Damien Chazelles ”La La Land” var under våren på allas läppar. Den hyllades till skyarna och publiken älskade dess tribut till gamla Hollywood. När den sedan tog storslam på Oscarsgalan som gick av stapeln i februari 2017, så fick ännu fler upp ögonen för den här storslagna berättelsen. Jag gick så klart till biosalongen med oerhörda förväntningar, och ungefär halvvägs in i filmen började jag faktiskt känna mig aningen besviken. Visst, det var en fantastisk film, men jag kunde inte se den genialitet som större delen av filmvärlden hade erkänt. Men sedan kom slutet.
Damien Chazelle har innan ”La La Land” regisserat den fenomenala ”Whiplash” (2014) och även ”Guy and Madeleine on a Park Bench” (2009) som jag faktiskt inte har hunnit se. Han blev också den yngsta regissören någonsin att vinna det prestigefyllda priset ”Bästa Regi” under 2017 års Oscarsgala, vilket om något är ett token på hans oerhörda talang.
När jag satt i biosalongen upplevde jag ”La La Land” som en jättebra film – men inte mer än så. Men under absolut sista scenen, som spelas på ett tidspann på omkring sju minuter, upplevde jag en sådan oerhörd filmmagi. Det var en sådan omvälvande känsla att när jag gick ut ur biosalongen så var det ingen tvekan om att Damien Chazelle hade regisserat en fullfjädrad fullpoängare.
En av de viktigaste aspekterna i slutsekvensen är musiken. Stycket heter just ”Epilogue” i soundtracket till filmen och är en fantastiskt vacker remix av de tidigare låtarna som hörts under filmens gång. Den börjar med en avskalad version av ”Mia & Sebastians Theme” som är så skör och vacker att jag får gåshud över hela kroppen bara av att tänka på det. Emma Stone och Ryan Gosling är verkligen fenomenala och blickarna – HERREGUD BLICKARNA – är något så genomträngande att det känns i hela biosalongen. Filmen fortsätter sedan i ett potpurri av musik och färgsprakande platser vilket på ett genialiskt sätt berättar en alternativ historia och samtidigt anammar det gamla Hollywood på ett magiskt sätt.
När vi sedan klipps tillbaka till den dunkla jazzklubbs-miljön så är tårarna ett oundvikligt faktum. På sju minuter har jag upplevt mer än jag normalt gör under en hel film och Damien har snabbt kvalat sig upp till en av mina favoritregissörer. Även det absoluta slutet, med det stora ”The End” till pompös musik, blir extremt kraftfullt som kontrast till den avskalade, hjärtskärande biten dessförinnan.
Nu är jag alltså superpeppad på vad Damien Chazelle gör framöver. Hans kommande ”First Man” med Ryan Gosling i spetsen känns otroligt spännande, för att inte tala om hans deltagande i produktionen av en ny musikalserie tillsammans med Netflix. Gissa vem som kommer se båda på deras premiärdag?!
”La La Land” finns nu som hyr- och köpfilm på Blu-ray och DVD. Har ni inte sett den så är det alltså hög tid att göra det nu!
Evelina Andersson
