Yorgos Lanthimos 6 bästa filmer rankade från smågalen till helskruvad

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har sedan sin omtalade och extremt dystra debut ”Dogtooth” blivit ett namn att verkligen räkna med i filmsammanhang. Han är en mästare på att bjuda på genreöverskridande och surrealistiska bilder ihopkomponerade till vacker, intuitiv, men också provocerande filmisk magi.

 

På senare år har han breddat våra vyer med både storslagna historiska dramakomedier och fantasieggande sci-fi sagor. Och han har gjort det utan att någonsin kompromissa med sin säregna och smått bisarra visuella stil. Lanthimos dissekerande av människors mörker och tillkortakommanden, liksom utforskandet av absurditeten i dessa är ett egendomligt elixir jag ständigt vill ha mer av.

 

Men vilken av hans filmer är egentligen allra konstigast?

 

Nedan listar jag Yorgos Lanthimos sex bästa filmer, rankade från smågalen, via koko-loco till absolut helskruvad! 

 

 

 

En av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier, som egentligen inte är så knepig alls, men som ändå utan ansträngning kvalar in på de smågalna filmernas topplista.

 

”The Favourite” är ett kostymdrama med viss verklighetsbakgrund och handlar om drottning Anne och intrigerna i hennes hov i början av 1700-talet. De som är tokigt i detta är inte nödvändigtvis de många turerna i storyn, utan snarare gestaltningen av karaktärerna och deras inbördes rant och relationer.

 

Det här är komiskt kaos med en strålande tättrio bestående av Olivia Colman, Rachel Weisz och Emma Stone i absolut högform. 

 

 

 

”En sjuk jävla film” var det någon som kallade denna innan jag hunnit sätta tänderna i den. Och ja, ”Killing of a Sacred deer” är utan tvekan en sjuk jävla film, men också sjukt jävla ljuvlig, och samtidigt fullständigt vedervärdig, om du frågar mig. Den är så obekväm att det kliar i hudveck som inte fanns innan, men är samtidigt så in i porerna berörande.

 

Filmen handlar om en kirurg spelad av Colin Farrell och en hämndlysten ung man, som görs av en fenomenalt bra Barry Keoghan i en av sina tidigare roller, och ja här börjar det bli knas på riktigt. 

 

 

 

Lanthimos senaste alster är tre besynnerliga historier ihopklämda till en vansinnesfärd utan någon tillsynes regelrätt riktning. Det är otroligt välspelat av alla inblandade (med Jesse Plemons och Emma Stone i täten) som glider in i olika roller lika smidigt som en kall dricka letar sig ner i en sommartorr strupe.

 

Filmen handlar lite löst om relationer och människors irrationella beteenden i sökandet efter sammanhang och är ofta rent osmaklig när den exploderar i plötsliga våldsorgier. Detta är en upplevelse som inte publikfriar någonstans utan snarare uppmanar oss åskådare till att bara gilla eller ogilla. Jag gillar, men är också övertygad om att Lanthimos inte bryr sig överhuvudtaget om det varit tvärtom.

 

 

 

Ännu en underbar filmisk upplevelse med Emma Stone i huvudrollen, som är sagolikt skruvad både vad gäller det visuella och det som däri sker. Denna sinnesrubbat roliga och makalöst underhållande smällkaramell till film är ett frankensteindrama om kvinnlig frigörelse och rätten att välja sitt eget liv.

 

”Poor Things” är en fröjd för samtliga sinnen, som kittlas till bristningsgränsen. Filmen doppar simultant sina tår i alla möjliga och omöjliga genrer och övertygar i samtliga. Resultatet är en tankeväckande och fenomenalt vacker uppvisning av storslagna vyer och knasigt härliga karaktärer.

 

 

 

Filmen som alltså banade väg för senare års underbara engelskspråkiga tokerier är en av de mest skruvade och obehagliga jag någonsin sett. Historien om den sektliknande familjens vardag är både extremt skrämmande och olustigt fascinerande.

 

Lanthimos värjer i ”Dogtooth” inte för någonting utan grottar ner sig i diverse vidrigheter och bjuder på en palett av incestövningar, voyerism och övergrepp. Allt kryddat med doser av mörk humor, som är så malplacerade att jag ofta vill gråta. Mycket knäppare kan en film inte bli, tänkte jag, tills jag fick uppleva…

 

 

 

Lanthimos hittills knasigaste film handlar om en grupp individer som under sina sista 45 dagar i mänsklig skepnad checkar in på ett hotell i hopp om att finna kärlek. Gör de inte det, kommer de förvandlas till ett djur som de på förväg har valt som sitt olyckliga öde. Detta är en vansinnigt störd, våldsam, men också härlig film som handlar om sökandet efter kärlek och om att inte ge upp.

 

Historien är så mycket mer skruvad än någon av Beckhams bollar någonsin varit. Men den är också en berörande betraktelse av livet och valen som stakar ut vägen i det. Sedan får filmen Tinder att verka som ett hyfsat sunt och hoppfullt alternativ för att få till en hållbar romans, och att således slippa tillbringa resten av sin tillvaro som en kloklafsande hummer.