Seinfeld 1989-1998

En TV-serie som jag nyligen har insett storheten i och en komediserie som har åldrats väl. Delvis daterad men den håller väl idag för att den är så välskriven och välspelad. Avsaknaden utav politisk korrekthet, sentimentalitet och moralkakor är bland dess styrkor, och det finns någonting introvert och underfundigt i humorn. Vad är vi människor för människor egentligen, som Vanheden skulle ha sagt, haha.

Serien som började med utgångspunkten att inte handla om någonting - slutade som en av dom mest innehållsrika komediserien genom tiderna. Är det något Seinfeld bevisar är det att intet är en källa till alltet - nihilism tycks vara källan till engagemang och i seriens legendariska final tycks apolitik och amoralism vara en väg till politik och fallerande etik. Att Seinfeld är en serie som behärska den komiska tajmingen via social integration, med färgstarka personligheter som huvudtema råder det ingen tvekan om – men alla dess nyskapande faktorer går knappast att underskatta. Till att börja med – den första säsongen består bara av fyra avsnitt, dessa fyra avsnitt ger oss dock ett unikt berättargrepp, även fast serien i starten har som syfte att inte ha en tydlig handling, finns det ändock en form av dramaturgi att skymta – ofta av ett huvudproblem som på något sätt dyker upp i varje scen, möjligen även med en sidoberättrelse som vanligtvis Kramer får stå för – detta huvudproblemet är vanligtvis ett i-landsproblem, som att Jerry vill säga upp bekantskapen med en jobbig bekant, men det går ju inte att ”break up with friends” - detta huvudproblem tar dock aldrig plats som det avgörande, utan drivs fram av dialogen, som ofta är byggd på diskussioner om vardagsproblem – att låta handlingen vara likt en bakgrund där dialogen och karaktärerna är i fokus kom alltså i "Seinfeld" ta sig form två år innan Quentin Tarantino kom att ta fasta på detta dialogbaserade sätt att föra fram en handling. I säsong 2 börjar seriens premiss att ändras något - detta är mycket på grund av Larry Charles som kom att vara medförfattare men även ensam författare till en handfull avsnitt - ett tydlig exempel på detta är avsnittet "The baby shower" där dom fyra huvudkaraktärerna får varsin huvudkonflikt som i slutet av avsnittet knyts i hop. Även detta konceptet är två år innan det faller på modet, med spelfilmen "Short Cuts" (1993) som får en mängd efterträdare. Detta sättet att skapa en historia kommer hänga med hela serien ut. I fjärde säsongen kommer ännu en nyskapande premiss – den extrema och mediala metahumorn, som tar sig uttryck via att Jerry får möjlighet att göra en pilot för NBC och George kommer med iden att serien kan vara om ”nothing”... På så vis är ”Seinfeld” en serie fylld av nyskapande faktorer – men som inledningsvis sagt är det en serie som blir oerhört intressant på grund av dess motsatser och i vis mån även dess omedvetenhet – att det den skildrar är en cynism finns det en medvetenhet om från skaparna, på så vis finns en medvetenhet om att karaktärerna inte ska ha självinsikt och att detta ska bringa komik, på detta planet ser vi även en protoserie i postserien till den subtila pinsamma humorn, som Larry David kommer ta ännu mer fasta på i ”Curb your enthusiasm” (1999), nåväl – i och med att karaktärerna ej är medvetna om sig själva avskaffar dom delvis sin cynism, så även sin likgiltighet för varat, dom skapar sitt egna vara via detaljer och bestyr med vardagen – via sociala konventioner, ytliga relationer och nöjen så som bio och semestrar – och humorns röda tråd blir en självupptagenhet som slutar i en självglömska... Anton Carlson 14:e juli 2015