Tio år och ett stort antal nya filmer senare. Jag fick i uppdrag att lista några guldklimpar från genren "dramafilmer" som stuckit ut lite extra för mig under 2010-talet, vilket skulle visa sig inte vara en särskilt lätt uppgift. Det fanns helt enkelt för många bra titlar att välja mellan.Vilken dramafilm tyckte ni var bäst detta årtionde?
Shutter Island (2010)
“Boken är alltid bättre än filmen” brukar man ju säga och i 99% av fallen är jag beredd att hålla med. Och visst är Dennis Lehans bok “Shutter Island - Patient 67” en solklar fullträff även den, men filmen är minst lika bra.
Denna nervkittlande dramathriller låter oss följa de två poliserna Teddy (Leonardo DiCaprio) och Chuck (Mark Ruffalo) till en ö där ett mentalsjukhus för våldsamma och psykiskt sjuka patienter ligger. De båda poliserna har blivit skickade hit för att utreda försvinnandet av patienten Rachel (Emily Mortimer), men ju längre tiden går desto tydligare blir det att allt inte står rätt till. Personalen kan inte förklara vad som har hänt och de verkar ovilliga att samarbeta med de båda konstaplarna. Kommissarie Teddy kämpar mot mardrömmar och en allt mer påtaglig huvudvärk. Allt eftersom tiden tickar nystas mörka hemligheter upp vad det gäller Konstapel Teddy.
"Shutter Island" är en fantastisk film som självklart förtjänar en plats på denna lista.
Black Swan (2010)
Ytterligare en film från 2010 norpar en plats på denna lista. “Black Swan” är en film som på ett mästerligt sätt porträtterar hur passion stegvis kan övergå till besatthet. Natalie Portman gör enligt mig sin bästa prestation någonsin som balettdansösen Nina, en tjej som kämpat i åratal för att bli bäst. Hon är en starkt lysande stjärna på New York City Ballet Company och när möjligheten att få huvudrollen i föreställningen “Svansjön” kommer på tal är Nina övertygad om att det är just hon som kommer att bli erbjuden rollen. Men plötsligt får hon konkurrens.
Att få se Portmans stegvisa förvandling på filmduken från den försiktiga och tystlåtna Nina till en allt mer obehaglig karaktär är skrämmande och oerhört starkt.
“Black Swan” nominerades till fem Oscars och vann en för Bästa kvinnliga huvudroll.
Berättelsen om Pi (2012)
Jag ska erkänna det. Jag är en riktig sucker för överlevandsdraman. Jag föreställer mig ofta hur jag själv skulle agera i en liknande krissituation som den som precis utspelat sig framför mig på filmduken. En av de absolut läskigaste sakerna jag kan tänka mig är att bli fast ute på öppet hav. Bara tanken på det kan få mig att börja kallsvettas och bli svimfärdig. Inte ens en “Wilson” skulle kunna trösta mig i en sådan situation.
Detta hemska öde drabbar huvudkaraktären i “Berättelsen om Pi” när det fartyg som han, hans familj samt ett stort antal exotiska djur (som familjen fraktar från Indien till Kanada för att öppna en djurpark) förliser ute till havs. Kvar blir Pi som på ett mirakulöst sätt lyckats överleva och ta sig ombord på en livbåt. Pi är dock inte ensam ombord på den lilla båten, men hans udda sällskap är väl inte till särskilt stor tröst.
Trots ett fruktansvärt öde bjuder “Berättelsen om Pi” rent visuellt på något av det absolut vackraste jag skådat på en filmduk tidigare, med sina magiska och färgsprakande scener. Aldrig har ett tragiskt öde varit så härligt att beskåda på en skärm förut och just därför åker “Berättelsen om Pi” upp på denna lista.
“Berättelsen om Pi” nominerades till hela elva stycken Oscars och vann fyra stycken av dem, bland annat för Bästa regi.
The Selfish Giant (2013)
“The Selfish Giant” låter oss dyka ner i brittisk slummer där fokus på utanförskap, fattigdom och destruktiva familjeförhållanden sett från några unga pojkars ögon får föra denna story framåt.
