Ett strålande varmt London hälsade mig välkommen för en tid sedan och jag var på plats för att få träffa "Djungelboken"-regissören Jon Favreau. Efter sedvanliga snittar, wraps och mingel i ett litet visningsrum mitt i fashionabla Soho var det äntligen dags att få tjuvkika på de första klippen från filmen, följt av en frågestund med Favreau själv. Vi mötte en glad och förväntansfull regissör, som var märkbart stolt över sin nya film.
Presentationen inleddes med att visa upp Shere Khan, i ett klipp som sedan dess släppts fritt på nätet:
Favreaus anförande tog vid efter klippet och han berättade om sin upplevelse av att regissera den näst intill fullständigt CGI-animerade filmen.
Enligt Favreau har "Bambi" varit en inspiration:
- Vi läste faktiskt igenom transkriptioner som fanns bevarade från när de gick igenom manuset till "Bambi", det fanns nämligen en stenograf på plats då, och vi märkte att de pratade om en hel del av de problemem som vi också hade stött på. De hade gått från att göra "Snövit" som var väldigt serietidningsaktig vad gällde djuren, till att göra Bambi som skulle vara mycket mera fotorealistisk, och de tampades med samma saker som vi har gjort. Så processen från början liknade mycket hur en tecknad Disney- eller Pixarfilm utvecklas.
- I början använde vi bara pennor och tecknade allt, sedan gjorde vi animatics av det som vanligt, förutom att vi gick till en motion capture-scen där jag kunde styra kameran och skådespelarna och vi hade byggt kulisser som var i samma form som de vi skulle animera senare. Och det var först när vi sedan hade klippt ihop hela filmen på det sättet som vi började filma "riktiga scener". Så vi behövde göra om hela filmen en gång till, och sedan i det sista steget key frame-animerade vi allt ovanpå det.
Även "Babe" fungerade som inspiration för djurens rörelsemönster:
- En av våra animationsgurus på "Djungelboken" förlorade faktiskt en Oscar till "Babe" när den kom ut, han tävlade med "Apollo 13", men vi snackade mycket om vad det var som gjorde att Babe var så övertygande, och det vi kom fram till var att det handlade om det riktiga djurbeteendet hos grisen. Riktiga djur användes under inspelningen och sedan lade de till rösterna i efterhand. Så vi bestämde oss för att göra det, med skillnaden att vi skulle animera djuren i dess helhet, men förhoppningsvis kunna behålla de där små rörelserna som får dem att se ut som riktiga varelser.
Favreau var under presentationen noga med att lyfta fram den kollaborativa naturen som genomsyrat hela projektet, och han ville vara tydlig med att han försökt blåsa liv i vad många anser vara en baneman för dagens storfilmer; nämligen CGI:n.
- En av poängerna jag skulle vilja få fram här är att det finns en idé hos många om att specialeffektsarbete fungerar så här; du stoppar in material i en dator och sedan kommer det ut och ser helt artificiellt ut. Men det här är verkligen den mest handgjorda filmen jag någonsin har gjort. Det är bara det att verktygen för att göra filmen har varit väldigt annorlunda. Massa människor har varit rakt i smeten, och det har fungerat som en stor mosaik där alla fått måla en liten ruta var. Och jag tror att eftersom det här har varit en så icke-linjär process där vi gått fram och tillbaka hela tiden så har det aldrig känts som att det skett ett överlämnande, där vi sagt till animatörerna: "Här är filmen! Stoppa in djuren nu!". Det har inte alls varit så.
- Animatörerna var på plats under inspelningarna och de gjorde våra animatics, så jag vill bara säga hur imponerad jag är av alla de här fantastiska konstnärerna och filmskaparna och människorna som utvecklade de tekniska bitarna. Jag hoppas att jag inte glömmer bort deras hårda arbete när filmen släpps. Och de har också varit extremt lyhörda för min vision. Jag har inte velat att allt ska se så himla putsat ut, med vacker himmel hela tiden och perfekta färger, och jag förstår att det måste vara otroligt svårt att veta att man kan göra någonting väldigt vackert men att inte "få" göra det. En stor faktor i varför jag tycker att filmen är så vacker just nu är att vi inte pushade saker för långt som vissa filmer gjort förut, utan att vi istället valde att gå för realism.
Efter presentationen var det dags för en frågestund.
Om du var övergiven i djungeln som Mowgli, vilket djur hade du valt att ha som mentor?
