1953 dör en forskare genom ett fall genom fönstret från trettonde våningen på Hotel Pennsylvania i New York. Forskaren är bakteriologen Frank Olson (fint porträtterad av Peter Saarsgaard), anställd vid armén för att, enligt filmens teori, forska fram biologiska krigsvapen att använda i Korea-kriget.
Familjen fick aldrig klarhet i om det var självmord eller om han råkade falla ner av misstag. Eller falla och falla, filosoferar sonen Eric, som bara var ett barn när händelsen inträffade, hur kan man falla från ett högt fönster? Man dyker väl, eller hoppar? (I USA är ju fönstren av skjutmodell, och går bara att öppna till hälften, så man måste vika sig dubbel för att krångla ut överkroppen om man vill titta ut.) Händelsen traumatiserar Eric såpass att han spenderar de följande 60 åren av sitt liv för att bearbeta den.
Familjen fick aldrig klarhet i om det var självmord eller om han råkade falla ner av misstag. Eller falla och falla, filosoferar sonen Eric, som bara var ett barn när händelsen inträffade, hur kan man falla från ett högt fönster? Man dyker väl, eller hoppar? (I USA är ju fönstren av skjutmodell, och går bara att öppna till hälften, så man måste vika sig dubbel för att krångla ut överkroppen om man vill titta ut.) Händelsen traumatiserar Eric såpass att han spenderar de följande 60 åren av sitt liv för att bearbeta den.
Världens minst nyfikna familj
1975 blir nästa milstolpe, då den Pulizerprisvinnande journalisten Seymour Hersh dyker upp och deklarerar att Olsons måste vara världens minst nyfikna familj. Hur har de kunnat leva med detta i alla dessa år utan att ifrågasätta om det varit något fuffens bakom det hela?
När de börjar gräva i händelsen på nytt, erkänner CIA att de experimenterat med LSD på ovetande medborgare. I just Frank Olsons fall blev det hela lite olyckligt, eftersom han led av depression, så att LSD-trippen slutade i självmord. Skandalen var ett faktum och familjen fick en stor summa pengar som plåster på såren.
När de börjar gräva i händelsen på nytt, erkänner CIA att de experimenterat med LSD på ovetande medborgare. I just Frank Olsons fall blev det hela lite olyckligt, eftersom han led av depression, så att LSD-trippen slutade i självmord. Skandalen var ett faktum och familjen fick en stor summa pengar som plåster på såren.
Någonting stämmer inte i narrativet...
Här hade historien kunnat sluta om det inte var så att Frank enligt familjen inte alls hade lidit av depression. Någonting känns fortfarande inte helt rätt i narrativet, och det är framför allt Eric som inte kan inte släppa händelsen. Efter tre år i Sverige (familjen är svenskättlingar, farföräldrarna emigrerade till USA år 1890) återvänder han till USA för att forska vidare i händelsen.
Sättet som filmen knyter samman den visuella tråden med den narrativa är närmast genialt! Eric studerade konst vid Harvard och gör fantastiska collage. Filmen speglar detta inte bara genom att visa collagen, som ofta innehåller element av tragedin, utan även göra collage av filmsekvenserna.
Dessa binds samman genom exempelvis två simultantagningar från olika vinklar jämte varandra, så att filmrutan ändrar format och blir extremt bred, eller en mängd rutor uppblandade med Erics collage. Det understryker det fragmentariska i berättelsen, som ett omöjligt pussel där bitarna inte passar ihop.
Dessutom ser vi ofta intervjuerna med Eric lite halvskymda, på avstånd, med något objekt emellan honom och kameran så att även han, eller framförallt det han berättar, framstår som gäckande och undanglidande. Lager på lager måste skalas av för att komma till kärnan av den här historien, men i slutändan framgår det inte helt klart ändå vad filmen faktiskt handlar om.
Är det ett mysterium som ska lösas, eller är det ett porträtt av en pojke som ödet fört in i en hopplös bana på jakt efter faderns baneman? Var beredda på en hel del återkommande Hamlet-referenser!
Sättet som filmen knyter samman den visuella tråden med den narrativa är närmast genialt! Eric studerade konst vid Harvard och gör fantastiska collage. Filmen speglar detta inte bara genom att visa collagen, som ofta innehåller element av tragedin, utan även göra collage av filmsekvenserna.
Dessa binds samman genom exempelvis två simultantagningar från olika vinklar jämte varandra, så att filmrutan ändrar format och blir extremt bred, eller en mängd rutor uppblandade med Erics collage. Det understryker det fragmentariska i berättelsen, som ett omöjligt pussel där bitarna inte passar ihop.