Den struliga, uppkäftiga pojken Arbor och hans kompis Swifty skolkar ofta från skolan för att istället försöka tjäna lite pengar, detta gör dom genom att sälja koppartråd till en skrothandlare som inte verkar särskilt brydd kring vart grabbarna fått all metall ifrån. För koppar ligger inte direkt och skräpar lite här och var, och om du vill ha tag i en större mängd finns det några riktigt bra ställen att plocka den ifrån. Nämligen från kablarna inne på elverken.
Pengarna som pojkarna lyckas tjäna ihop går direkt till familjerna som lever mycket knapert med missbruk och våld som en extra misär krydda på tillvaron för de båda pojkarna.
“The Selfish Giant” porträtterar samhällets botten på ett otroligt skickligt sätt och jag bar med mig de båda pojkarnas öde flera dagar efter att jag hade sett eftertexterna rulla, vilket gör “The Selfish Giant” till en värdig film på denna lista.
Captain Phillips (2013)
Varför inte slå till med ytterligare ett överlevnadsdrama som utspelar sig till havs på denna lista. Tom Hanks har en dålig vana att stöta på bekymmer så snart han ska ansvara för diverse leveranser runtom i världen. Denna gång slipper han åtminstone spendera närmare fyra år på en öde ö, men råkar istället ut för pirater som tar sig ombord på det amerikanska fraktfartyg som han är kapten på.
Detta är en film som baseras på verkliga händelser och Tom Hanks axlar rollen som kapten Richard Phillips, som överlämnade sig själv till pirater för att skydda sin besättning helt strålande. Denna film har ett ganska lugnt tempo rakt igenom men lyckas trots detta hålla spänningen uppe minut för minut.
“Captain Phillips” nominerades till sex stycken Oscars, bland annat för årets bästa film. Men den statyetten knep istället den film som är näst på tur på denna lista.
12 Years a Slave (2013)
Det finns många filmer som är baserade på verkliga händelser. Det finns många filmer som handlar om svartas utsatthet och förtryck, filmer som belyser delar av USA:s allra smutsigaste och skamligaste historia. Det är också många filmskapare som tror att en rörande historia som plockats från verkligheten ska vara tillräckligt för att en film ska vara riktigt bra. Och missförstå mig rätt här, det är oerhört viktigt att filmer som baseras på mänsklighetens mörka förflutna produceras för att påminna oss om vad som en gång varit, men bara för att en film belyser någonting viktigt behöver det inte betyda att det per automatik blir en fantastisk film.
Med det sagt så lyckas “12 Years a Slave” vara just så fantastisk och berörande som alla dessa filmskapare tror och hoppas att deras egna filmer ska vara när de rullas ut inför en förväntad publik. Detta är en av de absolut bästa filmer som någonsin har producerats och jag hoppas verkligen att alla, just det alla har sett denna film vid det här laget. Om inte så måste ni slå er ner i soffan bums och titta på den.
“12 Years a Slave” nominerades till nio stycken Oscars och vann tre av dem, bland annat för Bästa film.
Boyhood (2014)
Att få följa en ung pojkes uppväxt i realtid under närmare tolv års tid låter som en ganska vrickad idé, men det stoppade inte regissören (Richard Linklater) från att försöka, och tur var väl det. För “Boyhood” visade sig bli en fullkomligt briljant film.
Denna film låter oss följa unge Masons uppväxt där bråk med syskon, tjafs mellan föräldrar, skilsmässa, nya äktenskap, kärlekstrubbel, goda stunder och miljöombyten möter honom. Allt det som hör livet till, med andra ord. Det finns mycket som unge Mason måste lära sig om livet innan han kan stå på egna ben. Hur bygger man upp relationer? Vad tar en son med sig från sin far in i vuxenlivet? Hur läker man en krossat hjärta? I “Boyhood” är det framför allt karaktärernas intima och djupgående dialoger som lyfter filmen till något alldeles extra.
"Boyhood" nominerades till sex stycken Oscars och vann en av dem i kategorin Bästa kvinnliga biroll (Patricia Arquette).
Birdman (2014)
En avdankad skådespelare vid namn Riggan Thomson (Michael Keaton) bestämmer sig för att blåsa nytt liv i sin karriär genom att sätta upp en pjäs som han själv ska spela huvudrollen i. Detta låter varken särskilt dramatiskt eller intressant kan man kanske tycka. Men denna film har så många lager att man kan se den 3-4 gånger och ändå upptäcka nya undangömda detaljer som man tidigare har missat.
