Vi listar de 15 bästa Nintendo 64-spelen någonsin

Jag minns det som igår. Glad som en speleman klev jag med stolta steg ut från leksaksaffären med ett sprillans nytt Nintendo 64 under armen, och spelet jag med omsorg hade valt till min nya enhet var "Mario Kart 64".

Det var början på en livslång kärlek till den lilla mörkgrå tingesten. Den kanske aldrig hade flest spel, eller snyggast grafik för den delen, men vad gäller ren nostalgifaktor finns det ingen konsol som slår den. Åtminstone inte för mig. Dessutom finns det flera spel som faktiskt håller förvånansvärt bra än idag, hela 21 år efter premiären, vilket listan nedan också visar. 

Det har varit en tuff urvalsprocess, men här är mina 15 Nintendo 64-favoriter rankade från sämst (fast ändå väldigt bra) till bäst. Listan baseras inte på något annat än min personliga smak, och känner du att jag tänker åt helsike fel får du gärna kommentera nedan.

Nu kör vi! 

På femtonde plats hittar vi "Lylat Wars", eller "Star Fox 64" som det hette i Japan och Nordamerika. Det var lite speciellt på många sätt, bland annat då det levererades i en mycket större kartong än normalt. Spelet var nämligen det första till konsolen som använde tillbehöret Rumble Pack (som man alltså fick vid köpet), vilket innebar att våra eskapader ackompanjerades av vibrationer i händerna. Häftigt! Spelet i sig var en relativt linjär rälsskjutare där vi fick följa Fox McCloud och hans räva-kamp mot det flygande aphuvudet Andross. Bisarrt, men skoj. Även om spelets livslängd var lite i det kortaste laget.

Kan Mario verkligen spela tennis? Klart han kan. Han har ju trots allt varit alltifrån doktor till dansare i sin karriär. I Mario Tennis ställs han mot svamprikets övriga invånare i vilda racketbataljer, och med välputsat gameplay blev det en av flera multiplayerfavoriter till formatet. Kampen för att vinna mot två datorspelare på svårighetsgraden "Hard" (med hjälp av en kompis) minns jag tydligt.

Det pannkaksplatta rollspelet Paper Mario använde lika delar charm och uppfinningsrikedom och erbjöd en fantastiskt Ballerinakex-kompatibel upplevelse med en helt säregen känsla. Toppklass, helt enkelt.

Vad som vid första anblicken bara verkade vara en kopia på Mario Kart visades sig snart vara något mycket större. Rare utvecklade Kart-konceptet genom att slänga in ett fullfjädrat äventyrsläge och passade samtidigt på att erbjuda spelaren att välja mellan bil, svävare, och flygplan. Multiplayerläget där man skulle samla ägg medelst flygplan var ytterligare en bonus som gjorde Diddy Kong Racing till en tvättäkta juleklassiker i många hem.

Man kommer långt med roliga röster. Kolla bara på invånarna i Rares Banjo-Kazooie. Deras flummiga rappakalja går inte att tröttna på, men det är inte bara humorn som är på topp här, utan även designen, spelbarheten, och den generella samlarmanin gör sitt för att cementera den omaka duons plats i spelhistorien.

Det var stort, det var snyggt, och det hade en fasligt medryckande rapvideo innan huvudmenyn dök upp. Vi fick spela som fem olika apor (Donkey, Diddy, Tiny, Lanky, och Chunky) som alla besatt unika färdigheter och förmågor. Bossarna var en annan minnesvärd aspekt av spelet, som ofta erbjöd helt nya typer av utmaningar. Ett minus var det lätt överdrivna samlandet av bananer som krävdes för att komma vidare i spelet, vilket stundtals kunde bli lite enformigt.

Många anser än idag att Rares förstapersonsskjutare Perfect Dark faktiskt var bättre än GoldenEye, men riktigt så långt är inte jag beredd att gå. Det hindrar dock inte spelet från att vara grymt, med en distinkt science fiction-känsla och fenomenal bandesign. Dessutom var multiplayerläget en ren fröjd, även om bilduppdateringen då och då sjönk långt under acceptabla nivåer.

