”Will & Grace” är ett kärt återseende

Det finns något ytterst nostalgiskt i att få återse en sitcom som ”Will & Grace” på TV. En serie som under sina åtta säsonger inte bara underhöll utan även bröt ny mark med sina homosexuella huvudkaraktärer Will och Jack och deras tillhörande faghags Grace och Karen. En frisk fläkt för de som sökte en mer lättsam men likaledes seriös skildring av hbtq-relaterade teman när det som fanns att tillgå oftast var på bekostnad av just dessa.

Jag ska inte sticka under stol med att ”Will & Grace” för mig var just en serie som tack vare sin oftast vågade humor inte bara fick mig att skratta utan även gråta men framför allt relatera. Det blev en snackis vänner emellan, en inspiration när det kom till skämt och ett solklart statement att regnbågsfärgerna kunde inkludera alla, även en bredare publik. Något som gjorde det här till en långkörare med bland annat 27 Golden Globe-nomineringar.

 

 

Men för mig personligen var det det sociala sammanhanget som ”Will & Grace” tycktes platsa i helt perfekt, där en tonåring kunde ringa sin bästa kompis och snacka om det senaste avsnittet och där man tilldelade varandra roller. För en som aldrig förstått tjusningen med ”Vänner” är det kanske våghalsigt att påstå att ”Will & Grace” fyllde samma funktion.

Med allt detta sagt är det en svår utmaning som vår återkommande serieveteran antagit. Att mäta sig med de år som skapat den kult som fortfarande idag får oss att älska ”Will & Grace” är svårt, men visst syns redan nu en potential.

Lättheten i det komiska samspelet, rappheten i onlinens och trycket bakom de vardagsbetraktelser för vad som idag är en medelålders ”Will & Grace”. Även om vår kvartett alla utgör sin ganska väntade del av ett större samspel så har de med årens gång alla utvecklats åt sitt håll inte bara på rutan utan också privat. Debra Messing, Eric McCormack, Megan Mullally och Sean Hayes har ju inte helt oväntat blivit äldre och även karriären har tagit det på olika vägar.

 

 

För känslan är inte bara att det gått några år (12 år) sedan de arbetade med denna sortens rappa humor utan för vissa med skådespeleri rent generellt. Manusarbetet känns ironiskt nog väldigt homogent emellanåt och levereras inte med samma hysteriska galenskap som fick oss att skratta högt framför rutan back in the days. Men det kommer.

 

Även om en första trevande säsong inte kommer att storskörda ett nytt kultfölje i samma storlek som innan så gäller det bara att hitta formen. För det finns något tidlöst i ett pungskämt levererat av en pillerhög Karen och vi fans kommer självklart att finnas där för att stötta, skratta och titta.