Av de första publikreaktionerna att döma har Roy Andersson gjort det igen.
”Filmen är genial” sa någon. ”Ett vackert och komplicerat drama som tar tid att landa i” sa en annan, medan en tredje utbrast: ”Filmen är ett mindre mästerverk och visuellt fullständigt fängslande!”
Det var en märkbart sliten, men ändå glad Roy Andersson som i rullstol mötte pressuppbådet inför galapremiären av ”Om det oändliga”. Han konstaterade med ett leende att han har gjort ännu en bra film, men att det tagit tid. Fem år närmare bestämt.
Roy Andersson berättade att han vill visa livet från alla håll och inte sky från det jobbiga. ”Utan jobbigt är det i och för sig rätt bra” skrattade han, ”men samtidigt behövs båda sidor för att den ena ska finnas”. ”Konst är både fult och vackert”, fortsatte han, ”men framförallt sant. Äkthet och medkänsla i kombination är svårslaget”. Och det är vad han också vill förmedla i sina filmer.
På frågan om vad som sporrar honom, svarade han att en personlig favoritfilm är italienske Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven” från 1948, i vilken både det vackra och grymma får ta en självklar plats. Vidare nämnde dessutom amerikanske konstnären Edward Hoppers tavlor som en källa till inspiration.
Sist Roy Andersson var i Venedig, tävlade han med ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Då vann han, och hur det går i år får vi se på lördag under prisceremonin.
”Om det oändliga” får svensk premiär 15 november.