Regissören Alejandro Gonzalez Iñárritu har verkligen vågat ta ut svängarna ordentligt i sin regi med “Birdman” och allt lyfts upp till en fullpoängare tack vare ett mästerligt skådespeleri från bland annat Michael Keaton och Emma Stone.
“Birdman” nominerades till nio stycken Oscars och vann fyra av dem, bland annat för Bästa film.
Sauls son (2015)
“Sauls son” tar oss tillbaka till ett krigsdrabbat Polen år 1944. Tillbaka till en plats som än idag får människor att rysa av obehag. Till en plats där hundratusentals liv släcktes för närmare 80 år sedan. Jag talar förstås om koncentrationslägret i Auschwitz.
Det ungerska dramat låter oss följa livet innanför detta dödslägers höga stängsel. Här inne lever fången Saul sedan några år tillbaka. Han är mager och svag, men har tack vare sitt arbete inne i gaskammaren inte behövt möta döden själv, inte ännu. Han tvingas istället till att ta hand om de döda kropparna efter gasning. En dag när Saul är i full gång med att släpa ut ännu en av alla de tusentals kropparna tycks han se ett bekant ansikte liggandes där på golvet.
Filmen är lika motbjudande och vidrig som den är viktig. Den bjuder på ett mästerligt foto och en kamera som hela tiden fokuserar på huvudkaraktären Saul och låter allt runtomkring hålls ur fokus, men det är ändå smärtsamt tydligt vad det är för ohyggligheter som pågår i bakgrunden.
“Sauls son” vann en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film.
Sju minuter efter midnatt (2016)
Tolvårige Connor väcks en natt sju minuter efter midnatt av en röst som ropar hans namn. Ett monster står utanför hans fönster och talar om för Connor att han har tre berättelser att berätta för honom. Berättelser som handlar om människors grymhet, egoism och smärta. I utbyte mot dessa tre berättelser vill monstret ha en fjärde berättelse från Connor själv, och han vill inte ha vilken berättelse som helst. Han vill ha sanningen som plågar Connors inre. Sanningen som ger sig uttryck i fruktansvärda mardrömmar för Connor varje natt.
Monstret berättar att vissa saker inte alltid är vad de först ser ut att vara. Mod, ondska och godhet kan inte stämplas på individer efter en snabb granskning eller på grund av en specifik handling. Sanningen i sin helhet är vad som definierar en människa, vilket kan vara svårt att förstå till en början. Och den svåraste biten av allt är att våga vara sann mot sig själv. Frågorna som vi måste kunna ställa oss själva är många. Är onda människor verkligen bara onda? Och kan människors goda gärningar ha ett dolt motiv som i slutändan skadar någon annan? Kan vi verkligen placera människor i fack trots att vi egentligen inte vet hela sanningen?
Allt med denna film är ren perfektion. Liam Nelsons monsterröst är klockren och hans berättelser gestaltas av fantastiska animationer. Filmen har i grund och botten ett fint budskap som verkligen griper tag. Vi ställs alla inför motgångar någon gång under våra liv, och när det väl sker är det viktigt att vi inte tappar bort oss själva mitt i sorgen. Denna film är inte bara en av årtiondets bästa filmer, utan en av de absolut bästa filmer som någonsin har gjorts.
Sameblod (2016)
En svensk film får ta plats på denna lista. “Sameblod” låter oss få kännedom om att rasism, förtryck, diskriminering och utanförskap är någonting som även fläckat vårt eget lands historia. En film vars budskap dessvärre är lika aktuellt idag som under 1930-talets Sverige då denna film utspelar sig.
Vi får följa sameflickan Elle Marja som tröttnat på bybornas elaka blickar och synliga förakt. Hon bestämmer sig för att lämna sitt liv i norr bakom sig genom att byta identitet och flytta till Uppsala. Men hennes förflutna kommer att hinna ikapp henne.
Amanda Kernells första långfilm blev ett slag i magen för det svenska folket, men ett nödvändigt sådant. Vi tackar Amanda för en fantastisk långfilmsdebut och jag längtar spänt på att få se mer från henne.
