Ögongodis! Vi har sett 30 minuter ur ”Alita: Battle Angel”

I en tid då biorepertoaren överflödas av nya superhjältefilmer, rullande monsterstäder och den ena gigantiska blockbustern efter den andra, är det kanske svårt att bli pepp på ännu en CGI-tyngd actionrulle. Frågan är om ”Alita: Battle Angel” lyckas slå igenom bruset och blir en oväntad hit i vår?

I morse bjöds MovieZine på en förhandstitt av drygt en halvtimme från det nya sci-fi-spektaklet, en titel som många där ute väntat på i flera år. Det har inte minst James Cameron gjort, som själv velat få till denna manga-filmatisering sedan ”Avatar”-tiden. I en inledande video beklagar han att han själv ”bara” är producent, men ”några uppföljare kom ju i vägen”. Och han lämnar tryggt över registolen till en annan visionär med smak för storslagen serietidnings-action, nämligen Robert Rodriguez.

Vad herrarna har svetsat ihop är framför allt värt att uppmärksamma för sin stora, men ändå intima skala. Trots att det hela utspelar sig i någon slags framtida stad - Iron City - där hotfulla robotar verkar gömma sig i alla mörka hörn, är det först och främst en historia om en cyborgflicka som upptäcker världen för första gången.

 

 

Alitas stora manga-ögon gjorde en del skeptiska när första trailern släpptes, men man vänjer sig fort vid hennes udda look. Och trots att hon är en helt och hållet datoranimerad skapelse (modellerad efter skådespelerskan Rosa Salazar från ”The Maze Runner”), blir Alita inte bara levande och äkta - utan också filmens mest intressanta karaktär. Allt från de osäkra blickarna till de vilande superkrafterna gör att man gillar henne från första stund. Jag blir genuint nyfiken på var resan ska ta henne.

 

Vi fick se runt tio utvalda klipp från gissningsvis första halvan av filmen. Först presenteras Ido (Christoph Waltz), doktorn som hittade Alita på skroten och gav henne livet tillbaka. Sen möter vi också Hugo (Keean Johnson), tonårsgrabben som blir Alitas vän… och så småningom kanske mer.

 

 

Alita försöker leva som en vanlig tjej, och fastnar bland annat för sporten Motorball (en slags hi-tech blandning av rullskridskor och fotboll). Men något i hennes förflutna gör sig påmint, och hon upptäcker så småningom att hennes kall ligger i att slåss. Som tur är finns det många onda robot-typer i den här staden, som vill utmana denna stridsängel på en snyggt koreograferad och explosiv CGI-dans. Det känns dock överlag som att fokus ligger på mer av en coming-of-age-film, än en storslagen sci-fi. Vilket förstås kan skifta mot filmens slut, men är ändå uppfriskande.

Det är svårt att bli riktigt överraskad av dagens storfilmer, men kombinationen av Cameron och Rodriguez lovar förhoppningsvis något mer än fet action: här verkar det finnas en historia med hjärta, och en CGI-animerad huvudperson lika banbrytande som Gollum var på sin tid.

 

Än är det för tidigt att sia om hur den relativt anonyma titeln ”Alita: Battle Angel” lyckas konkurrera med 2019 års stora Marvel- och Disney-rullar, men efter en halvtimme av ögongodis är jag definitivt sugen på mer.