Ryan O’Neal hade sin storhetstid på 70-talet men jobbade ända fram till 2017, då han gjorde sin sista gästroll (av många) som Emily Deschanels karaktärs pappa i "Bones". För den som vill bekanta sig med hans verk, så är det här filmerna som bör prioriteras.
Love Story (1970)
Efter att ha jobbat som skådespelare i tio år, slog han igenom 1970 med “Love Story” - ett romantiskt drama som gav O’Neal sin första Oscarsnominering. Här spelar han mot Ali McGraw, i en klassisk historia om ett ungt par som överstiger sociala hinder, gifter sig och slutligen inför en tragedi.
Amerikanska filminstitutet (AFI) anser att det här är den mest romantiska (amerikanska) komedin någonsin..
Bonustrivia: "Love Story" är Tommy Lee Jones debutfilm.
"Love Stort" går att hyra eller köpa på SF Anytime, Google Play, Itunes eller hos Amazon.
Paper Moon (1973)
Här spelade Ryan O’Neal mot sin dotter, Tatum O’Neal, som fyllde nio år under inspelningen. Filmen regissades av Peter Bogdanovich (“The Last Picture Show”, “Sopranos”) och handlar om en bondfångare (pappa Ryan) som under 30-talets stora depression åker landet runt med en ung flicka och säljer biblar till änkor.
Tatum O’Neal blev den yngsta personen någonsin att vinna en oscar när hon prisades för sin birollsinsats. Det rekordet håller i sig än idag.
"Paper Moon" går att hyra eller köpa på Google Play, Itunes eller hos Amazon.
"Barry Lyndon" (1975)
Stanley Kubricks (i mina ögon) grovt underskattade film om Barry Lyndon (Ryan O’Neal, förstås). Barry är en trånande friare, en duellist, en vagabond, en soldat i det sjuåriga kriget, en roué, en spion, en korthaj - alla dessa roller är hållplatser på hans väg till rikedom och prestige i 1700-talets Storbritannien.
Själv tyckte Ryan O’Neal att filmen var okej, men inte nödvändigtvis vad han spelade in:
- Den är okej, men Kubrick förändrade filmen helt under det år han tillbringade med att redigera den.
"Barry Lyndon" går att hyra eller köpa på SF Anytime, Viaplay, Google Play eller Itunes.