- En animatör såklart, för han kan animera allihop. Nä, men jag gillar Baloo. Jag har alltid velat vara kompis med Baloo, för han är både stor och beskyddande men samtidigt kan man ha mycket kul med honom och han är ju egentligen en riktig mjukis.
Vi hörde en snutt från Baloos sång förut, vilket utrymme har du gett till musiken i din version av "Djungelboken"?
- Det är en klurig sak att balansera för jag ville verkligen inte göra en musikal. Så fort det blir musikal av det hela så förlorar man det känslomässiga bandet tycker jag. Allt filmskapande handlar om att upprätthålla det bandet. Jag lyssnade häromdagen på en gammal intervju från 60-talet med Buster Keaton där han sa att de då och då var tvungna att klippa bort bra skämt från filmerna för att inte göra publiken irriterade. När den som tittar på filmen är känslomässigt engagerad i historien så vill den inte tas ur världen via ett billigt skämt. Så det är en väldigt fin balansgång mellan att lägga in den här klassiska musiken i filmen, men samtidigt inte förråda stämningen. Jag vill inte att publiken ska känna att det här är en magisk musikalvärld där andra regler gäller, och där folk inte kan bli skadade eller dö. Jag vill undvika att riskera det, men samtidigt så är de här sångerna riktiga klassiker.
- En stor del av mitt ansvar som regissör är att inte någonsin svika tonen i filmen. Just ton är en sådan faktor som alltid är regissörens ansvar till 100 %. Och jag tycker att vi har lyckats hitta en ton i vår film där man fortfarande kan känna lyckan och entusiasmen man kände som barn men samtidigt aldrig behöver känna att vår historia utspelar sig i en annan, snällare verklighet. Så det finns inte lika mycket musik som i den tecknade versionen, men vi har med nyckelögonblicken som jag tror att folk vill ha.
Det har kommit många remakes på Disneyklassiker de senaste åren, har Disney slut på idéer?
- Det finns många anledningar till att Disney gör som de gör. Vi kan prata om vad som händer med filmindustrin i stort just nu, där det finns en polarisering mellan antingen filmer med väldigt låg budget, eller de här extremt stora blockbuster-filmerna. Filmerna som brukade ligga i mellanskiktet mellan de här två motpolerna håller på att försvinna. Som tur är så börjar pengarna komma in i TV-världen istället vilket till viss det fyller det hålet. Filmerna jag växte upp med, och framförallt de som vann priser och sådant, de får inte grönt ljus längre på grund av hur ekonomin inom filmbranschen ser ut just nu. Jag tycker att det fina med att få se de här Disneyklassikerna i live action-versioner är att vi får nu kommit till ett stadie inom specialeffekter där vi fortfarande kan njuta av historierna i dem, men samtidigt få se dem på helt nya sätt som inte hade varit möjliga förut.
En annan Disney-remake; nämligen "Berättelsen om Askungen".
- När vi klev in i den här eran av specialeffekter så gjordes många stora, explosiva actionfilmer, men nu har vi börjat glida in mer på den här typen av känslosamma filmer istället, och jag tycker att det känns uppfriskande. Som filmskapare känner jag att jag måste vara helt innesluten i processen under flera år, på ett sätt som jag inte behöver vara i andra saker i mitt liv. Så att få chansen att träffa de här karaktärerna igen som jag redan kände till, och att få chansen att arbeta med alla de här konstnärerna för att försöka göra något nytt av materialet, det kändes väldigt spännande.
- Jag har gjort två stora superhjältefilmer tidigare, och efter en viss punkt har man inte så mycket nytt att säga om man fortsätter göra filmer i samma genre för länge. Det här kändes helt enkelt nytt för mig, och jag tyckte att det skulle vara väldigt roligt att få göra en film för alla åldrar, istället för att försöka passa in min film till en speciell ålderskategori. Det ska bli intressant att se vart allt det här tar vägen i slutändan, men som svar på din fråga; generellt kommer pengar läggas på projekt som tidigare visat sig gå bra. Alla företag vill ha ett visst mått av säkerhet på sina investeringar.
Rudyard Kiplings böcker är ganska våldsamma på sina håll, hur gick du till väga för att bestämma hur mycket av det du skulle ha kvar i filmen?