På andra försöket lyckades Rare (har de gjort alla spel på listan?) sätta formeln perfekt, genom större banor, roligare "moves", och snyggare grafik. Snart återkommer gänget bakom spelet med den andliga uppföljaren Yooka-Laylee, och jag kommer sitta bänkad när det släpps, sanna mina ord.

För den som alltid undrat vem som hade vunnit i ett slagsmål mellan Mario och Luigi kom Super Smash Bros. som en skänk från ovan. Jag vet inte hur många timmar som spenderades på diverse platser ur Nintendos digra bibliotek, men jag vet att jag hade roligt exakt varenda sekund av dem. Det är svårt att slå den unika känslan i en ordentligt kaotisk match mellan fyra mänskliga spelare. Serien har utvecklats och blivit både större och bättre sedan dess, men det var här allt började.

Konsolens överlägset mest kontroversiella spel gjordes av Rare och berättade historien om den svårt bakfulle ekorren Conker, och hans kamp för att minnas vad som egentligen hände kvällen innan. Konceptet är så sinnessjukt långt ifrån vad Nintendo vanligtvis släpper ifrån sig, och det är just det som gör det så roligt. Spelet är smockfullt av populärkulturella referenser, under bältet-humor, kväljningsframkallande röster, och allmänt röj. Det är helt oemotståndligt, och dessutom riktigt bra.

De lärde tvistar fortfarande om huruvida Mario Kart 64 eller föregångaren Super Mario Kart är det bästa kartspelet genom tiderna, men jag lägger helt klart min röst på det förstnämnda. De sinnrikt designade banorna har alla sin distinkta stil och jag tycker konceptet tjänar på att inte krånglas till genom olika modifieringsmöjligheter, som fallet varit i de senare delarna. Som grädde på moset ingår det grymma Battle-läget, där agnarna verkligen skiljs från vetet.

Om man skulle få för sig att spela GoldenEye idag hade man mötts av en suddig gröt med grova kontrollproblem, men år 1997 var det ungefär det häftigaste man kunde göra. Ett av världens mest klassiska multiplayerspel som på allvar öppnade mångas ögon för vad förstapersonsskjutare på konsol kunde vara. Kampanjen var även den fantastisk, med ikoniska banor som Dam, Frigate, Train, och Cradle. Dessutom inkorporerades ofta Bonds olika gadgets på ett väldigt kul sätt.

Topp tre på listan inleds med den fristående uppföljaren till megasuccén Ocarina of Time. I Majora's Mask hotas landet Termina av en nära förestående katastrof. Månen håller nämligen på att krascha rätt ner i Clock Town, och det blir upp till Link att förhindra det hela. Det är ett väldigt unikt spel, och det besitter en hopplöst melankolisk känsla och stämning som ger det en helt annan "feel" än sin avgjort mer positiva föregångare. "Bara" fyra tempel finns att utforska, men Majora's Mask spelar man för den täta stämningen, och inte för problemlösningen. 

Vad mer kan sägas om Super Mario 64 som inte redan sagts? Det är ett av de mest inflytelserika spelen genom alla tider, och det håller i princip lika bra idag som det gjorde när det släpptes som ett av konsolens premiärspel. Shigeru Miyamotos fantasirikedom smittade av sig på alla delar, och det finns lika många fantastiska och originella minnen som det finns spelare.

Det som definierar Ocarina of Time för mig mer än någonting annat är känslan av oändlighet. Jag har gjort det säkert femtio gånger vid det här laget, men när jag startar upp en ny sparfil drabbas jag ändå alltid av den akuta känslan av att mitt äventyr aldrig kommer ta slut. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske beror det på att hela nio expansiva tempel trängs om utrymmet, eller på att Hyrule sträcker sig så långt mot horisonten att natten hinner falla innan man tagit sig dit. Det här är inte bara mitt favoritspel till Nintendo 64, det är mitt favoritspel genom alla tider.