Dessutom ser vi ofta intervjuerna med Eric lite halvskymda, på avstånd, med något objekt emellan honom och kameran så att även han, eller framförallt det han berättar, framstår som gäckande och undanglidande. Lager på lager måste skalas av för att komma till kärnan av den här historien, men i slutändan framgår det inte helt klart ändå vad filmen faktiskt handlar om.
Är det ett mysterium som ska lösas, eller är det ett porträtt av en pojke som ödet fört in i en hopplös bana på jakt efter faderns baneman? Var beredda på en hel del återkommande Hamlet-referenser!
Fantastiskt filmfoto, men inget för den otålige!
Visuellt är filmen en ren njutning att se, som en mörkare och dunklare film noir-version av ”Mad Men”. Sekvensen där Frank faller mot marken i slow-motion, och de fladdrande gardinerna, är närmast poetisk. Peter Saarsgaard gör ett riktigt fint porträtt av Frank Olson, och det gör även Molly Parker med att återskapa mamman, även om hon inte tar så stor plats i handlingen. Närbilderna på Christian Camargo som CIA:s Dr. Robert Lashbrook etsar sig också kvar i minnet.
”Wormwood” är dock inget för den otålige! Handlingen kryper fram i långsamt tempo, och ibland känns det som det inte finns substans nog att fylla ut de långa sekvenserna. Det är många repetitioner både av vad som sägs, och rent visuellt, som exempelvis sekvensen där Frank faller mot marken.
Mycket riktigt har den också fått en del kritik om att den faktiskt skulle ha kunnat kortats ner till spelfilmsformat. Å andra sidan drar den suggestiva tonen in tittaren, så bästa rådet är att luta sig tillbaka och åka med. Jag satt trots allt igenom fyra timmar på raken med bara en kort liten paus, och det kändes inte som lång tid alls. Den fantastiska visuella upplevelsen och berättelsens många aspekter gör det till en resa man inte ångrar!
”Wormwood” är dock inget för den otålige! Handlingen kryper fram i långsamt tempo, och ibland känns det som det inte finns substans nog att fylla ut de långa sekvenserna. Det är många repetitioner både av vad som sägs, och rent visuellt, som exempelvis sekvensen där Frank faller mot marken.
Mycket riktigt har den också fått en del kritik om att den faktiskt skulle ha kunnat kortats ner till spelfilmsformat. Å andra sidan drar den suggestiva tonen in tittaren, så bästa rådet är att luta sig tillbaka och åka med. Jag satt trots allt igenom fyra timmar på raken med bara en kort liten paus, och det kändes inte som lång tid alls. Den fantastiska visuella upplevelsen och berättelsens många aspekter gör det till en resa man inte ångrar!
Kan fyratimmars-versionen vara med och tävla om Oscars?
”Wormwood” är gränsöverskridande i de båda rollerna som som serie och (väldigt lång) långfilm. Efter att fyratimmars-versionen visats på ett par olika filmfestivaler ryktas det i skrivande stund om att Netflix har planer på att skicka in den versionen till Akademin. Det faktum att de båda versionerna officiellt släpps samtidigt, serieavsnitten globalt på Netflix, och fyratimmarsversionen på bio i USA, talar för att det stämmer.
Jag tycker det är lite synd bara om man inte kommer kunna få uppleva det vackra filmfotot på bio i Sverige, för det var en njutning att se i storbildsformat. Annars är det serieversionen som gäller, uppdelad på sex avsnitt.
För övrigt har regissören Errol Morris redan vunnit en Oscar för dokumentären "The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara" samt ett otal andra priser under sin långa karriär.
När tredje ängeln blåser i sin trumpet...
Slutligen, om någon undrar över titeln? Den hänvisar till stjärnan ”Wormwood”, på svenska ”Bitterhet”, i Nya Testamentets Uppenbarelseboken, som faller ner och förgiftar en tredjedel av jordens floder och vattendrag när tredje ängeln blåser i sin trumpet. I Gamla Testamentet associeras ”Bitterhet” med bitter smak, gift och död.
Bibelcitaten fungerar som en tillfredsställande men kanske något långsökt inramning, eftersom ingenting i övrigt som vi får ta del av i den här historien har religiös anknytning. Om giftet nu inte hänvisar till den biologiska krigsföring som filmen antyder användes i Koreakriget...?
Utan att ha blivit mycket klokare, ger jag ändå ”Wormwood” fyra riktigt starkt lysande stjärnor av fem! Miniserien debuterar på Netflix den 15 december.
Bibelcitaten fungerar som en tillfredsställande men kanske något långsökt inramning, eftersom ingenting i övrigt som vi får ta del av i den här historien har religiös anknytning. Om giftet nu inte hänvisar till den biologiska krigsföring som filmen antyder användes i Koreakriget...?
Utan att ha blivit mycket klokare, ger jag ändå ”Wormwood” fyra riktigt starkt lysande stjärnor av fem! Miniserien debuterar på Netflix den 15 december.
