Få filmskapare har gjort en så pass bejublad debut på den svenska filmscenen som Lukas Moodysson i slutet av 90-talet. Eller vågat experimentera så friskt efter de där första dundersuccéerna - och avskräckt sina fans på köpet. Eller gått under jorden i flera år för att komma tillbaka med en av sina bästa filmer. Tro hajpen: bioaktuella "Tillsammans 99" är en fröjd för oss som saknat Moodysson!
I samband med premiären tar vi en blick tillbaka på hela hans filmografi och gräver fram gamla recensioner för att ta reda på - vilka är Lukas Moodyssons bästa (och sämsta) filmer?
På den här listan tar vi inte hänsyn till regissörens eventuella kortfilmer, dokumentärer eller tv-serier, vilka förstås också har varit sevärda, alla på sitt vis. Här fokuserar vi enbart på spelfilmerna som nu är åtta till antalet.
Det blev en nära kamp om topp-platserna på den här listan, och vi på redaktionen har inte varit helt eniga. Hur väljer man mellan en publikfriande komedi eller ett nattsvart drama? Föredrar vi den om gemenskap eller den om utanförskap? En varm kram eller en hård käftsmäll? Den man gärna återser eller den man aldrig vill se igen? Äh… Det är en oerhört stark filmografi.
Förutom något enstaka snedsteg som vi skulle vilja dumpa i en...
8. Container (2006)
”Poetisk, experimentell och annorlunda” skrev filmbolaget inför premiären av ”Container”. ”Outhärdligt att se” tyckte vår recensent och delade ut lägsta betyg.
”Att se Lukas Moodyssons ”Container” är som att stiga ner i ett mörkt rum. Fotot är svartvitt och skakigt. Det påminner mest om en sådan där film man brukar se på konstutställningar (...) I scen efter scen får vi se Peter Lorentzon och Mariha Åberg vältra sig i skräp, tejpa för ansiktet och gömma sig under täcket.”
Kuriosa: Skådespelerskan Jena Malone flög till Stockholm för att spela in den engelska voice-overn. Hon har berättat att hon fick ligga på en madrass och viska i monoton röst i tre timmar.
7. Mammut (2009)
Moodyssons första och hittills enda engelskspråkiga film, äktenskapsdramat "Mammut", lockade två starka huvudroller i Gael García Bernal och Michelle Williams. Men MovieZines kritiker blev både uttråkad och deppig.
"Rätt casting och snygga miljöer hjälper inte mot tristessen i en seg och övertydlig uppgörelse med det globala samhällets baksidor" skrev Oskar Möller i sin recension. Filmen floppade dessutom på bio och några fler internationella projekt blev det inte.
6. Ett hål i mitt hjärta (2004)
En amatörporrfilmsinspelning står i fokus. Den unga Tess (Sanna Bråding) penetreras av inte fullt så unga män (Goran Marjanovic och Thorsten Flinck), deras kroppsvätskor och lite till i en lägenhet på dryga 20 kvadratmeter. Här förstod vi att Moodysson inte längre brydde sig om sin image, eller att underhålla en bred publik. Även om han själv sagt att ”på många sätt är filmen en komedi”. Det spekulerades flitigt kring om sexscenerna var autentiska.
Trots att "Ett hål i mitt hjärta" gav vår skribent både mardrömmar och äckelkänslor landade MovieZines betyg på en 4:a. Säga vad man vill, men den är minnesvärd, och lämnar ingen oberörd.
5. Vi är bäst! (2013)
Sådär ja. Nu känner vi igen vår Lukas igen. "Vi är bäst" är ett starkt drama om unga outsiders och skildrar träffsäkert 13-åriga, rebelliska punkartjejer på 1980-talet. MovieZines recension hyllade både humorn, värmen och igenkänningen - samt tre perfekt castade unga stjärnskott.
"Filmens starkaste sida är trovärdigheten. Huvudrollstrion är aldrig överdrivet publikfriande charmig utan så pass spretiga och högljudda som tonåringar är. De tre unga skådespelerskorna känns helt naturliga och genuina i rollerna."
4. Tillsammans (2000)
En intressant och mestadels hjärtevärmande skildring av en specifik tid och tillvaro i svensk historia. Skildringen av 70-talets vänsterkollektiv är dock inte i fokus, fokuset ligger istället på vad Moodysson hanterar allra bäst - människorna. På det sättet blir “Tillsammans” nästan tidlös, eller åtminstone något vi fortfarande kan relatera till, trots att den tiden och tillvaron är borta sedan länge.
Det finns inslag, storylines, som inte nödvändigtvis har åldrats väl, och även om det antagligen beror mer på tiden filmen utspelas i än när den är gjord så skaver det lite.
3. Lilja 4-ever (2002)
Efter två starkt hyllade dramakomedier med queer- och kärlekstema så gav sig Lukas Moodysson på temat människohandel och en mindre trevlig, verklighetsbaserad historia om en tonårsflicka från Sovjetunionen. Det krävdes ett hjärta av sten för att inte bli berörd - och frustrerad - över att se den unga Lilja vaggas in i en falsk dröm om ett lyckligt liv i Sverige för att sedan kvävas i prostitutionsträsket.
Det är ett mardrömslikt tillstånd som skildras av Moodysson. Obehagligt som bara den. Samtidigt finns det ett riktigt liv i det hela, som det nästan alltid gör i regissörens verk.
2. Tillsammans 99 (2023)
När vi 24 år senare återvänder till kollektivet är det inte bara karaktärerna som har åldrats. Såväl skådespelarna som Lukas Moodysson själv har 24 år av erfarenhet och utveckling. Vilket märks. Det gör “Tillsammans 99” till en tajtare och snäppet bättre film. Kanske inte roligare, men livet är inte alltid så jäkla roligt.
Att låta återträffen ske under en födelsedagsfest, under ett knappt dygns tid, är lika smart som det är enkelt. På ett naturligt sätt kommer vi fortare till kärnan: Människorna och deras relationer. Det där som Moodysson är allra bäst på.
1. Fucking Åmål (1998)
Det här är fortfarande den kaxigaste filmdebuten vi sett i Filmsverige på årtionden. Moodysson klev in som en spännande röst och skapade en träffsäker tonårsfilm - än idag oöverträffad i sin genre. Historien om Agnes och Elin, om vänner och mobbare och O'boy och stora drömmar i en svensk småstad, sålde hela 868 000 biobiljetter och kom att påverka en hel generation. En vacker film om ung, trevande kärlek.
Såhär i efterhand ser vi också "Fucking Åmål" som en klockren skildring av 90-talet. En slags tidskapsel som ger lika delar varm igenkänning som pinsamma minnen, iallafall för oss som var i rätt ålder när den kom ut på bio.
Kuriosa: Guldbaggegalan 1999 blev en spännande kväll för regissören. Hann vann pris både för bästa manus och bästa regi, men passade också på att förlöjliga hela konceptet med filmgalor under sitt tacktal. Publiken buade - regissörens svar blev två viftande långfingrar riktade till åskådarna.