Moonlight (2016)
“Moonlight” är ett intimt porträtt om en ung afro-amerikansk pojke som växer upp i ett slumområde utanför Miami. Där lever han tillsammans med sin drogmissbrukande mamma som inte orkar med honom. I skolan blir han mobbad och när unge Chiron inser att han är gay känns det verkligen som att allt och alla är emot honom.
Vi får följa Chirons liv i tre akter som sträcker sig från barndomen till vuxen ålder. Och trots att denna unge man tycks stå på botten, lyckas han ändå hitta livsgnistan någonstans i mörkret. Denna film känns oerhört realistisk och grabbar tag ordentligt under historiens gång. Åtta Oscarsnomineringar blev det och 3 vinster, bland annat för Bästa film.
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)
En förälders värsta mardröm blir verklighet för mamma Mildred Hayes (Frances McDormand) när hennes dotter mördas brutalt och skoningslöst. Bara sex månader efter det bestialiska mordet läggs utredningen ned i brist på bevis.
Det går knappt att föreställa sig hur smärtsamt ett sådant besked måste vara för en sörjande förälder, och Mildred beslutar sig snabbt för att hon inte tänker acceptera polisens bristfälliga insatser och klena bortförklaringar. Hon bestämmer sig för att öppet visa sitt missnöje över polisens knappa framsteg i utredningen genom att täcka några av stadens annonsplank med ett bistert budskap som direkt riktas mot den lilla stadens polischef. Ett beslut som kommer att sätta mer än den tunna mordutredningen i rullning.
Detta är en stark berättelse som lyfts till perfektion tack vare en makalöst stark presentation av skådespelarna. Frances McDormand ,Woody Harrelson och Sam Rockwell är alla tre fullkomligt fenomenala i sina roller. “Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” nominerades till sju stycken Oscars och vann två av dem, bland annat för Bästa kvinnliga huvudroll (Frances McDormand).
Roma (2018)
Jag blev verkligen inte såld på “Roma” när jag först såg trailern. Kom igen, en över två timmar lång, svartvit film vars handling enbart tycks fokusera på en hushållerskas liv i Mexico under 1970-talet. Hur intressant kan det vara egentligen? Men jag kände mig ändå tvingad till att titta på den, med tanke på alla de hyllarrop som filmen fick från höger och vänster. Jag kunde verkligen inte förstå hur. Nu med facit i hand kan jag bara stämma in i hyllarropen tillsammans med dom andra. För detta är en fantastisk film. Personligt och intimt. Bravo Alfonso Cuarón, bravo!
“Roma” nominerades till tio stycken Oscars och vann tre av dem, bland annat för Bästa icke-engelskspråkiga film.
Joker (2019)
Det går inte att skriva en lista över årtiondets bästa dramafilmer utan av nämna fjolårets fullträff “Joker”. Denna film bjuder på en fristående tolkning av Batmans mest berömda fiende med samma namn. Arthur (Joaquin Phoenix) lever med sin mamma i en liten lägenhet i Gotham City. Dagtid försörjer han sig som clown men drömmer om att slå igenom som stand-up komiker. Enligt hans mamma har Arthur ett syfte i livet, att sprida glädje och skratt till sin omgivning. Vilket Arthur själv tycker att han är ganska bra på, men det tycker inte någon annan. Frågan är bara om det är världen runtomkring som misstolkar Arthur, eller om det är Arthur själv som har en galen syn på världen.
Det är svårt att med ord förklara hur bra denna film faktiskt är, min kollega Jonna uttryckte sig så här i sin recension av filmen: “Det här är en filmupplevelse så otroligt mäktig att varje superlativ jag kommer på känns lamt i jämförelse. Jag är helt golvad, för detta är på riktigt bland det häftigaste jag någonsin sett. Det här mina vänner, är film när film är som bäst.” vilket jag tycker sammanfattar känslan som även jag hade när jag lämnade biosalongen efter att ha sett denna film ganska väl.
“Joker” är nominerad till elva stycken Oscars och frågan här är inte om denna film kommer lyckas kamma hem någon av dem, utan hur många statyetter det blir.
Detta var givetvis bara ett urval av alla fantastiska dramafilmer som släpptes under 2010-talet. Vilka dramafilmer berörde dig lite extra under dessa år? Och vilken av dem tycker du var absolut bäst?
