vet, det kanske är den där ”konstiga” och ”läskiga” typen som kommer att rädda dig i slutändan? Denna scen med Marley liksom slutscenen när han återförenas med sin son och sondotter gör mig gråtmild utan att det för den delen blir för mycket amerikansk sensmoral. 

Den stora anledningen till varför ”Ensam hemma” är så uppskattad nu som då och för alla oavsett ålder är ändå underhållningen. Från första stund när släkten McCallister springer runt i virrvarr som en flock höns sprids en härlig, galen stämning som smittar av sig på tittarna. Det finns mycket humor (oftast en ganska rå sådan, inte minst mellan syskonen) och den är inte så helylle som många andra amerikanska barn- och familjefilmer. Filmen är också fylld av vuxenskämt som flög ett par meter över mitt huvud när jag var liten. All humor och charm och kombinationen av spänning och mysighet gör den speciell. Det är få filmer som funkar att ses om så många gånger som ”Ensam hemma” och inte minst i juletid.