- Ja, boken blir ganska intensiv och våldsam här och där, och jag tror att Walt Disney kände samma sak när han läste den. Den lämpar sig inte nödvändigtvis för barn alla gånger, men vi visste att vi siktade på en PG-13-rating för "Djungelboken", så att den kunde passa för unga människor. Det fina med Disneyklassikerna är dock att det ofta finns ett mörker i deras filmer, och om man lyckas balansera det med känslomässighet på de rätta ställena och en dos humor, så finns det ett visst spektrum man kan hålla sig inom som känns okej. Men för att svara på din fråga; när vi läste böckerna så var en stor del av dem alldeles för mörka för oss. Det finns mycket i boken som hade varit väldigt otäckt att se på ett fotorealistiskt sätt. Så vi behövde vara väldigt försiktiga med vad vi valde att ta med.
Hur medveten har du varit om att en annan version av "Djungelboken" är på väg?
- Warner Bros. gör en, och i början visste vi inte riktigt när våra båda filmer skulle släppas i relation till varandra om om det potentiellt kunde innebära problem. Men de har meddelat att de ska släppa sin film på ett datum som ligger långt ifrån vårt, så vi vill bara fortsätta jobba på att göra den bästa filmen vi kan göra. Och dessutom baseras vår på Disney-versionen av historien, så det finns en hel del utrymme för dem att ta historien i en lite annan riktning.
Är du intresserad av att se deras version?
- Ja, absolut! Självklart. Jag är intresserad av deras version på samma sätt som jag är intresserad av att se andra regissörers superhjältefilmer. Det är kul att se hur andra har löst problem som man själv också har tampats med. Eftersom jag varit en del i Marvel-universumet så är jag nyfiken på att se vad DC ska hitta på. Men för mig sitter vi alla i samma båt, och man lär sig alltid av andra.
Har du känt av en svårighet i att få "Djungelboken" att kännas som en Jon Favreau-film istället för en stor studio-film?
- Jag gör aldrig saker medvetet för att få en film jag gör att kännas som "min" film. Men när jag tittar på filmer jag gjort ser jag ofta små ögonblick som påminner om andra saker jag gjort i andra filmer. När jag exempelvis kollar på "Chef" ser jag massor av saker från "Swingers" i den.
Har du stoppat in några påskägg i filmen?
- Jag tror att alla i hela teamet velat få in någonting. Jag menar, vi har inte gömt något som inte passar in, men jag tror att ni kommer att märka att det är mer arbete i varje scen än vad någon enskild människa kan ha hunnit med att designa, och jag vet att exempelvis de som animerar djuren i bakgrunden velat få in sina små påskägg, och kostymörerna också. Jag vill att det ska gömma sig något fantastiskt var man än tittar. Om man tittar i King Louies päls till exempel, så kan man se att det finns en massa små apor som kravlar runt i den, och förhoppningsvis finns det en hel del annat för Disney-fansen att upptäcka.
Hur mycket hade din huvudrollsinnehavare, den unge Neel Sethi, att arbeta med under inspelningarna? Det måste vara väldigt svårt för en ung oerfaren skådespelare att göra en sådan här film?
- Det är en intressant fråga, och det var en stor utmaning för både oss och honom. En liten grabb som aldrig gjort en film förut kan inte bara fantisera ihop allt som ska finnas runt honom. Inte ens en erfaren, bra skådis har lätt för det. En sak vi gjorde var att bygga kulisser runt honom och också använda mycket dockor. Vi använde inte dockorna i filmen såklart, men det roliga är att när ett barn pratar med en docka så tittar de rakt i ögonen på den, och inte på personen som håller i dockan. Och dockan kunde också improvisera och vara spontan och ibland hände det att jag tog över dockan och spelade med i scenerna. Om han var ute med Baloo så kunde jag gå runt bredvid Neel och spela den stora björnen, och på så sätt vara i rätt höjd för honom och också vara någon han verkligen kunde prata med på riktigt.
- Men ofta hade vi folk från Jim Hensons stall som kom in och framförde. Sedan hade vi också stora riggar som Neel kunde rida på för att få honom att reagera på rätt sätt, som när han rider på Baloos rygg till exempel. Men poängen med allt det var att få publiken att tro att de just sett en pojke rida på en riktig björn genom en riktig djungel, och om vi alla har lyckats med våra jobb så ska allt det andra bara försvinna.
"Djungelboken" får svensk premiär imorgon den 13:e april, och här kan du läsa vår recension!
