Get Rich or Die Tryin' 2005

Tragisk barndom? Börja sälj knark. Det ger snabba pengar, och snart kan du satsa på det du verkligen vill göra av ditt liv. Tacka farbror Curtis Jackson för årets tips till kidsen där ute.

Jackson, mer känd som rapparen 50 Cent, går i kollegan Eminems fotspår och släpper en självbiografisk spelfilm – där han även spelar huvudrollen och sjunger alla låtar själv och allt sånt där, ni vet. För den som är intresserad berättar Femticentaren om sin uppväxt på New Yorks gator där han gick från fel stadsdel in till rätt musikstudio och bytte skottlossningar mot publikapplåder.

Och det varit en hård uppväxt, minst sagt. Vi kan bara spekulera i hur mycket som är sant, då 50 Cent enbart säger att filmen är ”inspirerad” av händelser i hans liv, därför har man också bytt namn på huvudkaraktären som får kallas Marcus. Marcus kände aldrig sin far, och hans mor som sålde droger blev brutalt mördad när han var ung, varav han själv tog till vapen (är det verkligen det enda sättet att överleva på gatorna i Bronx för en ung svart kille?). Under åren som följer tar han över mammans arbete, trots att hon så länge hon levt försökt skydda honom från knarkbranschen, och bevittnar allt från rån till gängmord, och slutligen en nära-döden-upplevelse som blir en stor vändpunkt i hans liv.

Men redan i filmens inledande scen, ett rån mot en närbutik, märks det tydligt att Marcus inte är killen som passar in i den våldsamma världen, och ju mer vi lär känna honom desto mer får vi veta om hans starka musikdrömmar (och som vissa påstår, musiktalang). “After Tupac, everybody wanted to be a gangsta rapper.”

Det var någon gång i slutet av 2005 som 50 Cent fick hybris, och plötsligt skulle han synas överallt. En sex månader gammal skiva släpptes i nyversion, dataspelet ”Bulletproof” och den här filmen kom ut (båda ackompanjerade av varsitt soundtrack) och en bok. Ingen skulle undgå hans historia. Inget av ovanstående har heller varit särskilt lyckade satsningar om man ska tro de recensioner jag läst, men filmen måste nog vara den minst lyckade idén.

Visst – det har varit en hård uppväxt, men en hemsk historia ger inte automatiskt en bra film. Allt beror på hur den berättas. Den irländske regissören Jim Sheridan står bakom filmen; ett udda val kan tyckas, att låta en vit man på 50+ ta hand om en historia om våld, knark och unga rappare. Med Oscarsnominerade titlar som ”I Faderns namn” och ”Min vänstra fot” i bagaget var tanken säkert att göra ”Get rich…” till ännu en gripande film om drömmar, relationer och slutligen mirakel. Men förutom en tekniskt hyfsad produktion finns här inget som vittnar om att en veteran varit inblandad. Kvar finns enbart en oinspirerande och stereotyp – för att inte säga förbannat tråkig – film, som får självaste ”8 Mile” att framstå som ett mästerverk.

Den största missen är ironiskt nog huvudrollsinnehavaren själv. 50 Cents musik är inte min kopp te direkt, även om sämre finns, men som skådis saknar han talang totalt. Jag saknar faktiskt ord för att beskriva hur mycket exakt hans insatser stinker, och vetskapen om att grabben faktiskt spelar sig själv gör det hela ännu mer skrattretande och ännu mer tragiskt. Hans högst oinspirerade voice-over, som ligger över detta elände till film och knyter ihop scener alternativt förklarar vad exakt som händer för den som inte längre orkar bry sig, låter som innantill-läsning av en praoelev som helst av allt hade velat vara någon annanstans.

Den ofrivilliga komiken når sin höjdpunkt när de flesta av låtarna på filmens soundtrack visar sig vara 50 Cents egna – ja, det gäller även sångerna som unge Marcus lyssnar till och inspireras av till att själv bli rappare…

Kanske hade världen mått bättre av att låta 50 Cent vara kvar på gatan med sina tuffa homiez och råna koreanska matbutiker än idag? En sak är säker, skådespeleriet bör han hålla sig borta från. För all framtid. Och vete fan om inte hans sångkarriär också är i farozonen efter den här katastrofen.