Marley & jag 2008

Man brukar säga att världen är uppdelad i hund och kattmänniskor. Jag tillhör hundfolket. Något som jag har gemensamt med Jennifer Aniston och Owen Wilson i "Marley och jag". De spelar journalistparet John och Jennifer Grogan som försöker hålla passionen vid liv i en stressad karrärvardag. När Jennifers biologiska klocka ställer in sig på barn börjar John få kalla fötter. Då kläcker Johns polare Sebastian (en notorisk kjolsjägare spelad av "Grey’s Anatomy"-hunken Eric Dane) den den ultimata idén: hejda bobyggandet med en gullig valp som distraktion.

Sagt och gjort – som en överraskning innan sin födelsedag får Jennifer välja en fluffig favorit. Att priset är nedsatt på den utvalde är något som får sin förklaring inom kort. Marley som valpen får heta - med reaggesångaren som förlaga - är nämligen inte en vanlig hund. Han är enligt omgivningens skräckslagna omdöme "ren ondska med ett hundansikte" (publiken lär dock bli mer rädda för Kathleen Turner när hon skymtar förbi i birollen som fascistisk hundtränare). En bedårande naturkatastrof som drar fram och välter, tuggar och hoppar på allt i sin väg. Allt med oskuldsfull uppsyn och enastående glatt humör. Framfarten är katastrofal för det Groganska möblemanget men ger John inspiration till en serie framgångsrika krönikor. Med tiden blir Jennifer gravid och den lilla familjen växer till en riktig storklan med den oförbätterlige Marley ständigt i centrum.

Det kanske låter banalt, men faktum är att bortanför 3D-animationer och Disneyfilmatiseringar får våra fyrfota vänner sällan agera mer än utfyllnad i actionfilmer och komedier. Regin tillåter Marley att rulla ut sig i all sin härliga hårighet och stjäla rampljudet från såväl Wilson som Aniston. Hunden fungerar som en slags katalysator för varje steg i Grogans förhållande – man vet att det verkligen är på väg utför när Jennifer som avstått från sin karriär till förmån för livet som hemmamorsa börjar skälla på hundrackan.

Många som förväntar sig en traditionell romkomkomedi kommer förmodligen att störa sig på att istället få en familjefilm i knäet. Själv myser jag över den härliga scenen där hussarna och mattarna på hundbeachen följer Johns exempel och släpper loss sina hårt kopplade ögonstenar. Få saker utstrålar lika mycket livsglädje som en hund som tillåts springa fritt i vattnet. "Marley & jag" låter publiken ta för sig helt ogenerat ur den flitigt placerade skålen med hundvoyerism.

Att påstå att man går igång på filmen för något annat än de Marleygestaltande labradorerna som charmar trasorna av den vita duken är lika genomskinligt som att påstå att man tittar på porrfilm för den spännande intrigen. Trots det är detta långtifrån hopplös i andra avseenden. I en oväntad nedtonad inramning utgör kombon Aniston och Wilson ett trovärdigt (om än halvpräktigt) par som går att relatera till, manuset tar aldrig till storsläggan för att skapa uppseendeväckande dramaturgi och humorn kantrar aldrig i bredpenslad vulgaritet. Dessutom erkänns faktumet att en hund kan vara en lika viktig familjemedlem för någon som en människa. Man lyckas rentav pressa fram tårar utan att vara sliskigt sentimental.

Elaka tungor må alltså viska att 90 minuters softad reklam för kennelklubben har uppförts på biograferna men innerst inne vet vi att de som gör det är kattmänniskor som jamar avundsjukt över vår villkorslöst besvarade kärlek till människans bäste vän.